Det pågår ett klasskrig i Finland. Visserligen inte med gevär, bajonetter och kulsprutor som förra gången, men ett klasskrig likafullt. Och det handlar uttryckligen om ett klasskrig uppifrån nedåt, där landets regering för krig mot arbetssäljarna för arbetsköparnas räkning (jag har fullt medvetet valt att inte använda de allmänt vedertagna termerna ”arbetsgivare” och ”arbetstagare” eftersom de ger vid handen att det är arbetsköparna som nådeligen ”ger” arbete åt arbetssäljarna).
Precis som alla tidigare klasskrig handlar även det pågående klasskriget i vårt eget land om hur det förädlingsvärde som uppstår i produktionen ska fördelas mellan arbetssäljare och arbetsköpare / kapitalägare. Förädlingsvärdet är, enkelt uttryckt, skillnaden mellan den färdiga produktens pris och kostnaderna för energi, råvaror och halvfabrikat (med halvfabrikat avses halvförädlade produkter som till exempel cellulosa och stål som används vid tillverkningen av slutprodukterna). Förädlingsvärdet är med andra ord det som blir kvar att fördela mellan arbetssäljarnas löner och arbetsköparnas / kapitalägarnas vinster, och hur stor arbetssäljarnas andel av kakan bli beror helt och hållet på hur stark deras förhandlingsposition är i förhållande till arbetsköparna.
Innan arbetssäljarna började organisera sig fackligt framemot slutet av 1800-talet var det i praktiken arbetsköparna som ensidigt bestämde fördelningen av förädlingsvärdet mellan löner och vinster. Det behöver knappast sägas att den här ensidigt dikterade fördelningen i hög grad gynnade arbetsköparna, medan arbetssäljarna i de flesta fall fick hanka sig fram på existensminimum. I takt med att fackföreningsrörelsens styrka växte ökade också arbetssäljarnas andel av förädlingsvärdet, samtidigt som arbetsvillkoren gradvis förbättrades. Under mellankrigstiden stärktes arbetssäljarnas ställning ytterligare av att alltfler länder införde allmän och lika rösträtt, vilket gav arbetarklassen ett direkt inflytande över det politiska beslutsfattande som tidigare varit förbehållet välbärgade vita män.
Den verkligt avgörande vändningen till arbetssäljarnas fördel kom efter andra världskriget, då den utbredda kommunistskräcken i västvärlden fick arbetsköparna att acceptera långt gående kompromisser, inte bara i fråga om fördelningen av förädlingsvärdet utan också i fråga om arbetstider, pensionsförmåner och andra arbetsvillkor. Och det bör erkännas att fackföreningsrörelsen inte alltid använde sin starka förhandlingsposition på ett ansvarsfullt sätt: den strejkvåg som lamslog Storbritannien under ”missnöjets vinter” 1978-79 bidrog i avgörande grad till de konservativas jordskredsseger i parlamentsvalet 1979, som lyfte den starkt fackföreningsfientliga nyliberalen Margaret Thatcher till premiärministerposten. Därmed inleddes en motoffensiv från arbetsköparnas sida som gradvis rullade tillbaka de landvinningar arbetssäljarna, med stöd av starka fackföreningar, hade gjort ända sedan andra världskrigets slut.
De mer eller mindre orealistiska resultat regeringen utlovat är nämligen ingenting mer än en dimridå för att dölja den verkliga målsättningen: att försvaga de finländska arbetssäljarnas förhandlingsposition så mycket som möjligt.
I västerländska demokratier där en majoritet av väljarna själva var arbetssäljare hade den här motoffensiven snabbt stött på patrull om arbetsköparna hade varit alltför uppenbara med sina avsikter. Därför var de tvungna att kamouflera sitt verkliga syfte – att försvaga arbetssäljarnas förhandlingsposition gentemot arbetsköparna – med diverse pseudovetenskapliga argument, som gav ett sken av att det i själva verket handlade om nödvändiga ekonomisk-politiska åtgärder som på sikt skulle gagna även arbetssäljarna.
Om till exempel arbetsmarknaden inte var tillräckligt ”flexibel” berodde det, enligt arbetsköparsidans tama nationalekonomer, på att fackföreningsrörelsen hade alltför stort inflytande över lönebildningen. Den logiska slutsatsen blev därmed att fackföreningsrörelsens makt måste kringskäras så mycket som möjligt i syfte att skapa en välfungerande och effektiv arbetsmarknad. Arbetslösheten berodde – igen enligt de tama nationalekonomerna – för sin del framför allt på att det inte var tillräckligt lönsamt att arbeta jämfört med att leva på arbetslöshetsunderstöd. Standardreceptet för att åtgärda det här ”lönsamhetsproblemet” var en kombination av piska och morot, där de som hade jobb belönades med inkomstskattesänkningar medan de arbetslösa bestraffades med ett försämrat arbetslöshetsunderstöd.
Här i vårt eget land dröjde det förhållandevis länge innan arbetsköparnas motoffensiv kom igång på allvar. En första föraning om vad som komma skulle fick den finländska arbetsmarknaden år 2006, då arbetsköparsidan ensidigt lösgjorde sig från den långa traditionen av centraliserade inkomstpolitiska uppgörelser. Det skulle ändå dröja nästan ett decennium innan den politiska makten sällade sig till offensiven mot arbetssäljarna och deras rättigheter. Juha Sipiläs borgerliga regering (2015-2019) vek ändå ner sig relativt snabbt inför fackföreningsrörelsens massiva protester, vilket åtminstone delvis torde ha berott på att Sannfinländarna, ett av de tre regeringspartierna, vid den här tiden ännu profilerade sig som ett arbetarparti.
Om regeringen Sipilä aldrig kom längre än till några smärre skärmytslingar har Petteri Orpos regering redan från början kastat in sitt tunga artilleri på arbetsköparnas sida. De brutala nedskärningarna i såväl arbetslöshetsunderstödet som andra stödformer i kombination med inkomstskattesänkningar är kopierade rakt av ur den nyliberala manualen. Begränsningarna av politiska strejker och de utvidgade möjligheterna till lokala förhandlingar är tagna ur samma manual, enligt vilken starka fackföreningar är en styggelse.
Oppositionens kritik mot regeringens så kallade reformer har hittills fokuserat på att de inte har lyckats leverera de utlovade resultaten. Även om den här kritiken i sig är berättigad skjuter den ändå så att säga förbi målet. De mer eller mindre orealistiska resultat regeringen utlovat är nämligen ingenting mer än en dimridå för att dölja den verkliga målsättningen: att försvaga de finländska arbetssäljarnas förhandlingsposition så mycket som möjligt.
