I diskussionen om kulturens finansiering kraschar två diametralt motsatta synsätt på hur samhället ska organiseras. Kulturfältet kämpar inte bara för sin egen överlevnad, utan för en bildad, upplyst och jämlik värld.
Kulturens och medborgarsamhällets finansiering har debatterats flitigt i offentligheten sedan Hufvudstadsbladet publicerat två texter som tangerat ämnena: Nicolas von Kraemers redan ökända essä den 19.1, samt SFP:s ordförande Anders Adlercreutz insändare den 29.1. Bland annat författaren Johanna Holmström, Finlands svenska författareförenings ordförande Hannele Mikaela Taivassalo och HBL:s egen konstkritiker Helen Korpak har sedermera skrivit genmälen som även de fått stor spridning. Adlercreutz ursprungliga insändare behandlade visserligen inte uttryckligen nedskärningarna i kulturen, utan nedskärningarna i allmänhet, men drogs på grund av tidpunkten för publikationen också in i samma debatt – som Adlercreutz senare också gav sig in i, i ett genmäle till Korpak den 7.2.
I början av februari offentliggjordes att Centret för konstfrämjande, Taike, drar bort kulturtidskriftsstödet från alla finlandssvenska kulturtidskrifter utom två, Ny Tid och Fredsposten.- Den 10.2 publicerade Förbundsarenans tidskriftsombud Kim Malmberg ett blogginlägg på tidskrift.fi, där han uttryckte oro för de finlandssvenska kulturtidskrifternas framtid, och gav också en känga åt både von Kraemer och Adlercreutz. En livlig debatt uppstod på både Malmbergs och min egen Facebookvägg då vi publicerade Malmbergs inlägg, och Hufvudstadsbladets ledarskribent Torsten Fagerholm återpublicerade som svar sin ledare om kulturfinansieringen från november 2024. Som förlängning på sin egen ledare argumenterade han för att kulturtidskrifterna istället för att tigga om mer pengar borde vara proaktiva och förnya sig själva på ett sätt som tilltalar en bredare publik. I sin gamla ledare skriver Fagerholm att folk som arbetar inom kulturfältet borde ”kasta sina luggslitna skygglappar, modigt ändra kurs” och fråga sig ”vilken sorts bukett [de försöker] sälja in hos mottagarna”. Han avslutar: ”Det går att ställa krav på sig själv, på verksamhetens nivå och räckvidd – utan att förlora sin egen själ på kuppen. Förnyelse, kvalitet och genomslag kan rentav gå hand i hand. Förutsatt att kulturfältet vågar blicka framåt – i stället för att förgäves spana efter den tid som flytt.”
Okunskap om kulturfältet
Ett av problemen med den pågående debatten är att den förs av parter som till synes har väldigt olika uppfattningar om hur kulturfältet fungerar. De som kritiserar regeringens kulturpolitik och -finansiering talar utgående från ett inifrånperpektiv: det är deras bransch och i slutändan också deras levebröd som står på spel. Det finns en överhängande risk för att man sparkar bakut i ren självbevarelsedrift, utan att se den större bilden – något som både von Kraemer och Fagerholm också beskyller kulturfältets röster för att göra.
Men på samma sätt levereras kritiken mot kulturfältet också av personer som synbarligen har dålig insikt i hur kulturarbetet verkligen ser ut och vilka realiteter som råder på fältet. von Kraemer skriver: ”Kultursektorn dras dock med en slags aristokratisk självbild: att fundera på pengar är under ens värdighet, lönen ska helt enkelt kasseras in på den arbetande befolkningens inkomster”. Det här uttalandet blottar tyvärr en viss okunskap om hur det vardagliga kneget inom kultursektorn ser ut.
Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att konstnärer och kulturutövare hittills har kunnat gå med hatten i hand till staten och de privata fonderna och säga ”ge mig pengar”,- och så rasslar det in tusenlappar på kontot.
Kan tänja på slantarna
Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att konstnärer och kulturutövare hittills har kunnat gå med hatten i hand till staten och de privata fonderna och säga ”ge mig pengar”,- och så rasslar det in tusenlappar på kontot. I själva verket är bidragssystemet idag ett snårigt buskage av regler, förutsättningar och byrå-krati som kräver noggrann ekonomisk planering, motivering och uppföljning. Vad den egna konstnärliga verksamheten har för relevans – som Fagerholm efterlyser – är något alla kulturarbetare tvingas ta ställning till redan i det skede som ansökningarna ska skrivas. Helt rätt så: även konstnärer och kulturarbetare ska avkrävas ekonomiskt ansvar och relevans. Poängen är att så faktiskt redan görs.
