Klockriketeaterns pjäs Divan som spelar på Nationalteaterns Omapohja-scen är enligt Ny Tids recensent Sofia Nyberg ett slags ode till orden, om än intrycket är något tandlöst.
På Klockriketeatern spelas nu (premiär 19.3) Michail Durnenkovs nyskrivna pjäs Divan i regi av Dan Henriksson och med Ylva Ekblad och Jon Henriksen i huvudrollerna som Hon och Han. Divan, som jag tog för givet åsyftade den soffa man ligger på i psykoanalys, visar sig här vara bestämd form singular av diva, en sådan som exempelvis Maria Callas. I vardagsspråk anspelar ordet på en person som tror sig vara mer betydelsefull än andra, någon med en Vet-du-inte-vem-jag-ÄR?!-attityd, en attityd som dock rymmer en djupare existentiell läsning; ”finns jag (inte) för dig?”, det vill säga ”finns jag?”. Men framför allt är pjäsens Divan namnet på en båt, vilket nämns lite i förbifarten. Och vad symboliserar en båt, om inte utforskande och utveckling, ja kanske rent av livet som sådant? Divan är således både divan och divan. Kanske divan på divanen; det vill säga envars utmaning att komma till rätta med frågan om vår mening och betydelse i tillvaron.
Genuint äkta!
Han och Hon kliver in från varsitt håll på en mörk scen. Ljus på Han, ljus på Hon. Avskalad stämning. De uttalar växelvis orden från en och samma mening. De säger att de vill berätta. Berätta det som hänt. Berätta sanningen och ingenting annat. Det växelvisa talet i kombination med den skarpa kontrasten mellan ljus och mörker ger intrycket att orden lösgörs från talarna, blir en egen entitet, och att det är det talade ordet som på sätt och vis kommer att utgöra huvudperson här. Det står klart att vi kommer att få bevittna ett skeende men två synvinklar, två sanningar; att sanning och synvinkel i själva verket är synonymer. Inget nytt med det i och för sig.
Han, en journalist, kliver oinbjuden in hos Hon, en uppburen – kanske snarast före detta – skådespelerska i färd med att ta sitt liv. Han kommer för att be om en intervju. Men vänta nu, att kliva in utan att knacka är väl inte att be? Mycket riktigt, han ber inte, han kräver. Driven av vad som känns som en blandning av besatt beundran och aggression ropar han ”öppna alla dörrar och fönster” och det går inte att avgöra om han menar bokstavligt för att vädra ut gasen ur bostaden, eller bildligt med avseende på de egna inre vädringskanalerna så att allt han håller inom sig äntligen ska få komma ut. Eller om han syftar på hennes.
Hon blir inledningsvis förförd av idén, ser sin chans att återfödas till rampljuset. En chans att få känna sig levande igen. Att få finnas till. Han ska göra henne till en ikon säger han, skapa en äkta bild. Hur ikon och äkta nu går ihop. Hon blir ivrig av tanken, det ska rent av bli genuint äkta säger hon, vilket förstås höjer ytterligare på det komiska, då genuint äkta förtar betydelsen av äkta på samma sätt som minus gånger minus blir plus.
Dialogen blir småningom smidig och orden rullar välformat mot varandra.
Finns jag (inte) för dig?
Ylva Ekblad är ett med orden redan från början medan Jon Henriksen jobbar sig in i dem successivt, lite på samma sätt som när man går in ett par nya jeans. Jag gissar det är premiärnerverna som spökar. Dialogen blir småningom smidig och orden rullar välformat mot varandra. Jag får samma känsla i kroppen som av ljudet då vågorna drar sig tillbaka över de stenar de just rullat upp i vattenbrynet. Njutbart alltså. Däremot är inte texten så poetisk som jag förväntat mig av förhandsinformationen.
Vems Hon är det som ska skrivas fram och med vilket motiv? När han skriver om henne, vem är det egentligen han skriver om, vem är vem? I maktkampen mellan Han och Hon om Henne, hon som ska skrivas till liv i artikeln, flyter de ihop liksom vätskor som blandas, de tappar bort sig i varandra. Hans övertrampande frågor och hennes tilltagande maktlöshet får henne slutligen att avbryta samarbetsförsöket. Nu har Hon kontroll. Han rusar ut, men före det lämnar han en ledtråd till oss i och med orden ”hon minns inte”. Dagen efter framkommer det att ingen artikel var beställd, det var en bluff, och på bakpärmen av den anteckningsbok han i hasten glömt efter sig hittar hon ett telefonnummer som går till hans psykoterapeut. Nu vet vi att det är en detektivhistoria.
I filmklippstil rullas deras minnen och före detta relationer upp för oss, vi lär känna dem, ser att de båda bär på liknande sår av övergivenhet och känslan att vara överflödig. Vi rör oss allt närmare det egentliga motivet till Hans intrång och skrivprojekt; de har haft en relation för länge sedan, den stora åldersskillnaden till trots. Som hon inte minns. Som han behöver att hon minns, för han behöver ha betytt någonting. För någon. Finns jag (inte) för dig? Finns jag? Diva. Hans minnesfilmklipp lämnar öppet vem som i tiderna närmade sig vem, ordlöst har de riktat samma fråga till varandra, ordlöst har de givit samma svar. Laddningen från den ordlösa stunden gör stämningen mellan dem tät och jo, äkta.
Tal-kuren
Hon vill sova och sova djupt. I stället vaknar minnena, hennes liv, allt det hon har velat hålla ifrån sig. Både Han och Hon får tag i sin egen röst och jag ser plötsligt hur de förändrats under föreställningens gång. Att minnas är att få tag i sig själv, att tala är att följa Ariadnetråden ut till sig själv. Orden är båten som för oss från en strand till nästa. Det som Anna O, patient till Sigmund Freuds kollega Josef Breuer, kallade Tal-kuren.
Upplösningen av detektivhistorien blir åtminstone för mig lite sockersöt då allt som skavt sandpappras ner till ett konfliktfritt lyckligt slut. Icke desto mindre är jag förtjust i sista scenen. Han sitter i soffan och talar till sin psykoterapeut, i direkt tilltal till publiken; vi har varit terapeuten hela tiden. Hon går också hos oss. Allt vi sett är en berättelse från soffan. En Tal-kur.
Jag tolkar Divan som ett Ode till orden, en viss tandlöshet till trots.
Klockriketeatern: Divan.
Text: Michail Durnenkov. Översättning: Ben Hellman. Regi: Dan Henriksson
På scenen: Ylva Ekblad, Jon Henriksen. Scenografi: Ksenia Peretrukhina.Kostym: Ida Rosenblad och Ksenia Peretrukhina. Ljus: Vilma Vantola. Ljud: Ville Holmström. Koreografisk konsult: Hanna Brotherus. Smink och hår: Toni Ahonen.
Föreställningen spelades fram till 11.4 2025 på Nationalteaterns Omapohja-scen.
Foto Darina Rodionova
