Den första april meddelade regeringen att den inleder förberedelser för att dra Finland ur Ottawafördraget som förbjuder truppminor. Som orsak anger regeringen en hemligstämplad rapport från Försvarsmakten.
Ottawafördraget har ratificerats av 165 nationer. Det internationella samfundet har förbjudit truppminor eftersom de är godtyckliga – det vill säga dödar civila lika väl som soldater – och för att de är inhumana, eftersom de inte sällan lemlästar snarare än dödar offret.
På ledarplats i Hufvudstadsbladet 1.4.2025 hyllar Torsten Fagerholm regeringens beslut och skriver: ”Tack vare digital teknik är många av de traditionella, humanitära farhågorna kring truppminor att betrakta som förlegade.” Siffrorna stöder inte Fagerholms påstående. Enligt Landmine Monitor var 84 procent av de över 5 700 personer som dödades av landminor år 2023 civila.
Fagerholm talar om så kallade ”smarta minor” som kan fjärrstyras och som ska deaktivera sig själva. Men flera humanitära organisationer påpekar att den nya tekniken är opålitlig, och att minorna inte är mindre farliga för civila då de är aktiverade än traditionella, passiva truppminor. Fagerholm påpekar att smarta minor inte ens omfattas av Ottawafördraget. Frågan inställer ju sig varför regeringen ser sig tvungen att dra sig ur Ottawafördraget om de inte tänkt använda minor som omfattas av det.
Att stå upp för humanitär rätt är enkelt då det inte kostar något, men det är i kristider vi visar vem vi egentligen är.
Det finns inte något sådant som ”ansvarsfull användning av truppminor”, utan det är något som regeringen helt själv har hittat på, säger Finlands fredsförbunds verksamhetsledare Laura Lodenius i ett pressmeddelande. Lodenius påpekar att Finlands regering med sitt beslut fortsätter att fjärma sig från den regelbaserade politik som vi i decennier med stolthet företrätt.
Också krigsveteranen och docenten i försvarsvetenskap Ilmari Käihkö kritiserar i en kolumn på Yles webbsida 5.4.2025 processen, för att regeringen har hemlighållit innehållet i försvarsmaktens rapport till och med för riksdagens försvarsutskott. Enligt Käihkö är det centralt att både allmänheten och beslutsfattarna vet på vilka grunder vi som nation ska ta beslut om att frångå eller till och med bryta mot internationella överenskommelser. Han påpekar att en rapport från försvarsmakten alltid handlar om taktiska och tekniska frågor, medan det är våra folkvalda som ska besluta om strategiska och politiska frågor. Då kan man inte dra sig ur ett internationellt avtal på basis av vaga antydningar om ”lärdomar från kriget i Ukraina”.
Som Lodenius säger är internationella överenskommelser och mänskliga rättigheter inte ett smörgåsbord som man kan välja och vraka ur enligt hur humöret svänger. Att stå upp för humanitär rätt är enkelt då det inte kostar något, men det är i kristider vi visar vem vi egentligen är. Är vi en nation som är redo att offra civila liv för att få ta i bruk ett omänskligt vapensystem? Ett land som bryter mot internationell rätt och internationella överenskommelser så fort vi känner oss hotade?
Jag citerar hellre SDP:s Johan Kvarnström: ”Mitt Finland lägger inte ut minor utan röjer bort dem”.
