Konstkritikern arbetar under kärva villkor, enligt en undersökning av AICA international, Konstkritikerförbundet. Man drivs mer av idealism än intresse för ersättningen. I Finland är villkoren i särklass gräsliga och störst ansvar i Svenskfinland har Bonnierägda Hufvudstadsbladet, skriver Pontus Kyander.
Det blåser snålt kring kulturen i Finland. Kulturen stryps av en regering som tycks se en särskild förtjänst i att spara på just detta område, som redan från början är styvmoderligt behandlat. Under 2025 genomförs en nedskärning i statens stöd till kulturen på nästan 11 miljoner. Så ser kulturslakten ut i ett land som sedan tidigare hör till Europas bottenlag när det kommer till kulturstöd. Tidskrifterna drabbas hårt. Finland berömmer sig för sitt fria ord (när handen från Moskva lättat sitt grepp efter åren av ”finlandisering”). Men vad ska man med fritt ord till, när media att uttrycka sig fritt i sätts på svältkost och i vissa fall helt försvinner?
Det måste inte vara så. Grannlandet Sverige, som i utgångsläget har högre kulturell profil och procentandel av statsbudgeten dedikerad till kulturen, höjer (om än marginellt) kulturmedlen och ökar samtidigt stödet till tidskrifterna. Även de har en högerregering där extremhögern har en stark ställning.
Medan det mörknar över kulturen och det fria ordet i Finland, kan det förefalla futtigt att uppmärksamma konstkritikernas roll och situation. Inte desto mindre är det svårt att tänka sig ett fungerande konstsystem, om där inte finns kritisk reflektion och förmedling i text till såväl en smalare som en bredare publik.
Det internationella konstkritikerförbundet AICA (Association Internationale des Critiques d’Art) gjorde 2024 en enkätundersökning om hur konstkritikerna själva ser på sin situation. Naturligtvis finns det en möjlig skevhet i resultatet då man från de totalt 5500 medlemmarna fick endast 434 svar. Det bör även tilläggas att inte alla som skriver konstkritik nödvändigtvis är medlemmar i vare sig de nationella eller det internationella förbundet (själv är jag medlem i AICA och Svenska konstkritikerförbundet sedan 1995).
Man kan ändå dra åtskilliga slutsatser av undersökningen. Dels är föryngringen begränsad: mindre än 6 procent av de svarande är 30 år och yngre; 2/3 är 46 år och äldre. Dels är kvinnodominansen stor (och, bedömer jag, stigande) då 2/3 av svaren kom från kvinnor. Endast 1,6 procent angav ickebinär könsidentitet. Frågan om etnicitet berördes inte, men erfarenhetsmässigt kan jag infoga att andelen invandrare bland konstkritikerna i Sverige och Finland är försvinnande liten. Att det brister i mångfaldsarbetet är uppenbart, här som på så många andra fält inom kulturen.
Den engelska språkdominansen är stor bland dem som svarade på enkäten (38,3 procent), medan en påfallande andel skriver på franska, 24,3 procent (AICA har förmodligen även en hög medlemsandel av frankofoner). Det handlar inte bara om generell kulturell och språklig dominans, utan också om den roll konstkritiken har nationellt exempelvis i Frankrike – man påminner sig att Charles Baudelaire ofta ses som den första konstkritikern i en modern mening.
Konstkritikerna är generellt högutbildade med minst en masterexamen under bältet. Samtidigt är de enligt enkäten ofta starkt missnöjda med de ekonomiska villkoren. Närmare hälften har övervägt att sluta på grund av den dåliga ersättningen. De flesta (66 procent) får ersättning efter överenskommelse (det vill säga de tar vad de får av tidningar, tidskrifter och institutioner), 6 procent skriver gratis. Följaktligen har många ett yrke vid sidan om, ungefär var femte undervisar, sannolikt på någon högskola eller vid ett universitet. Men brödjobben spretar åt alla håll, från trädgårdsmästare till servitör.
Personligen är jag mest intresserad av den trots allt näst största kategorin bland inkomstkällorna: de som lever av att skriva konstkritik. Bland tabellerna i undersökningen ser jag att 17,6 procent anger som huvudinkomst det de får från sitt kritikskrivande, alltså några procent färre än akademikerna. Bland yrkesidentiteterna är ”konstkritiker” nummer tre (15,6 procent) efter utställningskurator (21,1 procent) och författare (18 procent).
Det finns med andra ord en kategori kring 16-17 procent av de skrivande kritikerna som kan beskrivas som yrkeskritiker. De skriver sannolikt ganska mycket, och vi kan gissa att många av de namn som vi allra oftast ser i tidningarna hör till denna kategori eller befinner sig i dess närhet. Tyvärr har undersökningen inte tagit reda på hur ofta och i vilken typ av media som kritikerna publicerar sina texter (eller, för all del, ljud eller video). Hade vi exempelvis haft en kategori av de svarande som publicerar sig mer än fyrtio gånger om året hade detta indikerat en syssla som överskrider ett halvtidsarbete.
