Hamstern lämnar ekorrhjulet för att fantasin om nötter slagit den. Drömmen föregår handlingen.
Alltför många debatter om offentlig finansiering urartar i att olika vitala funktioner inom samhället ställs mot varandra. Hur kan vi erbjuda bra skolmat om vi inte har råd med god förlossningsvård? Vem kan tänka på integration och fortbildning när hjärtkirurgerna opererar dygnet runt och psykpatienterna är hänvisade till ChatGPT? Tror du att vi behöver poesi och teater i dessa yttersta tider – förströelse i stället för bomber, granater och ammunition!? Eventuellt kunde man tvärtom byta ut Nationalteatern mot något matnyttigt som till exempel mer pandemibekämpningsmaterial i lagren? Eller ett nytt fängelse.
Och så drar grälen i gång. Samhällets djupa polarisering, bristen på glädje och framtidstro gör argumenten repetitiva och avtrubbade. De flesta accepterar att kakan krymper, tiderna blir hårdare och att så gott som allt mellan himmel och jord som motparten har att komma med är ”naivt”. Om person A säger ”vi behöver satsa på att bygga upp samhället nerifrån upp, skapa strukturer och motståndskraft” svarar person B att statskassan inte tål mer lån, att vi inte kan leva över våra resurser och att vi tyvärr, tyvärr får klara oss utan allt ”onödigt”. Och så här håller vi på. Tonläget höjs, svordomarna osar och till slut slåss befolkningarna i våra demokratiska stater med näbbar och klor om välfärdens sista smulor. ”Så du tycker att sonetter är viktigare än för tidigt födda barn!?”
Jag gör mig inga föreställningar om att det omedelbart går att trolla fram en bättre värld bara den goda viljan finns. Omställningar är svåra. Både psykiskt och praktiskt. Ändå tror jag att ångesten bland människor i gemen är så djup att också kämpiga gemensamma ansträngningar skulle generera enorm lättnad. Det är alltid värst att stå på bassängkanten och titta ner i det kalla vattnet. Vi behöver kollektivt ta ett djupt andetag, fästa blicken på målet – och hoppa.
Som jag ser det finns det ingen väg framåt inom det system som nu råder. Om inte spelets regler skrivs om kommer både rika och fattiga, poeter och amiraler, att gå under. Också de personer som kan köpa sig en ny Audi en gång per år eller installera toaletter av guld vet att rikedomarna är tämligen värdelösa när apokalypsen knackar på dörren. Dessutom har ingen ännu blivit lycklig av obegränsad tillgång till helikoptrar eller simbassänger. När de grundläggande behoven är tillgodosedda blir överflödet snabbt förvånansvärt betydelselöst. Det finns gränser för hur många humrar man kan äta per dag.
Vad är det alltså vi håller på med? Halva mänskligheten arbetar som besatta med att tillverka prylar som ingen behöver och den andra halvan ägnar all sin vakna tid åt att skapa reklam som ska förmå oss att köpa dem ändå… Jordens resurser utnyttjas maximalt, alla mätare pekar på exempellös framfart, vi är så effektiva att kaffepauser blivit otänkbara, barnen hinner knappt lämna dagis innan de tvingas dyka upp där igen och allt fler arbetsplatser går runt med hjälp av kokain och utbrända medarbetare. Bristen på psykisk hälsa ska vi inte ens tala om. Om någon utomjording till äventyrs skulle landa på vår undersköna planet och fråga oss vad vi höll på med kunde vi få ganska svårt att förklara oss. ”Men varför släpper ni inte bara allt det där och börjar leva, varför simmar ni inte i havet och lagar middagar tillsammans på stränderna? Tycker ni det är så roligt att lida? Kan ni inte skapa samhällen utanför systemet? Finns det verkligen ingen frihet alls?” Vad ska jag svara denna fantasiperson?
Varför har vi organiserat våra samhällen kring konsumtion och tillväxtekonomi? Varför finner vi oss i att produktionens avkastning tillfaller en försvinnande liten procent av befolkningen? Det är inget förnuftigt, vetenskapligt eller oundvikligt med den givna ordningen. Den är som allt annat i samhället, en del av vår kultur. Alla ekonomiska system kan justeras. De facto har de justerats hela tiden. Frågan som bör ställas är vad målsättningen är. I vilken riktning vill vi gå? Hur ser våra drömmar ut?
Den klimatomställning som vi som demokratiska medborgare antingen väljer aktivt och med full agens eller som vi kastas in i med huvudet före kommer säkert att vara tuff. Och ju längre vi väntar med åtgärderna, desto tuffare.
Jag gör mig inga föreställningar om att det omedelbart går att trolla fram en bättre värld bara den goda viljan finns. Omställningar är svåra. Både psykiskt och praktiskt. Ändå tror jag att ångesten bland människor i gemen är så djup att också kämpiga gemensamma ansträngningar skulle generera enorm lättnad. Det är alltid värst att stå på bassängkanten och titta ner i det kalla vattnet. Vi behöver kollektivt ta ett djupt andetag, fästa blicken på målet – och hoppa.
Föreställningen om framtiden behöver varken vara perfekt eller totalt färdigutarbetad, en gedigen och handfast skiss för ett bättre samhälle i balans med naturen och andra nationer och en ekonomi som inte vilar på eskalerande tillväxt är allt som behövs. Samt en plan för hur människor ska finansiera sina liv när AI och minskad konsumtion gör att mycket stora mängder vanliga arbeten faller bort.
Valet står alltså inte mellan poesi och prematurvård utan mellan ett hållbart samhälle och en konfliktskapande, världsförstörande, kapitalistisk tillväxtekonomi.
