Allt sedan Donald Trump återvaldes har diskussionen om hur man egentligen ska förstå honom intensifierats. Är han obegriplig? Hur ska man karaktärisera honom – är han fascist?
Att det första svaret inte är fruktbart är uppenbart: det ger ingen ledning för hur det världsvida motståndet mot trumpismen bör gestaltas. Mindre uppenbart är dock att beskrivningen av Trump som fascisst, även om det också kan ligga något i den, inte heller är särskilt fruktbar.
Under lång tid var kapitalismen förbunden med auktoritära ideologier. För att integreras i den kapitalistiska livsformen behövde individen formas, genom skolgång, värnplikt, en strikt arbetsmoral. Mot denna formering har dock hela tiden stått den princip som är intern till kapitalismen själv: att allt som reglerar kapitalets flöde bör undanröjas, eftersom kapitalet växer genom intensiteten hos detta flöde. Spänningen mellan dessa två sidor hos kapitalismen (behovet av auktoritär formering å ena sidan, motviljan mot all reglering å andra sidan) kan ur dess egen synvinkel ses som ett temporärt nödvändigt ont. Så länge folk inte internaliserat det kapitalistiska levnads- och tänkesättet får det accepteras, men utvecklingen måste ändå gå i riktning mot en gradvis liberalisering.
Så länge som kampen mot auktoritarism sker i namn av liberalism – det ideologiska uttrycket för ena sidan av den ovan beskrivna spänningen – är alltså denna kamp helt kapitalismkonform. Liberalismens seger under senare delen av 1900-talet kan förstås som ett uttryck för det irreversibla faktumet att vi alla nu är så välintegrerade i kapitalismen att något större yttre tvång inte längre behövs: det finns inte längre några stora befolkningsgrupper som står utanför kapitalismen och meningsfullheten i våra liv finner vi alla till övervägande grad i konsumtion.
Kapitalet behöver alltid finna nya fält att kapitalisera, och USA har nått en situation där kapitalet nu försöker sluka själva staten, bland annat som ett svar på hoten mot USA:s globala ekonomiska makt.
Att se Trump som fascist, och se motståndet mot honom som en fråga om att kämpa för liberala rättigheter, riskerar därför att enbart förstärka hans maktposition. För han utgör i grunden inte något regressivt fenomenen utan tvärtom det mest åskådliga exemplet på en ultraliberal, ultrakapitalistisk makthavare. Medan klassiska former av liberalism menat att staten kan fungera på delvis andra premisser än kapitalets, eftersom den därigenom bidrar till en viss stabilitet som gynnar kapitalets flöde, har vi i Trump fått en makthavare som i staten bara ser ett annat slags företag. Varför? Kapitalet behöver alltid finna nya fält att kapitalisera, och USA har nått en situation där kapitalet nu försöker sluka själva staten, bland annat som ett svar på hoten mot USA:s globala ekonomiska makt. Det självdestruktiva i detta bör inte förvåna, för kapitalet har alltid tendensen att parasitera på och successivt underminera villkoren för sin egen tillväxt. Det politiska uttrycket för detta är Trumps avveckling av demokratin till förmån för en företagslogik.
Detta kan tyckas ha likheter med fascism, men skillnaderna är viktiga. Det är inte nationen USA som ska återfödas, utan företaget USA. Den person som vill förhindra invandring säljer samtidigt uppehållstillstånd och en väg till amerikanskt medborgarskap för fem miljoner dollar styck. Trumps förakt för rättsstaten och maktdelningsprinciper är inte som i fascismen ett uttryck för viljan att organisera samhället efter militära principer utan för att göra det efter principer hämtade från affärslivet. Fascismens propaganda och tro på symbolers kraft motsvaras i Trumps fall av överdrifter och lögner som inte är något uppseendeväckande i marknadsförings- och underhållningsbranschen. Och Trumps imperialism är inte ett försök att skapa Lebensraum utan att kapitalisera på natur- och andra resurser, det må vara fråga om Grönland, Gaza eller Ukraina.
Motståndet mot Trump kan därför inte vara liberalt – det måste vara anti-kapitalistiskt.