Hur villkoren ser ut i just Finland framgår naturligtvis inte, vi är försvinnande små även i detta sammanhang – och i synnerhet på detta område. Konstkritiken har ingen stark ställning i Finland, på samma sätt som bildkonsten generellt (framför allt institutioner och gallerier) är svagt utvecklade i en internationell jämförelse. Det hade med andra ord varit egendomligt om konstkritiken varit stark just här, också med tanke på de begränsade media som står till förfogande. Ändå måste det inflikas att det såg betydligt bättre ut på 80- och 90-talen, då tidskriften Siksi (1986-1998) gavs ut från Sveaborg och var ett intellektuellt flaggskepp i nordisk konstkritik, och en av Nordens främsta konstkritiker var finlandssvenska Rita Roos (1956-1996). Det sammanföll med att nordisk och finländsk konst uppmärksammades stort men tillfälligt internationellt.
Eftersom jag under långa tider hört till denna brödskrivande skara kritiker (och med detta försörjt fyra barn) kan jag ganska väl beskriva en yrkeskritikers villkor och förutsättningar. Konstkritiken är till skillnad från annan kritik ett jobb på dagtid och på vardagar – det gäller i synnerhet om man skriver i en dagstidning med korta deadlines. Bättre museer har pressvisningar på dagtid, och alerta tidningar vill ha texten mer eller mindre nästa dag, så att den kan vara färdig oftast till helgen. Gallerierna har inte kvällstider, och ofta varar en utställning inte mer än ett par veckor, så du bör se den så tidigt som möjligt och på dagtid. Det gör att en flitig kritiker måste kunna disponera sin tid relativt fritt.
En kulturredaktör uppmanar sällan en kritiker att försöka försörja sig på skrivandet, men samtidigt är det svårt att kombinera med ett vanligt jobb. Därför stretar väldigt många skribenter ändå på med sitt kritikskrivande. Och för att skriva bra kritik bör du se mycket konst och helst skriva nästan lika mycket. Det finns en hög grad av idealism i detta, något andra skulle kalla naivitet. AICA:s undersökning visar att det är emotionella drivkrafter som motiverar de flesta skribenter, minde än 1 procent drivs av intresset för ersättningen.
För mig var det en chock att komma till Finland 2014 efter ett långt liv med konsten, och upptäcka att villkoren för konstkritiken här är orimligt svåra. Det kan vara på sin plats att belägga detta med siffror. Under många år skrev jag essäer och kritik i Hufvudstadsbladet, på samma sätt som jag i sexton år verkade som konstkritiker i Sydsvenskan, den dominerande dagstidningen i Malmöregionen. Andra försörjningskällor som universitet och TV förekom, men långa perioder var konstkritiken en huvudinkomst. Honorarens storlek är inget som tidningarna skyltar offentligt med, så inblicken nedan är unik.
En tariff för honorar från Sydsvenskan omkring 2010 såg ut så här (med svenska egenavgifter, då skribenter i Sverige oftast har firma. Moms tillkommer):
- Kort kulturkommentar c:a 1000-1500 tecken: 1100 SEK
- Dito om bok eller tidskrift: 1200 SEK
- Kort recension c:a 2000 tecken: 2700 SEK
- Normal recension 3000 tecken: 3860 SEK
- Krönika/debatt 3000 tecken: 3620 SEK
- Helsida 5000 tecken: 4410 SEK
- Bärande text 6500 tecken: 5660 SEK
- Essä max 10000 tecken: 6960 SEK
Dessa siffror är alltså mer än tio år gamla, och vi kan tänka oss att de skrivits upp en del sedan dess.
De standardtariffer som jag fick från Hufvudstadsbladet kring 2020 var som jämförelse följande (här finns inte som i Sverige tillägg för egenföretagarna, och moms får ej läggas till. Eftersom skribenten är momspliktig blir detta i realiteten ytterligare en sänkning av honoraret):
- Konstrecension: 120 €
- Bokrecension: 140 €
- Kolumn: 135 €
- Kort essä 6000 tkn: 150€
- Vanlig essä 8000 tkn: 200€
- Stor essä 10000 tkn: 250€
Med ett ungefärligt valutaöverslag betalas en essä minst 2,5 gånger mer i en mellanstor svensk dagstidning. För en vanlig recension betalas mer än tre gånger mer i Sydsvenskan än i Hufvudstadsbladet. En kort notis i Sverige är lika mycket värd som en recension i Finland. Till saken hör att tidningarna har samma huvudägare, Bonnierkoncernen.
Det är svårt att titta snett på tidskrifter som Ny Tid, Nya Argus och Horisont för att de betalar obetydliga honorar även för omfattande texter, även om detta bidrar generellt till en utarmning av den kulturella och intellektuella debatten i Finland – frånvaron mer eller mindre av fristående yrkesskribenter innebär att vi saknar en viktig bas för den fria debatten. Men Hufvudstadsbladet med sina resursrika ägare Bonnier Media och Konstsamfundet förtjänar att hängas ut för att tidningen så hårt utnyttjar sina frilansare. Det är en pågående intellektuell och finansiell våldtäkt. Det värsta är att vi tror att det ska så vara. Offret har lärt sig att älska förövaren.
Bonnier Media har ett ansvar att tukta Finlands största svenskspråkiga dagstidning. Skamlösheten måste få ett slut. Vi förtjänar bättre, och vi behöver en kår av yrkeskritiker som kan bidra till att hålla vårt fria ord just fritt.
