Drastiska nedskärningar riktas mot Yle och ett samhällsklimat som är negativt inställt till public service breder ut sig. Vilken roll ska Yle ha i ett fragmenterat medielandskap? Sebastian Bergholm på Svenska Yle och forskaren Julia Dahlberg resonerar kring Yles framtid och uppdrag i en osäker tid.
När den parlamentariska arbetsgruppen skulle besluta om Yles öde drog det ut på tiden. Det var en otrolig väntan och diskussionen om Yle blåste omkring i offentligheten och olika partier gjorde negativa utspel om oss.
Sebastian Bergholm är förtroendeperson på Yle och han har efter många års tjänst på bolaget god insyn i verksamheten. Nu träffar jag en trött Bergholm, som berättar ingående om omställningsprocesserna. Det är mycket som händer på arbetsplatsen, och den diskussion som ”blåst omkring” i offentligheten har till stor del eldat under populistisk retorik som svartmålar Yle.
Framtiden ser allt annat än ljus ut för Rundradion Ab, och värre ska det bli, säger regeringspartierna.
Den parlamentariska arbetsgruppen beslöt efter en lång tids övervägande att Yle kommer att drabbas av en nedskärning på 27 miljoner i år. Totalt gäller det 66 miljoner euro som ska sparas fram till slutet av 2027. Anpassningarna förverkligas genom att Yles indexjustering fryses för åren 2025–2027 och den reducerade mervärdesskattesats på 10 procent på det anslag bolaget fått höjs till 14 procent från och med 1.1. 2026. Efter samarbetsförhandlingarna stod det klart att personalen minskas med 309 tjänster, och Svenska Yle med 28 årsverken, vissa genom pensioneringar, fram till nästa år. 156 personer har blivit uppsagda på hela bolaget.
Sebastian Bergholm. Foto: Mio Lindman
Det demokratiska uppdraget
Det breda forskningsprojektet Yle100 skriver för närvarande Yles historia. Julia Dahlberg är anställd i delprojektet som behandlar den svenska verksamheten. Tidigare forskning har undersökt Yle utifrån teknologisk och organisatorisk utveckling, Yle100 kretsar däremot kring rundradions betydelse i samhällsdebatten och den finländska kulturen.
Hur formuleras Yles uppdrag idag i jämförelse med tidigare?
När bolaget grundades 1926 var det privat ägt men med ett allmännyttigt syfte och det gavs monopolställning av staten. Satsningen på radio förknippades med folkbildning, men målet var även att vara en ”brobryggare mellan stad och landsbygd i den unga republiken”, som det heter i historiken Rundradions historia i Finland. Uppdraget då uteslöt all bevakning av politik, och någon reklam skulle inte förekomma. Först 1934 tog staten över och vid den tiden beskrevs rundradions uppgift i termer av att förmedla nyttig information och i den mån underhållning godkändes skulle den inte vara stötande.
I Yle-lagen 1993 betonas medborgarsamhället och förmedlandet av fakta och diskussion som stöder demokratin. Yle ska stöda den finländska kulturen (och även förmedla den i utlandet), vara folkbildande och erbjuda service på finska, svenska, samiska och andra språk som talas i landet. Lagen har justerats sedan dess, men det har mest rört sig om små ändringar i formuleringar.
I beskrivningen av den egna verksamheten lyfter bolaget numera fram demokrati, public service, jämställdhet, förståelse och kommunikation mellan olika samhällsgrupper.
Vad innebär det att Yle ska främja demokrati?
Julia Dahlberg. Foto: Mio Lindman
– Det handlar om att förmedla fakta, åsikter och diskussion. Men detta med åsikter är inte så lätt. Vilka åsikter som ska lyftas fram är inte något självklart och anklagelser har ibland riktats mot Yle, liksom de flesta andra public service-bolag i Europa, om att vara partisk.
I ett aktualitetsmagasin kan representanter för olika hållningar bjudas in för att dryfta en fråga. Däremot blir ett program som driver en tes beroende av att vissa grundförutsättningar godkänns; att rapportera om klimatförändringarnas allvar bygger på att klimatförändringarna tas som fakta. I sådana sammanhang är det, säger Dahlberg, svårt att låta ”andra sidan” komma fram på lika villkor.
