I Still Looking for Rick granskar den nu tjugoåriga teatergruppen Blaue Frau sina egna grundvalar. Pjäsens första akt är som att bli presenterad för resultatet av en brottsutredning som även publiken är indragen i, skriver Sara Nyman och erinrar sig en feminism som förlitade sig på praktiska lösningar på ett lite naivt sätt.
Jag går förbi en Burger King och en sjukhusenhet med inriktning på cancer innan jag hittar skyltarna för Blaue Fraus föreställning Still Looking for Rick. Vid en övergiven innergård äter två runda citykaniner gräs vid en brunslammig pool för fåglar. Ända sedan jag fick i uppdrag att se pjäsen som i sin marknadsföring säger sig leta efter Rick har även jag grubblat över Rick. Jag läser att Rick är det alias som användes av det troll som kom att prägla och styra diskussionerna år 2006 på genusdebatt.com innan forumet lades ner 2007. På grund av Rick. Fast jag inte minns genusdebatt.com minns jag tiden då feminism var debattdynamit som lockade till sig både feminister och olika varianter av Rick. I den bemärkelsen har pjäsen redan börjat innan den börjar. Det är 2025 och jag är en feminist som glor på kaniner, eller är det harar, hittar dörren och fortsätter grävandet i en tid för tjugo år sedan.
Är feminismen död?
Vi är inte många i publiken. I en övergiven föreläsningssal möter vi Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Vega Adsten klädda i gråa kavajer – en klädsel som signalerar manligt kodade förhållningssätt som objektivitet och anonymitet. Samtliga spelar sig själva. Tonen är allvarlig, formell. De är här i egenskap av utredare med uppdrag att granska genusdebatt.coms uppkomst och fall, Rick. Nu frågar man sig om feminismen är död.
Projektet framstår genast som ett granskande av de egna grundvalarna då den feminism och den tid som undersöks även gav upphov till teatergruppen Blaue Frau – nu en tjugoåring vars grundande både Ahlfors och Wingren medverkade till. Precis som genusdebatt.com, som startades av Wingens ex som undertecknar insändare som ”Jonte Wingren, hemmapappa”, uppstod teatergruppen som en reaktion mot ojämlikhet och direkt sexistiska tendenser inom det finlandssvenska teaterfältet.
Adsten axlar rollen som den unga feministen och skådespelare som tagit initiativ till arbetet om feminismens död. Samtliga karaktärer betonar att utredningen inte är personlig, men Ahlfors tvekar och stöter på mothugg från de andra. ”Det personliga är politiskt” myntades 1968 av radikalfeministen Carol Hanisch – men utredarna anstränger sig för att varken framstå som personliga eller politiska. De harklar sig, talar i mikrofon, hostar och dricker vatten och redogör för sina fynd och bevis. Pjäsens första akt är som att bli presenterad resultatet av en brottsutredning som även publiken är indragen i.
Drabbande inblickar
Bevismaterialet består av både insändare och debattinlägg som berör frågan om teaterfältets ibland grova sexism. Det efterlyses jämlikhet och förändring – könskvotering nämns överraskande ofta som en lösning för den ojämlika teatern. Ända tills Rick dyker upp på genusdebatt.com och beskyller feministerna för att vara egoistiska, hatiska, inkompetenta och missunnsamma verkar motståndet ha bestått av oförstående teatermän som menar sig se människan och inte kön.
Utredarna presenterar grafer och tidpunkter för hur Rick allt mer tar över debatten på genusdebatt.com – och det som senare blir besattheten att hitta honom.
Det är utmanande både att begripa och att bli påmind om den funktion nätbaserade diskussionsforum kunde ha innan algoritmer på sociala medier började mata den enskildas intressen, men Blaue Fraus objektiva utredare ger drabbande inblickar – inte enbart mörka. Varken Ahlfors eller Wingren säger sig ha varit aktiva debattörer på genusdebatt.com, men de var ändå aktiva nog att göra reklam för Blaue Fraus första pjäs innan forumet lades ner.
Genuina frågeställningar
Pjäsen aktualiserar förtjänstfullt frågor som rör sig både i ett då och ett nu. I efterhand kan det framstå som aningen naivt att tänka sig att kvotering kan få bukt med trakasserier och övergrepp – men i början av 00-talet var feminismen inriktad på praktiska lösningar. Jag blev själv feminist då. Det var en lättnad att hitta feministiska sammanhang som gav verktyg att formulera frustrationen över det som uppfattades som normalt – i mitt fall misogyna studiesammanhang och dåliga pojkvänner. Det fanns också en känsla av kulturell uppbackning i form av slagord som ”Ta ingen skit!” och en uppsjö av unga, kompromisslösa feministiska kolumnister i Sverige. Denna vita mylla delar jag med Blaue Frau – från min stol undrar jag om vi hörde det sista av denna feminism i glädjetjuten över Marin-regeringens ministrar, men som fick sitt hjärta krossat då Anna-Maja Henriksson allierade sig med Sannfinländarna?
Still Looking for Rick är en pjäs vars frågeställningar känns genuina och engagerande. I pausen är de flesta upptagna med frågan om vem som döljer sig bakom aliaset Rick. Misstänksamt scrollar jag själv igenom minnen av samtal med störiga män – och hittar en handfull kandidater.
Innan föreställningen var jag rädd att en eller annan Rick skulle sitta i publiken – såren från det tidiga 2000-talets debattfeminism tycks sitta djupt. I den andra akten flippar pjäsen ut – det är som om den här publiken behöver det, som om vi bara väntat på något slags förlösning eller nollställande för att kunna manövrera i den tid vi lever i nu. Pjäsen nämner varken dagens högervågor, rasism, skrotande av demokrati eller nykonservatism och tillhörande kvinnohat. Dessa är ändå närvarande då Blaue Frau ifrågasätter sin egen existens och därmed konstens relation till en värld man vägrar se som enbart bestående av enskilda subjekt. Pjäsen aktualiserar behovet av gemenskaper sprungna ur en känsla för solidaritet, att ”gå i bredd” – hur det än må se ut 2025.
Blaue Frau: Still Looking for Rick
Koncept: Vega Adsten, Sonja Ahlfors, Maja Döbling, Christoffer Mellgren, Joanna Wingren
Dramaturg: Christoffer Mellgren
Skådespelare: Vega Adsten, Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Linnea Hermansson
Intervjuer i föreställningen: Per Ehrström, Niklas Häggblom, Jonte Wingren, Dick Idman, Marika Parkkomäki, Tobias Zilliacus, Mia Hafrén, Pia Runnakko, Kristofer Möller, Paula Rehn, Harriet Abrahamsson, Anja Bargum, Patrick Henriksen, Fabian Silén, Cecilia Paul mfl
Scenografi & kostym: Maja Döbling
Ljud, video & teknik: Theo Af Enehielm
Makeup & hår: Nina Vuori
Ljus: Alpi Vaalaja
Komponering av Genusdebattsången 2025: Robert Kock
Spelar fram till 16.4 2025.
Foto: Liina Aato-Setälä
