Se saattaa olla ihminen på Ryhmäteateri präglas av tvära kast mellan realism och såpopera. Men greppet är ändå lyckat, skriver Otto Ekman.
I Ryhmäteatteris nya föreställning Se saattaa olla ihminen framträder flera tematiska spår som ter sig bekanta för den som följt med teaterns tidigare produktioner. Förhållandet mellan den struliga kvinnliga författarprotagonisten och hennes manliga bästis som försöker vara lojal medan han tampas med sina egna problem har ekon av förra årets briljanta Kalasatama. Den metafiktiva leken, där plötslig spänning och rivalitet uppstår mellan berättelsens skapare och huvudpersoner och leder in i en helt ny parallell verklighet någonstans mellan verklighet, fiktion och ”fiktionens fiktion” är något som ensamblen undersökt och experimenterat med exempelvis i sommarteaterföreställningar som Sophies värld eller förra årets Don Quijote. Det har gjorts med varierande framgång.
I Se saattaa olla ihminen befinner sig huvudpersonen Elli, i likhet med Kalasatamas Riksu, i väntrummet på en läkarstation. Men till skillnad från Riksu är Elli inte här för att söka psykisk hjälp, även om hon kanske borde. Hon är här, nersmetad med blod och lera, för att hon av misstag fallit ner i sin bästa barndomskompis grav.
Tvära kast
Så sätts tonen för en mörk dramakomedi där Ellis försök att gå till botten med barndomsbästisens självmord vävs ihop med hennes kreativa kamp och skapandeprocess för att författa en ny roman. Laura Rämäs ampra klumpighet, och lite motvilliga gullighet med bångstyrig hårknut och tjocka glasögon som ibland halkar ner längs nästippen, fungerar fint för att frammana en huvudperson som först väcker omedelbar sympati men småningom börjar avslöja allt minde charmiga sidor. Hennes oförmåga att hantera sin egen sorg förfaller i patetiskt gnabbande och tafatt känslokyla då hon konfronteras med Anssi Niemis Sami, bästisens bror och (verkar det som) Ellis sista kvarvarande kompis. Hos mig väcker detta irritation, sympati och ett visst motvilligt igenkännande.
I Ellis roman får den deprimerade läkaren Mauri Nastola (Robin Svartström) en ny chans då en mystisk, anonym kvinna med minnesförlust (Annimaria Fabritius) uppenbarar sig på hans nedläggningshotade avdelning. Men hoppet förbyts i skräck då en poliskommissarie (också Fabritius) är henne på spåren och anklagar henne för ett ouppklarat mord.
Jag har tidigare haft lite svårt att förhålla mig till Ryhmäteatteris metafiktiva experiment, särskilt i förra sommarens Don Quijote tillförde den extra dimensionen inte mycket mer än koncentrationsstörningar. Men genom Marjo Niemis manus och i Anna Jaanisoos regi fungerar det mycket bättre än tidigare. De tvära kasten mellan det nattsvart realistiska dramat som präglar Ellis liv och den lite komiskt absurda och nyckfulla såpoperalogik som styr hennes romanhandling inger en nästan almodovariansk känsla av att precis vad som helst kan hända på scen, såväl emotionellt som helt konkret.
Skiten väller ut
Mot slutet, då Elli tvingas konfrontera det värsta mörkret i sin egen grumliga uppväxt, får publiken uppleva en mäktig scenografisk chockeffekt: all undanträngd skit väller bokstavligen ut och tar över scenen då Elli träffar sin inte längre skrämmande utan nu bara sorgliga och patetiska gamla alkismamma (Minna Suuronen).
Här har jag bara en invändning: realistiskt skräp och smuts är en effektiv scenografisk chockeffekt som utnyttjades riktigt bra för att skapa en atmosfär av misär till exempel i Aurinkoteatteris Kettutytön paluu. Men för att skapa ett obehagligt intryck behövs en touch av organisk klibbighet, något som frammanar känslan av förruttnelse och förfall. De dammiga, hoppackade balarna som klär väggarna i Ellis mammas dunkla lya leder snarare tankarna till en lite slarvigt skött sopsorteringsstation än till de verkligt obehagliga missbruks- eller depressionslägenheter jag själv sett under mitt liv.
Å andra sidan kanske detta är meningen? Det väcker en kvarblivande undran om Elli verkligen träffar sin mamma på riktigt. Hur kan denna ens längre vara vid liv? För att inte tala om det utslocknade kadavret till pappa? Kanske den grottlika lägenheten endast är ännu ett av Ellis egna mentala rum som vi fått tillträde till, och de dammiga balarna endast representerar hennes egna hoppackade och undanträngda minnen som plötsligt väller ut i det dammiga ljuset?
Ryhmäteatteri:
Se saattaa olla ihminen
Manus: Marjo Niemi. Regi: Anna Jaanisoo. Dramaturgi: Rasmus Arikka. Scenografi: K Rasila. Dräkt: Hilla Ruuska. Ljus: Ville Mäkelä.
Ljud&musik: Arbetsgruppen.
På scen: Laura Rämä, Anssi Niemi, Annimaria Fabritius, Minna Suuronen, Robin Svartström.
Spelar fram till 26.4 2025
Foto: Mitro Härkönen