Den kritik som riktades mot serien Finlands mö idag (Suomineidot, 2022) är ett av flera exempel på att Yles omdöme kring att ge olika röster plats ifrågasatts. Programmet följer, som det heter i presentationen, med ”nationalistiska kvinnor” i deras vardag. Kritiken bestod bland annat av att Yle bidrar till att normalisera högerextremism och att tanklöst sprida högerextrema tankar. Yle försvarade sig med att hänvisa till public service-uppdraget och att belysa samhällsdebatt.
– Det är utmanande att skildra samhällsverkligheten på ett mångsidigt sätt. För egen del tyckte jag att programmet var bra för att man förstod vilka upplevelser som format deras tankar, även om man inte instämde i deras uppfattningar.
Olyckligt sammantvinnande
Tillsammans tenderar diskussionerna om Yle som ”blåser omkring i offentligheten” att bilda ett korstryck.
Medieförbundet har i flera etapper sänt klagomål till EU-kommissionen om att Yles webb snedvrider marknaden med sitt textinnehålll. Liknande kritik har fått stort gehör i offentligheten.
Transport- och kommunikationsminister Lulu Ranne (Sannfinländarna) har hävdat att spelplanen bör jämnas ut så att kommersiella medier och ”monopolbolaget” ska ha samma förutsättningar och att Yle ska trimmas ännu mer i framtiden (Iltalehti 16.1).
– Kritiken gäller alltså hur andra aktörer ska kunna göra nyheter när Yle ”ger bort dem gratis”. Debatten, som tenderar att placera Yle i ett negativt ljus, har legat över oss som en blöt filt, säger Sebastian Bergholm.
Julia Dahlberg lyfter fram att ifrågasättandet av Yle i relation till andra medier tog fart då kommersiella kanaler som Nova och Nelonen grundades på 1990-talet. Det började i det här skedet hävdas att Yle med sin indexjusterade skatt berövade dessa aktörer möjligheter att bedriva sin verksamhet på ett lönsamt sätt.
– Det är olyckligt att man i diskussionen om förvrängd marknad förbisett vilken roll Yle har för vår tid. Det har gjort att det idag finns en viss osäkerhet. Vad ska Yle vara? Vilka är dess förutsättningar i framtiden?
Parallellt med att Yle anklagas för att snedvrida marknaden finns tendensen inom den europeiska populistiska högern och extremhögern att sprida en negativ hållning till medier och till public service i synnerhet. Dahlberg pekar på att de här två spåren tvinnas ihop på ett betänkligt sätt i offentligheten. Samlingspartiet lyfter fram marknadsaspekten medan andra, som Sannfinländarna, kritiserar Yle som bolag. Detta har nu lett till den rådande situationen med nedskärningar och samarbetsförhandlingar.
Men detta med åsikter är inte så lätt. Vilka åsikter som ska lyftas fram är inte något självklart och anklagelser har ibland riktats mot Yle, liksom de flesta andra public service-bolag i Europa, om att vara partisk.
Var ska diskussionen föras?
De politiska attackerna på bolagets existensberättigande väcker osäkerhet. Men frågan är i vilket forum diskussionen ska föras så att den kan bli så konstruktiv som möjligt i ett klimat där populismen får helt verklig genomslagskraft.
Forskaren Anu Koivunen poängterade år 2021 i samband med klagomålen om Yle som riktas till kommissionen att debatten om Yles roll på det här sättet inte får en ordentlig plats i offentligheten utan drivs genom kommunikation med EU-kommissionen (Yle 28.5 2021). Också Dahlberg nämner lobbyverksamhet som pågår, och sådan verksamhet rör sig ju på ett annat plan.
Genom Yles egen programverksamhet och det material man producerar framhävs sällan vilken roll Yle har, eller borde ha för samhället och demokratin, så att tittare och lyssnare skulle få en tydlig bild av det, säger Dahlberg.
– Det kunde finnas mer diskussion i programverksamheten om detta. Merja Ylä-Anttila, verkställande direktör på Yle, kommenterade offentliggörandet av nedskärningarna i programmet Perjantai. Det är annars inte så vanligt att Yles ledning deltar i sina egna program.
