Paavo Arhinmäki har ägnat stora delar av sitt yrkesverksamma liv åt kulturen. Under hans tid som biträdande borgmästare i Helsingfors, med ansvar för kultur- och motionsfrågor, har staden satsat på kulturfinansieringen. Nu vill han arbeta mot segregationen inom kulturutbudet.
Sannfinländarnas kultursyn kan vi knappast göra något åt, men vi ser att trots att Samlingspartiet är störst i Helsingfors, har staden satsat kraftigt på kulturen. Det här är ett tecken på att det fortfarande finns liberaler i partiet som begriper vikten av kultur, och att Samlingspartiet på regeringsnivå snarast gett fri lejd åt Sannfinländarnas kulturpolitik.
Det säger Paavo Arhinmäki, biträdande borgmästare i Helsingfors, med ansvar för kultur- och motionsfrågor, samt tidigare kulturminister, riksdagsledamot och ordförande för Vänsterförbundet.
Arhinmäki sjunker ner i en fåtölj i sitt kontor på stadshuset i Helsingfors och gäspar stort trots att klockan bara är två på eftermiddagen.
– Det är stressiga tider. Det här jobbet är stressigt redan som det är, och på detta kommer ännu kommunalvalskampanjen.
Trots tröttheten insisterar Arhinmäki på att göra intervjun på svenska, en svenska som ännu för några år sedan var rätt knagglig, men som nu löper alldeles flytande.
Vi gör intervjun drygt en månad innan valet, och opinionsundersökningarna förutspår i det här skedet att Vänsterförbundet skulle kunna ta till och med två mandat till i Helsingfors stadsfullmäktige. Dagen innan har journalisten Marianne Sundholm i Hufvudstadsbladet skrivit att ”kaxiga Vänsterförbundet” till och med siktar på att bli största parti. Arhinmäki skrattar.
– Jag vet inte om det hjälper eller stjälper att vi kallas för ”kaxiga Vänsterförbundet”, men nog tror jag att Samlingspartiet efter valet fortfarande är det största partiet i Helsingfors. Kampen om platsen som näst största parti är däremot öppen.
Då denna tidning utkommer är det en vecka kvar till valet. Arhinmäki säger att han för Helsingfors del är nöjd om Vänsterförbundet lyckas ta ett mandat till.
– Vi har nu vuxit i alla de senaste valen. Då jag första gången blev invald i stadsfullmäktige år 2001 hade vi sex mandat, och i dag har vi elva, så egentligen borde man vara nöjd så länge vi lyckas hålla våra nuvarande mandat. Men då opinionsundersökningarna visar så goda siffror för oss i Helsingfors, förväntar vi oss ju att vi kan växa. Å andra sidan ska vi komma ihåg att i kommunalvalet 2015 förutspådde opinionsundersökningarna att Vänsterförbundet skulle få 8,5 procent av rösterna i hela landet, och till slut fick vi bara 7,1 procent. Vänsterförbundet tenderar att få färre röster än galluparna förutspår – EU-valet var ett undantag.
Efter att samhället stängdes ned i början av pandemin år 2020, blev det tydligt att de två instanser som människor ville att skulle öppnas så fort som möjligt igen var skolorna och biblioteken, vilket visar hur viktiga biblioteken är för invånarna.
Botanisera i bibliotek
Det är ändå inte för att diskutera kommunalvalet som vi stämt träff med Arhinmäki – inte uttryckligen i varje fall, även om ämnet är centralt också i det kommande valet – utan kulturpolitik. Arhinmäki är känd som en stor sportfantast – fotbollen ligger speciellt nära hjärtat – men både som minister och borgmästare har kulturen också legat på hans arbetsbord. Som borgmästare har han framför allt gjort sig känd som en förkämpe för offentliga kulturtjänster och för barns och ungas rätt att upptäcka och ta del av kultur. Synligast för den breda publiken har varit hans videoserie på sociala medier i vilken han besökt nästan alla stadens bibliotek. Det som blir tydligt i vår intervju är att Arhinmäki är en outtröttlig försvarare av biblioteken.
– Visst är det bra att det idag finns 3D-printrar och möjlighet att hyra sportutrustning, men nog måste kärnan i biblioteken vara böckerna.
