Tiden tycks ha sprungit ifrån Rainald Goetz roman Rave på samma sätt som tiden springer ifrån de alltmer överåriga rejvarna, skriver Anna Remmets.
Jag minns en av de ytterst få gångerna jag varit på rave. Inte för att det var någon stor upplevelse, utan precis tvärtom. Jag kommer ihåg att det i den avskalade lokalen (som säkerligen valts ut med omsorg för att likna en källarlokal i Berlin) fanns en väggklocka som jag ständigt tittade på. När skulle det vara socialt acceptabelt att gå hem? Detta var innan fenomenet lustgas som rusmedel exploderade i Stockholm och jag fattade inte varför alla stod och blåste i ballonger som på ett barnkalas. Och kanske berodde en del av min (brist på) upplevelse på att jag bara förtärt alkohol. Men jag har ändå undrat vad jag missade.
Går den upplevelse som raveälskarna säger sig få ens att fånga med ord när det är en så ickespråklig, eller kanske snarare bortomspråklig upplevelse? En som försöker är den tyska författaren och dramatikern Rainald Goetz, född 1954. I Sverige har vi det senaste året haft en debatt om de unga, ”hippa” och ”ironiska” författarna. Att döma av Goetz CV är detta knappast något nytt fenomen (men så är ju också Tyskland före med allt). Goetz beskrivs av förlaget som en pionjär inom internetbaserad litteratur som i sitt författarskap är influerad av såväl Michel Foucault som dj:n Sven Väth. Han har haft ett bloggprojekt för Vanity Fair men också förärats det prestigefyllda Georg Büchner-priset.
Rave kom ut på tyska 1998 och har nu översatts av Mats O. Svensson på det passande hippa svenska förlaget it-lit. Det enfärgade illgröna omslaget för tankarna till artisten Charli XCX’s hypade album brat.
Handlar Rave då om något mer än att sätta ord på den i grunden utomspråkliga upplevelse som ett rave är?
Undflyende karaktärer
Rainald Goetz försök att omsätta en upplevelse, en kultur och en tid i ord består av koncentrerade men samtidigt vaga scener. Som berättaren säger i vad som liknar en metalitterär innehållsdeklaration: ”Svårigheten var helt enkelt: hur måste en text låta som handlar om våra liv? Jag hade en sorts aning om en ton, en kroppskänsla, som texten måste träffa.”
Handlingen, i den mån det går att tala om en sådan, är förlagd till ändlösa festnätter i München och på Ibiza. Berättaren och de vänner, fiender, älskare och bekanta som dyker upp och försvinner i de svettiga lokalerna är undflyende och gestaltas inte på något djupgående sätt, vilket säkerligen är ett medvetet grepp. Texten rör sig mellan distanserat och ironiskt filosoferande och konkret (av droger förhöjd) närvaro i nuet:
Hur som helst måste man tänka sig själv som en lycklig människa.
Vem sade det?
Vi tittade omkring och log. Riktigt grym musik nu.
Va! Titta!
Jag hade den superhöga sextondelsnoten i fingerspetsarna, vitt utbredda armar. Hon också, något pyttelitet glittrande där framme, över, under, nice.
Här finns också,vilket för mig var det kanske mest spännande med boken, resonemang kring det tekniska och konstnärliga hantverket bakom ett riktigt lyckat rave. Även om fler har fått större förståelse för att det är just ett hantverk, eller kanske till och med en konstform, att vara DJ, finns det säkert många som fortfarande tror att det bara är att ställa sig i båset och skrapa en skiva fram och tillbaka.
I Rave diskuteras utförligt den planering som krävs bara för en enda låt, med ljudbredd, uppbyggnad, mikro-pauser och så vidare. Något som är talande för bokens stil och atmosfär är för övrigt att denna diskussion följer direkt på att berättaren förstrött konstaterat att den knarkbaron som precis anslutit till sällskapet har pedofili som sin ”egentliga sysselsättning”.
Undanglidande och ironiska referenser
Samtidigt som de drogindränkta festnätter (som sträcker sig långt in på nästa dag) som Goetz beskriver kan te sig som den yttersta hedonismen är ravet alltså något som, mitt i all ironi, tas på största allvar. Författaren visar hur mycket arbete som går åt till att försätta människor i det utomkroppsliga tillstånd ett bra rave (enligt de invigda) kan erbjuda.
”Men vi är ju inte här för nöjes skull, utan för att festa”, som berättaren säger.
Handlar Rave då om något mer än att sätta ord på den i grunden utomspråkliga upplevelse som ett rave är? Finns där någon filosofi om vad denna typ av upplevelser och rus har för funktion i det mänskliga livet och i samhället? Inte för att en litterär text nödvändigtvis behöver handla om något ”mer”. Men referenserna till olika filosofer och författare som Marcel Proust och Theodor Adorno framstår ändå som ett försök att sätta in skildringen av människor som hänger sig åt oavbrutet festande i någon slags kontext. Här finns också hänvisningar till RAF och en liksom i förbifarten avhandlad avsky mot all form av tysk patriotism, inklusive den förment mer godartade enhets-tanken som florerade vid tiden för Tysklands återförening.
Referenserna är dock så undanglidande och tonen så ironisk att de lika gärna kan läsas som en kommentar om en kultur där alla ”stora berättelser” och förklaringsmodeller har förlorat sin mening och bara fungerar som just referenser som slängs runt med samma obryddhet som partydrogerna konsumeras.
De syrliga, och för en svenskspråkig läsare år 2025 ganska obegripliga, porträtten av olika tyska journalister och kulturpersonligheter förstärker det satiriska och är ungefär lika intressanta som tjafset på dagens kultursidor kommer vara för läsare om ytterligare trettio år.
Överlag är intrycket att tiden har sprungit ifrån Goetz roman på samma sätt som tiden springer ifrån de alltmer överåriga rejvarna som klamrar sig fast på dansgolvet och inuti ruset i berättelsen. Det dramatiska, sedelärande fallet mot avgrunden uteblir dock även om författaren flirtar med det. Inte minst genom att döpa bokens kapitel till sådant som ”Förfallet” och ”De förstörda”. Ett sådant skulle också rimma illa med berättelsens avvisande av konventionell struktur och tydliga dramaturgiska kurvor.
Problemet med Rave är snarare att Rainald Goetz bejakar tomheten så mycket att själva texten blir tom. Det behövs förvisso ingen handling i egentlig mening för att förse en text med liv, men det behövs något mer än en dunkande bas och ironiskt namedroppande.
Rainald Goetz: Rave.
Översättning: Mats O. Svensson.
it-lit, 2024.
