När jag slog upp Hufvudstadsbladet en morgon för att läsa insändarspalten fann jag mig i början av en förvandling som skulle sluta i att jag inte längre kunde kalla mig man. Och då hade jag hört till dem som alltid tänkt att det var helt klart det där med att vara man. När jag lärde mig uttrycket “cisman” tänkte jag – “det är väl en sån där som jag är”. Vithyad och heterosexuell dessutom, såvitt jag visste.
Lustigt nog hade det aldrig känts varken hotfullt, jobbigt eller kränkande att det fanns människor som inte var som jag. Tvärtom hade detta faktum känts riktigt bra. Och det hade också alltid känts viktigt att världen är ett sådant ställe där man fick vara annorlunda än jag. Men nu kanske jag går för långt i mina personliga funderingar, låt oss återvända till Hufvudstadsbladet igen.
Det som mötte mig på insändarspalten den dagen var en text av en person som var arg. Han var arg (och jag skriver “han” eftersom det verkade helt entydigt att han var cisman precis som jag). Mannen var arg på att han inte hade fått ställa upp som kandidat för Vänsterförbundet. För den totala öppenhetens skull ska här nämnas att jag är ordförande för en lokalförening i samma parti och alltså inte opartisk i den här frågan. Han skrev att han inte fick bli kandidat eftersom “han hade sagt att det finns två kön – man och kvinna”.
Jag har själv varit med om att avslå en persons kandidatur på samma partis lista. I det fallet var det någon som hade skrivit om människor som inte är heterosexuella, att de är så som de är för att de blir straffade för sina synder. När jag förklarade att en sådan åsikt inte går ihop med att försvara mänskliga rättigheter och minoriteter av alla slag hjälpte det inte att personen lovade att hen kunde nöja sig med att kalla alla icke-heterosexuella för “onormala”.
“För de flesta är ju heterosexuella, det vill säga statistiskt sett är det de som är de normala, alltså är de andra onormala”. Jag tror att hen tyckte det där lät rätt slugt. Sedan hotade hen med att bussa media (etcetera) på mig när jag inte köpte den kompromissen.
Vis av mina erfarenheter tänkte jag därför att det kanske finns lite mera bakom den där nekade kandidaturen som jag läste om i tidningen. Jag sökte upp den offentliga diskussion (på nätet), som orsakade den här schismen, och där den avslagna kandidaten hävdade att det bara finns – just det: två kön. (Egentligen hävdade han också att de som faller utanför de här kategorierna får för mycket uppmärksamhet, men för min texts stringens skull kan vi bortse från detta just nu).
Och det var då förvandlingen skedde. I diskussionen länkade skribenten ifråga nämligen till en artikel i den populärvetenskapliga tidskriften Tieteessä tapahtuu från 2020 med den uttömmande titeln “Biologinen sukupuoli” (Det biologiska könet) av docent Atte Komonen som något av ett bevis för att mänskligheten är tvekönad och alltid ska så förbli.
Kanske det är bra att ta en titt på vad man säger när man säger att biologin säger något om kön.
Jag återger därför här några centrala poänger ur den ovan nämnda texten. Komonen är docent i ekologi och evolutionär biologi, är rikligt publicerad och citerad, så vi får väl tro att hen kan sitt ämne. I texten får vi lära oss att vi inte ska låta oss förvillas av kromosomer (de kan nämligen vara ganska råddiga) eller intersexualitet (en minoritet!) utan komma ihåg att begreppet kön inom (fortplantnings)biologin, särskilt hos däggdjur, syftar på vilken roll – av två att välja mellan – man spelar i befruktningen. Här följer en hake: om man inte kan spela någon roll i fortplantningen, om man inte producerar några könsceller (alltså spermier eller ägg), så är man strikt taget könlös.
Ni förstår nu kanske mitt dilemma. Jag har ingen avkomma, jag har alltså aldrig fortplantat mig. Därmed har jag inget biologiskt sett objektivt bevis – ens inför mig själv – för att jag inte är könlös. Och därav följer att jag inte längre kan kalla mig man, utan att tillägga ett osäkert “kanske”. Allt detta på grund av de biologiska könen och den där beramade texten, och att jag läste den! Så kan det gå.
Jag skulle göra docent Komonen en orätt om jag inte också nämnde vad han skriver i slutet av artikeln om det biologiska könet, för det ingår väl också i vad biologin eller åtminstone biologen säger. Låt mig citera och översätta: “Djurindividen (inklusive människan) är en psykofysisk helhet, vilket innebär att ingen vetenskapsgren kan hävda ensamrätt på definitionen av begreppet kön”. Och sedan: “olika definitioner kan vara motiverade i olika sammanhang. Det kan löna sig att fundera på när det biologiska perspektivet överhuvudtaget är en fruktbar synvinkel på fenomenet kön”.
Och med dessa ord avslutar jag denna kolumn. Den är väl snarast en betraktelse över att människan ibland tycks kunna undgå att se vad som står skrivet rakt framför hen svart på vitt, om det inte riktigt stöder en åsikt eller en världsbild som känns viktig, riktig och kär för en själv.