Här poängterar Arhinmäki att det är personalen som gör biblioteken till bibliotek: det är de som besitter utbildningen och sakkunskapen om litteraturen.
– Efter att samhället stängdes ned i början av pandemin år 2020, blev det tydligt att de två instanser som människor ville att skulle öppnas så fort som möjligt igen var skolorna och biblioteken, vilket visar hur viktiga biblioteken är för invånarna.
Då bokhandeln i allt högre grad flyttat ut på nätet, och de fysiska bokhandlar som finns kvar drivs av kedjor med rätt smala utbud, accentueras enligt Arhinmäki bibliotekens roll som platser som erbjuder både bredd och djup.
– Till exempel minns jag att då Ryssland invaderade Ukraina gick jag till biblioteket och botaniserade bland alla böcker om fred, om Ukrainas historia, om Putin och om totalitarism. Vill man botanisera, kan man inte längre göra det i bokhandlarna. Då är det biblioteket som gäller.
Höjt bidragen med 25 procent
– Jag läser naturligtvis väldigt mycket för tillfället eftersom jag alltid blir rekommenderad en bok som jag ska läsa då jag besöker de olika biblioteken i Helsingfors. Men sen läser jag ju inte bara den boken, utan på varje bibliotek slutar det med att jag står och plockar en massa andra böcker ur hyllorna också.
Förutom litteratur intresserar sig Paavo Arhinmäki just nu även för teater och bildkonst.
– Jag har gått väldigt mycket på teater på sistone. Förr var det också mycket musik, men numera går jag inte så ofta på konserter.
Som borgmästare med ansvar för kultur-och motionssektorn har -Arhinmäki aktivt arbetat för helsingforsarnas tillgång till motions- och fritidsaktiviteter. År 2024 höjde Helsingfors stad anslagen till kultur- och fritidssektorn med 16 miljoner euro, och i år har staden höjt anslagen för kulturbidrag med 2,5 miljoner euro.
– Sannfinländarna har alltid varit kulturfientliga, och tillsammans med resten av regeringen har de gått in för att skära i kulturen – de ger ett långfinger till kulturen. I Helsingfors gör vi tvärtom. Inom staden ser vi kulturens betydelse, både konstens egenvärde och dess ekonomiska värde. Vi har i år höjt kulturbidragen med 25 procent, vilket är helt unikt – jag vet inte om någon annan kommun har höjt kulturbidragen på samma sätt. Sedan är det också ett faktum att regeringens nedskärningar är så stora att inte ens med en 25 procents höjning klarar vi av att kompensera för dem, säger Arhinmäki.
Att Helsingfors kan satsa på kulturen beror delvis på att Helsingfors stads ekonomi i flera år varit stark, och staden har gjort överskott i bokslutet. Det här tröstar naturligtvis inte andra kommuner, som dragits med ekonomiska svårigheter. Arhinmäki befarar att med nuvarande regeringspolitik kommer situationen bara att bli värre för flertalet mindre kommuner.
– I många mindre kommuner kommer kulturfältet säkert att få motta en ”dubbel spark”. Dels minskar den statliga finansieringen, men dels finns det en risk för att också kommunerna skär ner i kulturfinansieringen på grund av de ekonomiska svårigheter som orsakas av regeringspolitiken.
Siffror behövs
Kulturfältet har gått till motattack mot statens minskade kulturfinansiering. Helsingfors stadsmuseum gav till exempel staten en vågad knäpp på näsan och meddelade att några av helsingforsarnas mest älskade fritidsmål stängs ner på grund av nedskärningarna i museernas finansiering. Uppståndelsen fick staten att backa en del av nedskärningarna.
Det har också blivit allt vanligare att kulturens existensberättigande motiveras med ekonomiska och sociala argument. Bland annat citeras ofta olika rapporter som påvisar att då staten investerar en euro i kulturen, ger den en tiofaldig avkastning, eller att kulturfältet genererar tre gånger mer skatteintäkter den summa som staten stöder kulturen med. Andra plockar fram forskning som fastställer kulturens hälsofrämjande effekter och man har till och med börjat tala om kulturen som en förstärkare av försörjningsberedskapen.
