Är miljöaktivister hjältar eller kriminella? I Virpi Suutaris dokumentär Barrskogens barn får tittaren själv avgöra.
”Att bli miljöaktivist var egentligen inget val för mig. Alla borde vara miljöaktivister och det är det som känns så jobbigt”, säger Ida i dokumentärfilmen Barrskogens barn (Havumetsän lapset, 2024). Hon hänvisar till att vi har all kunskap för att förstå lägets allvar men att den ändå ignoreras av så många.
Ida är ändå inte ensam om att känna så här. Hon är en del av den växande Elokapinarörelsen och har sällskap av tusentals andra aktivister. Virpi Suutari leder med varsam hand in tittaren i Elokapinas värld och utöver Ida får vi lära känna Minka, Ville, Otto och Otso.
Deras engagemang för dem till polishäktet i Rovaniemi, Helsingfors tingsrätt, Aalistunturi i norr och Stora Ensos huvudkontor i Helsingfors. Och, naturligtvis, ut i skogen som de föresatt sig att skydda.
Aktivism med hjärta och hjärna
Filmen ger en inblick i Elokapinas verksamhet, men fokuserar på personerna som är en del av rörelsen. Den stereotypa bilden av aktivister som är arga och skriker på gatorna är långt ifrån den bild av aktivister som skildras i Barrskogens barn. De är mjuka, kärleksfulla och de bemöter andra, och varandra, med respekt. Det här betyder inte att de inte stundvis känner frustration och hopplöshet, men det är ändå den varma gemenskapen i rörelsen som genomsyrar filmen.
Den enda gången någon hörs skrika i filmen är när Elokapina stoppar trafiken till bygget av norra halvklotets största cellulosafabrik i Kemi. Personen i fråga syns inte i bild, men den skrovliga stämman låter som en äldre mans. ”Skaffa er ett jobb”, hörs klart och tydligt. Det känns lika originellt som att höra någon ropa ”spela Paranoid” under en spelning.
Det här var 2022 och ett år senare var Metsä Groups nya miljardfabrik redo att börja mala ner 7,6 miljoner kubikmeter massaved per år. Det här motsvarar 145 000 tågvagnar och lastbilslaster med virke per år, enligt Yles beräkningar (20.9 2023). Aktionen stoppade naturligtvis inte bygget, men aktionerna är bara en del av Elokapinas verksamhet som de gör för att få uppmärksamhet och synlighet.
En viktig del av Elokapinas verksamhet sker bakom stängda dörrar på de stora skogsbolagens huvudkontor. Kring långa mötesbord förs en dialog med skogsbolagens chefer. De unga aktivisterna skrattar åt att skogsbolagen använder dem för green washing, men samtidigt får de möjlighet att föra fram sina poänger och ställa frågor till dem. Under filmens gång träffar representanter från Elokapina de största skogsbolagen i landet, politiker och Forststyrelsen. De jobbar långsiktigt och strategiskt, men de vet också att de kämpar mot starka ekonomiska krafter och näringslivets intressen. Trots att de är mjuka i sin framtoning vet de att de måste bjuda på hårt motstånd.
Enligt regeringens nuvarande förslag skulle kriterierna för en gammal skog bli så strikta att i stort sett ingen skog i södra Finland skulle uppfylla dem.
Gamla skogar allt mer ovanliga
Filmen bjuder på flera ögonöppnande scener och möten. Ett av dem sker i en skogsglänta. ”Vi är förvånade över att den här skogen skulle vara värd att skydda”, säger en representant för UPM. Elokapina har lämnat in ett förslag om att skydda ett skogsskifte, som skogsbolaget i sin tur vill hugga ner. ”En 74-årig skog kan inte klassas som gammelskog”, fortsätter samma person. Ida är tyst en stund innan hon svarar: ”Men poängen är ju den att vi inte har några orörda skogar i södra Finland.” UPM ser ändå ingen orsak att stoppa kalhygget.
Att det inte finns många orörda naturskogar i södra Finland beror på att kriterierna för att skog ska skyddas är så strikta att skogarna i landets södra delar inte omfattas. Enligt Jord- och skogsbruksministeriet är 12,9 procent av Finlands skogar skyddade. Resten av skogen är ekonomiskog. I södra Finland är andelen skyddad skog knappt hälften av hela landets, och siffran kan komma att bli ännu lägre. Det här trots att Finland har åtagit sig att implementera EU:s biodiversitetsstrategi för att skydda gamla skogar.
Yle rapporterar (11.3 2025) om att problemet inte är EU:s initiativ i sig, utan hur regeringen vill tolka och implementera det. Enligt regeringens nuvarande förslag skulle kriterierna för att något ska räknas som en gammal skog bli så strikta att i stort sett ingen skog i södra Finland skulle uppfylla dem, trots att behovet av skydd är störst för skog i just södra Finland. Regeringen verkar vara överens med UPMs representanter om att 74 år inte är en märkbar ålder för en skog, och att det också ska vara så framöver.
Träd spolas ner i toaletten
Under en tågresa till Kemi kollar Minka upp vad Metsä Group tillverkar när hon stannar upp i sitt scrollande. Läser om och låter insikten sjunka in. ”De hugger ner skog för att tillverka toalettpapper”, säger hon. Hon tystnar och konstaterar efter en stund att det bara är engångsprodukter som produceras i den nya cellulosafabriken. Det här är en scen som känns betecknande för den skogs- och miljöpolitik som just nu förs i Finland.
Barrskogens barn kunde vara en nedslående film med tanke på hur mycket motstånd och oförståelse de unga aktivisterna möter. Tack vare den varma stämningen mellan Ida, Minka, Ville, Otto, Otso och de andra aktivisterna känns filmen ändå aldrig hopplös.
Dessutom är filmen visuellt väldigt vacker. Vissa av skogscenerna är så vackra att de är snudd till magiska. Tänk att de här platserna verkligen finns, kommer jag på mig själv med att tänka. Det är inte som om skogen är en obekant plats för mig, men genom linserna i Jani Kumpulainens och Teemu Liakkas kameror får skogen ett nytt skimmer under filmens gång. Uppfattar kameran nyanser som mina ögon inte kan uppfatta eller ser jag skogen med lite mer öppna ögon tack vare Barrskogens barn?
I en av filmens vackraste scener skidar Ida tillsammans med en icke-namngiven aktivist mot ett högt ljud som hörs i skogen medan midvintermörkret ligger tungt runt dem. Ljuset från deras pannlampor möter en väl upplyst skogsglänta där en skogsmaskin river och sågar träd. Kontrasten till det tysta, snötäckta vinterlandskapet blir så skarp, och skogsmaskinen ser så malplacerad ut. Den ser inte ut att vara av denna värld utan påminner snarare om en sci-fi-film och ett monster som har gått vilse. Först verkar det som om Ida tvekar och hon medger att det känns skrämmande att vara så nära en skogsmaskin. Sen lyfter hon stavarna och glider fram mot monstret. Det är så vackert och så brutalt på samma gång.
När filmen är slut undrar också jag varför inte alla är miljöaktivister.
Barrskogens barn /
Havumetsän lapset
Regi: Virpi Suutari.
Produktion: Euphoria Film Oy, 2024
Finns att se på Yle Arenan till 5.2 2032.
Foto: Teemu Liakka