Det politiska läget hårdnar
Yle är underställt riksdagen och public service är en angelägenhet för parlamentarisk diskussion. Riksdagen utser medlemmar i Yles förvaltningsråd som är det högsta beslutande organet i organisationen och det har även en övervakande roll.
– Jag sa först att vi på Yle blev en bricka i ett politiskt spel men det stämmer inte riktigt, säger Bergholm när vi kommer in på den parlamentariska arbetsgruppens arbete. Han inskärper att det ju faktiskt var en grupp som valts enligt parlamentariska principer.
– Man märkte tydligt utifrån en skillnad mellan Vänsterpartierna och De Gröna och Sannfinländarna och Samlingspartiet. Sannfinländarna vill att det ska skäras ännu mera i Yle och Samlingspartiet vill spara i offentliga tjänster. Fast vi är obundna i vår journalistik är det lätt att se att det finns partier som har mer förståelse för vår verksamhet. Vi är mycket medvetna om att varje valresultat påverkar oss på Yle och det är en osäkerhetsfaktor.
Jag frågar Bergholm om när den politiska kritiken av Yles roll har börjat yttra sig. Han drar sig till minnes regeringen Sipilä och att redan då fanns en diskussion om bolagets journalistik. En större förskjutning i relationen mellan makten och medierna har också lett till att opionsjournalistikens utrymme har krympt.
Påverkar detta vilka ämnen Yles journalister tar upp? Blir vissa saker för inflammerade?
– Nej jag tycker inte det, inga ämnen som är för farliga. En annan sak är att vi vill ta upp fenomen på ett brett sätt och ge en kontext så att det går att förstå de idéer som är i svang i vår samtid.
Också här kommer vi in på den omdebatterade Suomineidot. Det ska, säger Bergholm, inte spela någon roll vad den enskilda redaktören tänker om saker, Yle ska stå för demokrati och mänskliga rättigheter, säger Bergholm.
Men vi närmar oss ett klimat där till och med mänskliga rättigheter och demokrati ses som ideologiska ställningstaganden. Vad kan Yle göra för att fungera som en motkraft här? Jag tänker också på tendensen att precis allt börjar behandlas som åsikter.
– Att ge olika tankemönster rum är bra, att se varför beslut fattas och vad olika sätt att tänka innebär och hur idéer är besläktade med varandra. En utmaning är att fånga upp nya idéer.
Bergholm betonar även att det för ett mindre hetsigt samhällsklimat är viktigt att det finns redaktioner i hela Finland, inte bara de stora städerna. Också klass behöver man tänka på. Det är ett faktum att journalister är högutbildade och i nuläget har de flesta samma etnicitet. Det vore viktigt att tänka på mångfald ännu mer i rekryteringen, säger han.
– Sedan är ju offentligheten spretig. Man kan inte kontrollera allt som händer på sociala medier.
Det är viktigt att våga lita på att publiken kan ta saker till sig. Programmet Lux med DJ -Bunuel, där han spelar musik i olika genrer, är ett bra exempel, ett öppet och fördomslöst koncept som har haft genomslagskraft.
Ingen enhetskultur
Vilken roll ska Yle ha i en offentlighet som är just så spretig som Bergholm säger? I och med att Finland har förvandlats från en enhetskultur till ett land med ett mångsidigt medielandskap förändras också Yles uppgift. Bergholm belyser detta med en historia han hörde av en serbisk DJ som berättade om att växa upp i Jugoslavien: hon beskrev hur hennes farmor satt och såg på tv-reportage om det tyska noiserockbandet Einstürzende Neubauten. Det var helt enkelt sådant som sändes.
– Det där låter ju som rena drömmen, att folk snällt sitter och tittar på det som kommer, säger Bergholm med glimten i ögat.
Gällande att förhålla sig till ett brokigt medie-fält säger han att Yle försöker tackla det genom att börja i det breda för att skapa en kontakt med publiken, därifrån kan man gräva djupare. Ett exempel på ”metoden” kunde vara när Bergholm själv nyligen skrev en text om Måns Zelmerlöws tårar efter hans icke-seger i Mello för att landa i en reflektion kring tårarnas idéhistoria.
