Hundra dagar in i Donald Trumps andra presidentperiod har en dysterhet greppat min hemort New York. Fler och fler ställer frågan: När är det dags att medge att vi lever under en diktatur? Efter en rad åtgärder från Trumpadministrationen som öppet trotsar domstolsbeslut och rättsstatens principer verkar det som att vi redan passerat gränsen.
Tidigare i april greps och deporterades Kilmar Abrego Garcia, en salvadoransk man med permanent uppehållstillstånd, av Department of Homeland Security (DHS) – trots ett domstolsbeslut från 2019 som uttryckligen förbjöd hans utvisning, med hänvisning till ett konkret dödshot från gänget Barrio 18. Utan rättegång sattes han på ett plan till El Salvador och det ökända CECOT-fängelset. Trumpadministrationen erkände senare att deportationen var ett ”administrativt misstag”, men har ännu inte vidtagit några åtgärder för att rätta till det.
Till samma fängelse i El Salvador har Trumpadministrationen också deporterat närmare 300 venezuelanska och salvadoranska medborgare som de påstår är medlemmar i gänget Tren de Aragua eller MS-13. Enligt nyhetsbyrån Bloomberg är 90 procent av dem oskyldiga.
Utvisningarna utfördes med hänvisning till Alien Enemies Act – en lag från 1798 som ger presidenten rätt att utvisa medborgare från ”fiendestater” under krigsförhållanden. Ett ganska fult trick som lät administrationen kringgå rättsförhandlingar, beviskrav och rätten till överklagande eller asyl. Samma obskyra, sällan använda lag har använts för att trakassera studerande och akademiker som uttalat sig eller deltagit i protester mot Israels folkmord och krig i Gaza.
Det som förr gjordes i tysthet görs nu som teater.
Ur ett psykoanalytiskt perspektiv är Trump det perversa subjektet vars fantasi kretsar kring att vara undantaget som inte är bundet av lagen, som får njuta av det som andra inte får, som inte kan röras eller hållas ansvarig. Hans regim är ett uttryck för just den fantasins logik: att bryta mot reglerna inför öppen ridå.
Både Bush och Obama tänjde på lagen för att påskynda utvisningar. Skillnaden är att för Trump är detta slags beteende regel snarare än undantag. Han trotsar lagen, överträder sociala normer, och njuter av att vara i centrum av skandaler. Det som förr gjordes i tysthet görs nu som teater. Men spektaklet kräver publik. Det lever på indignation, på mediernas uppmärksamhet, på en opposition som ständigt agerar motspelare i hans drama. Här någonstans ligger kanske också en nyckel till att försvaga hans makt. Hans stöd är rekordlågt på nästan alla områden – förutom ett: immigration. Där lyckas han fortfarande hålla greppet om berättelsen. Och så länge hans motståndare bara reagerar, utan att formulera något annat, förblir de fångade i hans ram.
Att bryta cirkeln kräver inte mer moralisk indignation. Det kräver en annan sorts fantasi. En som vägrar spegla honom och istället bygger något eget: verklig solidaritet, glädje, en politik som inte längre kretsar kring honom.
Republikanska politiker kanske inte har modet att utmana honom. Men än så länge är stora delar av den amerikanska befolkningen vakna, engagerade, orädda att gå ut på gatorna i protest. Under påskhelgen demonstrerade tusentals – i Los Angeles, Chicago, Detroit och New York. Med mer kreativa plakat än jag sett på länge. Och ännu är det inte tyst.