Dessa argument har också väckt kritik, eftersom de riskerar att betinga konstens och kulturens värde i förhållande till mätbara faktorer som ekonomi och välmående – enligt kritikerna förminskar det kulturens egenvärde om den görs avhängig av mätbara resultat.
– Jag är väl delvis medskyldig till det här, säger Arhinmäki, och berättar att han under sin period som kulturminister 2011–2014 uppmanade det kulturpolitiska forskningscentret Cupore att fokusera mer på att forska i kulturekonomi.
– Vi behöver siffror i beslutsfattandet för att få en uppfattning om kulturens betydelse för ekonomin, sysselsättningen och välfärden. Vi borde prata mer om kulturekonomi.
Men, säger Arhinmäki, kulturens värde kan inte räknas i euroslantar eller utgående från hur stor sysselsättningseffekt kulturfältet har.
– Det viktigaste är att alla har möjlighet att ta del av kultur och få erfarenheter av kultur.
I många mindre kommuner kommer kulturfältet säkert att få motta en ”dubbel spark”. Dels minskar den statliga finansieringen, men dels finns det en risk för att också kommunerna skär ner i kulturfinansieringen på grund av de ekonomiska svårigheter som orsakas av regeringspolitiken.
Segregerad kultur
Arhinmäki lyfter i samband med detta upp att tillgången till kultur i dagens läge är geografiskt betingad.
– I Helsingfors är situationen den att av de som bor i stadens centrum tar 40 procent del av någon kulturaktivitet minst en gång i månaden. Utanför Ring I tar bara mellan 10 och 20 procent del av kulturaktiviteter minst en gång i månaden.
Här betonar Arhinmäki skolans betydelse för att ge alla barn möjlighet att syssla med och utsätta sig för kultur, men också att det måste finnas möjlighet för barn att på fritiden syssla med kultur i närmiljön. Helsingfors har också satsat en stor del av sina höjda kulturanslag på kultur i skolan och på att barn ska ha möjlighet att gratis delta i kulturverksamhet på fritiden. Bland annat erbjuds barn och unga att gå gratis på vissa av evenemangen i stadens kulturhus.
I medierna har Vänsterförbundets förslag om att bredda tillgången till specialämnen i grundskolan vridits till att partiet ”vill lägga mer musikklasserna”. Tvärtom, säger Arhinmäki, vill Vänsterförbundet öka antalet musikklasser och övrig undervisning i specialämnen, för att bryta trenden med att vissa skolor erbjuder mer undervisning i kulturämnen, och att det bildas ”klickar” inom skolorna där till exempel endast de som väljer musikklasserna får ta del av bred musikundervisning. Tanken är här att valet av specialinriktning inte skulle ligga som grund till klassuppdelningen, utan att de som vill ta del av specialämnen kan göra det som en del av den normala undervisningen, oberoende av om de väljer att gå en ”musikklass” eller inte.
– Tillgången till kultur i grundskolan är en segregationsfråga. Det finns mer specialiserad undervisning att välja mellan i Helsingfors centrum än i förorterna. Eftersom familjer som bor i centrum brukar ha en bättre socioekonomisk ställning än de som bor i förorterna, betyder det att kultur också blir en klassfråga. Vi vill alltså inte ha mindre musikundervisning i skolorna, utan mer – också i förorterna, hävdar Arhinmäki.
En motkraft
– Ett liv utan kultur – utan musik, böcker, teater, konst, ett sådant liv är inte ett liv. De som påstår att kultur bara är något för eliten, de tänker att kultur är opera eller någon ”fin” teater, och tänker inte på hur mycket de själva tar del av kultur i vardagslivet.
Vi behöver kulturen för att kunna behandla känslor och svåra frågor vi grubblar över, säger Paavo Arhinmäki. Kulturen behövs som en motkraft, för att ställa frågor och för att kritisera makter och strukturer.
– I totalitära samhällen kan kulturen i själva verket vara det enda sättet att kritisera styret, eftersom man med konstens medel indirekt kan föra fram åsikter och synpunkter som inte tillåts av eliten.
Foto: Janne Wass
