Lars Sund knyter ihop sin romantrilogi med en roman som innehåller författarens bekanta berättarglädje i mera lågmäld form.
På väg ut i Stockholms skärgård tillsammans med en potentiell pojkvän får Alexandra Schalin-Holm – Prinsessan av Vasa – ett samtal från Finland. Skådespelaren och regissören Iris Kvarnström ligger på intensiven på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby. Iris, som är Alexandras gudmor, har varit ett nära stöd för den moderlösa Alexandra hela hennes unga liv, och Alexandra lämnar snabbt Stockholms skärgård och sin vän och hoppar på första bästa flyg.
Väl på plats, med den nedsövda Iris hand i sin, börjar Alexandra sin vandring längs minnenas allé. Hon rekapitulerar barndomen och uppväxten i Vasa med sin far Alf Holm, som – med hjälp av bland andra Iris – tagit hand om Alexandra efter att hennes mor tagit livet av sig då Alexandra endast var några månader gammal. Hon minns utsattheten i skolan och den inte helt oproblematiska vänskapen med den enda barndomsvännen Matilda, det svåra i att manövrera rätt i tonårsförälskelser och begär, dragningskraften i hardcorepunken och straight edge-rörelsen, hur hon hittade dansen som blev hennes kall och hur hon sedermera sökte och kom in på den välrenommerade dansskolan i München.
Samtidigt befinner sig fadern, den kända kompositören Alf Holm, på semesterresa genom sommar-Finland tillsammans med sin relativt nya kärlek Maria. När han får beskedet om Iris tillstånd börjar också han brottas med sina minnen, en del vackra, andra oerhört svåra att närma sig.
Resignerad ton
Titeln till trots utgör Prinsessan av Vasa sista delen i Lars Sunds brett upplagda Jakobstadstrilogi om tre generationer med kopplingar till den ”lilla cellulosadoftande staden vid Bottenvikens kust”. Den går nog visserligen att läsa fristående från de övriga, men betydligt mer ger läsningen sannolikt om man läst Tre systrar och en berättare (2014) och Där musiken började (2018) innan; rottrådarna som går genom verken är så pass starka. I trilogins första del får läsaren känna inte minst Iris, den kanske mest färgstarka karaktären i hela persongalleriet, i nästa del ställs Alf Holm och systrarna Neppe och Hajje Schalin i centrum, och är läsaren bekant med karaktärerna och deras historia sedan tidigare ter sig framställningen i trilogins avslutande del troligen mer engagerande än annars.
I Prinsessan av Vasa är den kännspaka sundska formuleringsglädjen ganska nedtonad. De humoristiska inslagen är mera lågmälda, skrönorna färre och mindre vindlande, fabuleringskonsten med de dialektala inslagen mer återhållsam.
Ända sedan genombrottet med den nerviga och livsbejakande Natten är ännu ung (1975) – ett slags österbottnisk The Catcher in the Rye – via den böljande Siklax-trilogin (Colorado Avenue, 1991, Lanthandlerskans son, 1997 och Eriks bok, 2004) till den härmed fullbordade Jakobstadstrilogin, har Lars Sund gjort sig känd som en av Svenskfinlands starkaste berättarröster. Hans berättande är allt som oftast frejdigt och mustigt och präglat av såväl stora doser humor, skrönor och dialekt som spefulla metafiktiva lekar med inslag av ett slags magisk realism.
Men i Prinsessan av Vasa är den kännspaka sundska formuleringsglädjen ganska nedtonad. De humoristiska inslagen är mera lågmälda, skrönorna färre och mindre vindlande, fabuleringskonsten med de dialektala inslagen mer återhållsam. Själva tonen ter sig smått resignerad, och en tidig passage i boken som skriver fram Alfs och Marias position i livet kunde gälla också för själva framställningen och dess berättarröst: ”Alf och Maria är två människor som hunnit leva ett tag och åren har satt sina spår hos dem båda i form av rynkor och valkar och allehanda fläckar. Också själarna har blivit en smula kantstötta, fastän det inte syns utanpå. De stora förhoppningarna och vilda drömmarna har de lagt bakom sig, men de har i stället flera minnen arkiverade, en del goda och andra mindre goda.”
I dödens väntrum
Men Alexandra själv då, Alfs dotter och romanens titelperson? Mellan 25 och 30 år, silverring i näsan, neongrön fläta på huvudet och en t-shirt med texten ”Badass Vegan Feminist” tryckt över bröstet – hon torde väl inte vara lika resignerad och förnöjd med hur livet blev? Nej, visst inte, men berättelsen utgörs ju alltså främst av hennes minnesbilder från uppväxten och ungdomsåren. Och det är inte alls ointressant, snarare tvärtom, men jag saknar ändå en viss framåtrörelse i bokens nutid. Ett slags inre utveckling och möjlig framåtriktning antyds visserligen, men den tråden förblir vag och litet utforskad.
Sett till tematiken är det emellertid inte förvånande att tonen är mer återhållsam jämfört med tidigare; Prinsessan av Vasa utspelar sig till stora delar i ett slags dödens väntrum, där Iris besökare alltså passar på att minnas gångna tider då de vakar över henne. Och att tonen ter sig återhållsam för att vara Lars Sund innebär långt ifrån att berättandet är sparsmakat i en allmän mening. Nej, visst skymtar Sunds kännspaka formuleringsiver och fantastiska bildspråk fram emellanåt – läkarens hår på huvudet ”stod glest som frostnupen nödårsbrodd”; den nyasfalterade vägen ”ligger rak och svart som en gigantisk lakritsrem framför motorhuven” – och så även humorn: om taistoiternas hjälte Taisto Sinisalo heter det exempelvis att han var ”en ganska osannolik hjälte för vänsterungdomarna” som med sina ”fyrkantiga stora glasögon i plastskalmar, dubbelhakor och väl tilltagna mage” inte precis var någon Che Guevara som förekom ”på affischer i finländska studentrum”.
De humoristiska utvikningarna är dock som sagt mindre frekventa än tidigare. Med Prinsessan av Vasa knyter Lars Sund ihop sin andra stora romantrilogi med en finstämd och vacker sorgesång över laddade platser och levt liv, låt vara att det inte är lika roligt som vanligt.
Lars Sund:
Prinsessan av Vasa.
Förlaget, 2024.