– Här kommer vi in på Yles självförståelse. Det är viktigt att våga lita på att publiken kan ta saker till sig. Programmet Lux med DJ Bunuel, där han spelar musik i olika genrer, är ett bra exempel, ett öppet och fördomslöst koncept som har haft genomslagskraft. Programmet är en bra bild av vad Yle kunde vara, att inte vara orolig för att stöta bort människor om man tar upp det smala.
Vi landar alltså än en gång i det Dahlberg lyfter fram som Yles folkbildande roll. Men problemet är ju huruvida Yle kan ägna sig åt denna uppgift nu när de stora nedskärningarna ska genomföras, tänker jag när jag hör Sebastian Bergholm tala.
Brytningsskeden
Jag riktar frågan om det förändrade medieklimatet även till Julia Dahlberg för att få en historisk överblick.
Hon berättar att 1990-talet, när det gavs möjligheter att grunda privata tv- och radiokanaler, var ett brytningsskede. Under denna tid dök Radio Nova och tv-kanalen Nelonen upp.
– Allt hände samtidigt, 1996-97, med de nya kanalerna men också i och med en omläggning av Yles egna kanaler, som finlandssvenska X3M, som hade som uppgift att fånga upp unga. Man oroade sig vid den här tiden för radions död, att yngre inte lyssnade på radio, och före X3M kom fanns det inte heller så mycket sändningar för yngre lyssnare. I min egen barndom kunde jag lyssna på Trädgårdsradion och Naturväktarna, säger Dahlberg.
X3M började med sändningar på webben redan 1998, som en av de första i Finland att göra det, och strax var man också igång med chatt och community.
Yle hade vant sig vid att producera material för sina egna webbsidor och fora, men kring 2010 kom de sociala medierna in i bilden och det innebar stor förändring: från och med den tiden hade Yle genom de sociala mediernas kontext och algoritmer inte längre samma kontroll över sitt material. En reaktion på det är att man från och med 2017–18 har gått in för att styra in användarna till de egna plattformarna för att inte vara så prisgiven åt de sociala mediernas logik.
Mediefostran
Kan man säga att Yle nu ägnar sig åt en högre grad av målgruppstänkande än tidigare?
– Absolut, det avspeglas i Yles formuleringar om sitt public service-uppdrag. Unga tittare har kommit till som en i lagen omnämnd målgrupp. Det vet man från forskningen: äldre har en tendens att hålla fast vid sina- lyssnar- eller tittarvanor. Unga är benägna att ändra sina vanor. Dels handlar det om att hålla kvar publiken, men också att locka nya lyssnare/tittare till sig för att vänja dem vid att följa det slags material som produceras.
Vad betyder det för public service, som ju inte är någon marknadsaktör, att försöka hävda sig i flödet?
– På Yle strävar man efter mediefostran. Samtidigt kan man inte fostra någon som inte finns där. På något sätt måste man ändå erbjuda något som unga vill ha. I USA och i Storbritannien har man exempelvis märkt att tittarsiffrorna på nyheter och aktualitetsprogram sjunkit stadigt sedan 1970-talet. Det har stora konsekvenser och är en utmaning.
Yle har ju också fått kritik för att prioritera unga på andras bekostnad?
– De unga är vår framtid, det är därför berättigat att satsa på dem, men det finns ju annat utbud också. När man ska erbjuda något för alla kommer det alltid att finnas sådant som inte intresserar just dig eller mig. Det är en del av public service–uppdraget. Svårt, men viktigt.
En annan uppgift Yle har är att erbjuda utbud även för minoriteter och specialgrupper, säger Dahlberg, och även här är det långt från entydigt hur det ska förverkligas.
Form och innehåll
Jag följer upp samma fråga med Bergholm. Vilket innehåll ska Yle erbjuda? Eftersom han jobbar med kultur närmar vi oss frågan ur den ändan.
Svenska Yles existensberättigande är i någon mening Svenskfinland som en social konstruktion och det är förbundet med ett ansvar för att upprätthålla bevakning av olika kulturformer där bredden är en omistlig sak, men också att uppmärksamma det smala.
