Akse Pettersson utforskar makt, dumhet, osäkerhet och framtid på Nationalteatern. Den här gången förblir det ändå höljt i dunkel vad han egentligen vill med verket.
Någon gång på 70-talet, i ett isolerat laboratorium, arbetar fyra vetenskapsmän med livsfarliga experiment i tidsresor. I tur och ordning utsätter sig forskarna för märkliga procedurer som synbarligen transporterar dem, eller åtminstone deras medvetande, till framtiden. När de återvänder är deras rapporter förvirrade och fragmentariska, och någon information om det framtida samhället verkar de inte förmedla. Visste man inte bättre kunde man tro att forskarna återvänt från en svamptripp snarare än från en tidsresa.
De här experimenten i tidsresande är ändå helt irrelevanta för själva handlingen i Akse Petterssons senaste pjäs på Nationalteatern, Oppitunteja eläville (“lektioner för levande”). Det som däremot bär uppsättningen framåt är de fyra forskarnas interna konflikter, käbbel, intriger och maktspel. I olika konstellationer tävlar de (Joonas Heikkinen, Katariina Kaitue, Heikki Pitkänen och Janne Reinikainen) om vem som ska vara chef, vems idéer som ska förverkligas och vem som får ha högst status.
Öm rumpa
Själv läser jag uppsättningen som en satirisk dissektion av den samhälleliga och politiska maktkampen, som känns bekant från både internationell och nationell politik. Det är nidbilden av politik som fenomen, där det är viktigare att vinna popularitet och makt än att få något vettigt och konkret till stånd, och där ideologi och värden väger lätt då man ska locka väljarnas röster och säkra en plats vid makten. Historien rullas ut i ett rasande tempo, med ett ständigt ironiskt grepp av farsaktig humor som ofta kantrar över i ren buskis.
Någon egentlig intrig existerar inte i Petterssons och arbetsgruppens manus. Snarlika diskussioner upprepar sig gång på gång, historien upprepar sig in absurdum, på ett sätt som är designat att trötta ut åskådaren tills hen slutligen kapitulerar inför den absurdistiska spegelbild av världen som föreställningen presenterar.
Tyvärr finner åtminstone inte den här recensenten samma katarsis som upprepningens absurdism bjöd på till exempel i Teater Viirus legendariska No Return (2005). Efter en timme börjar det ömma i min rumpa, och jag kollar med förfäran på klockan och konstaterar att jag måste sitta i ytterligare 40 minuter och följa med denna överlånga enaktare som stampar på stället.
I Becketts fotspår
Man ska inte förvänta sig traditionella dramatiska kurvor då man bänkar sig för att se en uppsättning av Akse Pettersson. Petterson är en hängiven akolyt av den tyska postdramatiska skolan, och hans pjäser uppstår för det mesta utan färdigt manus, och utarbetas i samarbete med skådespelarna. Ofta – för det mesta – resulterar det i överraskande, mångbottnade och utmanande föreställningar, ibland i rena mästerverk, som Petterssons förra uppsättning, Joitakin keskusteluja merkityksestä, på Q-teatteri.
Arvet från Samuel Becketts I väntan på Godot förvaltas i mycket av det Pettersson gör. I Joitakin keskusteluja merkityksestä fungerade det utmärkt: utforskandet av betydelse och mening i vårt allt mer absurda samhälle var en fullträff. Föreställningen hade ett sug och en framåtrörelse, trots att nästan ingenting egentligen hände.
Detta sug är helt frånvarande i Oppitunteja eläville. Jag känner att jag fattar galoppen efter tio minuter, och sedan utvecklas aldrig pjäsen längre än den inledande tesen. I programbladet skriver Petterson att idén från början var att utforska hur vi förhåller oss till framtiden: “Nu tänker jag ändå att verket också behandlar makt, dumhet och framtiden – samt bredare osäkerhet, ofullständighet och ovetande”.
Ja, det känns lite som om arbetsgruppen har tappat den röda tråden någonstans, och glömt vad det var de egentligen skulle göra. Det kan hända att det finns tematik i föreställningen som helt går mig förbi, men jag begriper inte varför den är förlagd till 70-talet. Det finns inget i den som inte lika väl kunde utspela sig år 2025. Pettersson skriver att 70-talet var ett decennium då man ännu vågade tro på utopier. Men jag finner inte dessa utopier i föreställningen, förutom i det faktum att en av karaktärerna är hängiven taistoit – något som inte heller har någon som helst betydelse för handlingen.
Friskt vågat!
Oppitunteja eläville är begåvad med en utmärkt skådespelarensemble som gör sitt bästa med de karikerade karaktärerna. Katri Renttos scenografi är utsökt 70-talssjabbig, scenlösningarna ofta snygga, ljus och ljud oklanderliga – det är ändå Nationalteatern. På scenen finns också Karin Mäkiranta och Riikka Manner som fungerar som orkester, och de stillsamma musikpartierna är också de väl genomförda och vemodigt vackra. De ger publiken tillfälle att andas ut en stund mellan allt kaos.
Det är alltså inget fel på ramarna för föreställningen. Den här gången är det bara som om Pettersson & Co inte fått styr på manuskriptet. Det är risken med det arbetssätt som Pettersson har valt. Det är modigt att kasta sig in i ett projekt utan att ha en aning om vad slutresultatet blir, och det är ofta så stor konst, nyskapande konst, skapas. Det man får offra är att det rent statistiskt måste vara så att allt inte kan lyckas. Det smickrar Nationalteatern att de anlitat Pettersson som husdramaturg och erbjuder sin scen för hans experimenterande och sökande teater. Den här gången blev det dock ingen fullträff.
Nationalteatern: Oppitunteja eläville. Manus & regi: Akse Pettersson. Textmaterial: Arbetsgruppen. Scenografi: Katri Rentto & Pettersson. Dräkter: Auli Turtiainen. Ljus: Anna Pöllänen. Video: Ida Järvinen. Musik & ljud: Karin Mäkiranta & Riikka Manner. Mask: Minttu Minkkinen. Spelas på Nationalteaterns lilla scen till 7.5.
Foto: Katri Naukkarinen
