Emma Ahlgrens roman Kettu arbetar associativt med poetens känsla för bildlig betydelsespridning och sinnliga beskrivningar, skriver Hanna Riisager.
Relationen till andra djur är ofrånkomligen en del av den domesticerade människoartens historia, och följaktligen också ett ofta förekommande motiv i litteraturen. Berömd är exempelvis den scen i Odysséen där kung Odysseus återvänder till Ithaka förklädd till tiggare. Så bra är hans maskering att ingen känner igen honom utom hans hund, som där den ligger i rännstenen, försvagad av ålder och vanvård, ändå genast lyfter på huvudet när Odysseus passerar. Hundens perception uppfattar inte klädedräktens sociala teckensystem men är desto mer känslig för andra intryck – en välbekant doft, ljudet av efterlängtade steg.
När jag läser Emma Ahlgrens senaste bok Kettu kommer jag att tänka på hur kontrasten mellan detta kvalitativt andra sätt att avläsa sin omgivning och den vanemässigt insnärjda, gestaltande uttydningen av sociala koder sannolikt är en djupt allmängiltig erfarenhet. Man behöver inte – likt de terianer som uppmärksammats på årets nyordlista – identifiera sig som ett vilddjur för att åtminstone någon gång på ett konkret sätt ha upplevt skiljelinjen mellan det animaliskt otämjda och människoflockens konformitet löpa genom sitt sköra, sköra homo sapiens-liv. Det är en erfarenhet som ges en briljant språklig gestaltning i Kettu (titeln är finska för räv).
Djur som varelse och som metafor
Ahlgren har redan i tidigare böcker, inte minst i den föregående Hur kärlek fungerar (2022), utforskat förhållandet mellan djuriskt och mänskligt, på ett sätt som påminner om hur tematiken hanteras av generationskamrater som Agnes Gerner (Skall och Sus) och den alltför tidigt bortgångna Aylin Bloch Boynukisa (Min käft är fylld av tänder och tid och Fåglarna).
Här finns å ena sidan ett intresse för djuret som sådant, oavsett vilka kulturella betydelser det bär på – om det är vilt eller tamt, gulligt eller frånstötande, ätbart eller smittobärande – vilket ligger i linje med en både teoretisk och litterär tendens i vår tid, att problematisera den subjektsposition som vi har vant oss vid att uppfatta som människans.
Å andra sidan ges djuret och det djuriska hos dessa tre författare också en metaforisk betydelse av protest mot det som vill tämja, kategorisera och objektifiera det avvikande, och låsa in det i en kropp. Det kan vara en flickas kropp, eller en sörjande, dödssjuk, förlossningsdeprimerad kropp eller som i Kettu, en funktionsnedsatt kropp.
Jag har sagt att den här boken är en roman, och det är den nog, men Ahlgrens sätt att hantera språket är i förstone en poets.
Ambivalent separation
Kettu är tvillingen som lyckas gömma sig så väl i livmodern att ingen upptäcker henne förrän en bra bit in i graviditeten. Så inleds romanen, som är Ahlgrens första efter två diktsamlingar och en kortprosa-dikthybrid. Jag-berättaren är den andra tvillingsystern, den som alltså för en tid trott sig vara ensam om att celldela och utveckla organ.
”Hon har legat bredvid mig hela tiden. Hur har jag missat det?” frågar sig fostret och inleder genast en tolkande kommunikationsakt genom hinnorna. Ahlgrens något okonventionella berättarperspektiv tillåter på så vis läsaren att erfara berättarjagets redan från fosterstadiet spänningsfyllda relation till denna på så många sätt likadana, men samtidigt underligt bortvända syster. Snart nog är de båda ofödda sammanflätade i en tvåsamhet som uttrycks kiastiskt: ”Jag och min syster. Min syster och jag.”
Även om romanens utsagor inte sällan utgår från ett ”vi”, och även om det i detta ”vi” stundtals finns en glidning som osäkrar identiteten, är det alltså inget Agota Kristofskt oåtskiljbart tvillingsubjekt som talar. Kettu, systern, är det centrum som textens språkvärld kretsar kring, men romanen börjar och slutar med berättarjaget. Och tidigt etableras den konflikt som byggs upp av den lika ambivalent åtrådda som smärtsamt oundvikliga separationen.
Brant stupande bilder
Efter en våldsam förlossning får vi följa systrarnas uppväxt, genom den tidiga barndomen, skolåldern och upp i de sena tonåren. Föräldrarna, en depressiv mor som vantrivs i moderskapet och en praktiskt lagd far som länge intalar sig att allt är ”helt normalt”, blir efter hand alltmer perifera bifigurer i berättelsen. Likt pappersdockor sticker de in sina huvuden på scenen ibland, för att ge röst åt en trött rationalitet som kontrasterar mot den kroppsliga intimiteten mellan systrarna.
Redan som mycket liten utvecklar berättarjaget morrhår, med vilka hon står i intuitiv kontakt med sin tvilling, och förmår pejla in hennes behov och preferenser med långt större precision än de hålögt utmattade föräldrarna. Dessa morrhår ska hon senare drömma om att den mest skenbart välanpassade skolkamraten, Livia, med svetslågeblick och en avundsvärd samling vita, munlösa plastkatter, ska ta nagelsaxen och klippa av. Men under tiden tar hon Kettu till skogen, där den fuktiga jorden, den blanka tjärnen, de doftande granarna, koltrasten med huvudet på sned och den halvt förvildade grannpojken Kånni i sin grop av skrot lockar och drar. Folk säger om Kånni att han är en sådan som dränker katter och sparkar ihjäl igelkottar, en ”stannfågel” utan framtidsutsikter. Ingenting av det märker systrarna av, och Kettu älskar honom.
Jag har sagt att den här boken är en roman, och det är den nog, men Ahlgrens sätt att hantera språket är i förstone en poets. Prosan arbetar associativt med bildlig betydelsespridning och sinnliga beskrivningar snarare än förklarande, begreppslig detaljrikedom. Förflyttningarna kan ske lika tvärt som när barnet byter kanal från tevens otäckt gula bebissol till en jaktscen i skogen, där djuret i rutan lockar fram hennes första ord: ”KETTU. Det landar på min syster. Hon slår genast upp ögonen när hon hör sitt namn.”
En del av mig hade gärna sett det experimentella berättarperspektivet, som åtminstone till en början påminner om ett lyriskt subjekt med flytande gränser, genomföras mer stringent romanen igenom. Men det är en halvhjärtad invändning mot en poetisk text där de brant stupande bilderna av ömtåligt liv är det som dröjer sig kvar efter läsningen, likt en välbekant doft, ljudet av efterlängtade steg.
Emma Ahlgren:
Kettu.
Schildts & Söderströms, 2024.