– Om själva formen finns det alltid olika åsikter. Hur förmedla innehållet, ska det ske genom radio, tv eller text? Den journalistiskt intressanta frågan är när formen fördjupar innehållet, vilket sker i en bra dokumentär eller ett bra reportage. Ibland tycker jag att diskussionerna fastnar i exempelvis klagomål om att Yle inte har ett svenskspråkigt kulturprogram på tv. Om det är så att tv-formatet i sig tillför något så förstår jag vinkeln. Däremot tror jag inte man kan säga att litteraturen nedvärderas om den inte syns på ett visst sätt på tv. Allt hänger ju på vilken form som passar innehållet bäst.
Varför behövs Yle?
I lagtext nämns numera också Yles roll i tider av kris. Bergholm var redan inne på de lokala redaktionerna och deras viktiga roll för informationsspridningen, och han påtalar att detta faktiskt kan ses som ett slags krisberedskap. Dahlberg fyller på:
– I Finland har man ju redan erfarenheter av hur rundradion fungerade under kriget och detta har man burit med sig. Det finns utarbetade planer för kriser och oväntade händelser, bland annat för nordiskt samarbete kring public service i en plötslig krissituation som försvårar sändningar på vanligt vis.
Yle är viktigare än någonsin, bolaget behövs i samhällsdiskussionen och i demokratin, säger Dahlberg.
– Kommersiella medier, som hela vår press, har en självbild som går ut på att de står för oberoende journalistik som är med och upprätthåller ett demokratiskt samhälle. Och det gör de. Ändå är de mera beroende av prenumeranter eller betalarna än vad Yle är, och därför finns ett starkare tryck från marknaden. Det är svårt att se en annan institution än Yle som kunde spela den roll i samhället som public service har nu.
– I dagens läge finns det också många som inte har råd att exempelvis prenumerera på tidningar. För att demokratin ska fungera måste också dessa människor ha en möjlighet att följa med nyheter och samhällsdiskussion. Detta ger Yle ytterligare en funktion när det gäller att upprätthålla demokratin.
Facket påverkar
Oron för denna samhällsbärande institution är ändå stor. Nu har den första rundan av samarbetsförhandlingar avslutats, men fler är på kommande, berättar Bergholm. Själv har han tillsammans med den andra förtroendepersonen Bubi Asplund på Svenska Yle följt hela processen: de har åkt runt och pratat med personalen, suttit med arbetsgivarna, hört deras planer och bett om förtydliganden. De har även kommit med motförslag på organisationsförändringar som skulle minska antalet uppsägningar. När någon står inför att sägas upp eller få en ny arbetsroll har den personen rätt att ha med sig en förtroendeperson på mötet med arbetsgivaren. Den fackliga representanten stöder, ger förståelse av vad som är på gång och ser till att allt går lagenligt till. Hen kan också redogöra för det som sagts, det är en tumultartad situation att gå igenom en omställningsförhandling.
Dialogen med arbetsgivaren har varit fungerande. I över tio års tid har facket skapat en tillitsfull relation och man har tagits på allvar.
– Facket har en stark närvaro på Yle och jag upplever att fackets insats påverkade både mängden uppsagda och planerna för hur arbetet bäst kan organiseras. Utan facket tror jag det här skulle ha blivit mycket värre, vilket absolut inte innebär att det är bra nu.
Osäker framtid
Att processen har varit så utdragen har gjort att planeringen av kommande verksamhet legat på is fram till nu, så allt ligger efter, säger Bergholm.
– Nu är det lite så att man jobbar på och så ser man vad som händer. Det är inte läge att just nu hitta på nya koncept och sånt.
– Det som oroar är om detta blir något återkommande. Hur kommer det att vara att jobba på Yle då?
Den lagstadgade återtagningsskyldigheten som rör arbetskraft, att arbetsgivaren är ålagd att återanställa den personal som sagts upp om lämpliga arbetstillfällen dyker upp, gör det även svårt att genomföra nyrekryteringar eller att ge inhoppare jobb. Uppsägningarna är hemska, säger Bergholm, även med tanke på dem som just har eller just ska bli klart med sina journalistikstudier.
– Allt det här är ett svek mot journalister, det är nu en mängd kunskap som har lämnat huset när personal försvinner. De här besluten drabbar alla kategorier.
Foto: Wikimedia Commons, Mio Lindman