Vidare är det ett faktum att det är ganska få aktörer på kulturfältet förunnat att kunna driva hela verksamheten på enskilda bidrag från en enskild fond eller staten. För de flesta är ekonomin ett lapptäcke av olika typer av inkomster: verksamhetsbidrag, projektbidrag, medlemsavgifter, biljettintäkter, försäljningsintäkter, arbetsstipendier, sponsorer, privata smådonationer, annonsintäkter, crowdfunding, merch-försäljning, och så vidare. Få författare kan idag leva på författarskapet, utan hankar sig fram på intäkter från skrivarskolor, diskussioner och föreläsningar i skolor, bibliotek, litteraturevenemang, på att skriva kolumner och kritik. De jobbar inte sällan med annat på sidan om eller lyfter arbetslöshetsunderstöd. Allt fler konstnärer är idag de facto egenföretagare.
Summa summarum är ekonomin ständigt närvarande i tankarna hos de allra flesta kulturarbetare. Att som Nicolas von Kraemer måla upp kulturarbetarna som nåt slags fågelungar som sitter och hjälplöst skriker efter pengar för att syssla med ”kladdande och kletande” är inte bara elakt, det är också verklighetsfrånvänt.
Förnyelse kräver pengar
Det är också mot denna bakgrund som Torsten Fagerholms Facebookdiskussion med mig och Kim Malmberg om kulturtidskrifterna måste betraktas. Kvaliteten på själva innehållet i de enskilda kulturtidskrifterna får man naturligtvis ha åsikter om, och det är klart att en tidskrifts blotta existens inte betyder att den automatiskt ska vara berättigad till finansiering. Som Fagerholm skriver har tidskrifterna ett eget ansvar att se till sin relevans och livskraft. I min utredning Tidskriftsbarometern 2022 för Förbundsarenan konstaterade jag bland annat att många av de finlandssvenska tidskrifterna verkar ha varit dåliga på att satsa på de möjligheter som det digitala erbjuder.
Om det är så att vissa av de små kulturtidskrifterna haft svårt att hänga med sin tid, förnya sig och hitta ny publik, är det ändå svårt att lägga skulden enbart på tidskrifterna själva. Tidskrifter som Ikaros, Horisont och Nya Argus har tappert kämpat på år efter år trots kraftigt höjda produktions- och distributionskostnader, allt snårigare byråkrati och ett uppmärksamhetssamhälle som i allt högre grad styrs av möjligheterna att synas i algoritmernas tyranni. Med tio års erfarenhet av arbetet som Ny Tids chefredaktör kan jag intyga att en allt större del av arbetstiden idag går till byråkrati, administration, utvecklande av nya metoder för att säkra finansieringen, marknadsföring och evinnerligt jobb med sociala medier, nyhetsbrev, administration av e-tidning, organiseringen av olika tillställningar, jippon och annat för att bygga en community kring tidningen. Detta har jag tid för eftersom jag är heltidsanställd, har stöd av en redaktionssekreterare, en anställd som sköter en stor del av ekonomin och administrationen, samt en grafiker som också hjälper till med webbarbetet. De mindre tidskrifterna har inte på långt när samma möjligheter som Ny Tid, då flera av dem inte har mer än en chefredaktör som arbetar deltid eller mot gage. Syssla nu sen med utvecklingsarbete om lönen är 500 euro per nummer fyra gånger i året.
Den krassa sanningen är den att kvalitet sällan skapas ur en tom plånbok, och med en ständigt krympande finansieringsbas blir till exempel frågan om kulturtidskrifternas oförmåga att förnya sig en självuppfyllande profetia. Detta gäller tyvärr också resten av kulturfältet.
Motsättningarnas tid?
Vilket då för oss till denna texts egentliga poäng, nämligen vilken syn vi anlägger på kulturen och i förlängningen hela samhället. Gemensamt för Torsten Fagerholms, Nicolas von Kraemers och Anders Adlercreutz debattinlägg är att alla tre uppmanar fältet att, som man på engelska säger, ”get with the times”. Tiden för robust offentlig finansiering för konst och kultur ligger idag i det förflutna, ett, som von Kraemer uttrycker det, socialdemokratiserat samhälle som är på väg att slängas på sophögen. Fagerholm och Adlercreutz uttrycker båda ett visst vemod över att staten inte längre kan finansiera lika mycket som tidigare, medan von Kraemer faktiskt verkar snarast skadeglad över att kulturarbetarna ”sätts på plats”.
Det som lyser igenom både i Fagerholms och Adlercreutz inlägg är uppfattningen om politikens alternativlöshet – att vi måste skära ner och att kulturen också måste dra sitt strå till stacken eftersom alla andra också måste göra det. Denna hållning är ideologisk – det finns alltid alternativ i politiken, och när det gäller balanseringen av statsbudgeten har flertalet alternativ förts fram som inte innebär drakoniska nedskärningar i kultur, bildning och välfärd. Fakta är däremot att regeringen för en politik där samhällets välbärgade inte behöver dra sina strån till stacken. Det är de som lever på bidrag och stöd, de som redan nu lever på låga löneinkomster och svåra tillvaropussel, som drabbas hårdast av regeringens nedskärningar, medan höginkomsttagare och de som får sina inkomster från aktieavkastning och -spekulation, den ägande klassen, kommer betydligt lindrigare undan.
Anders Adlercreutz beskyller Helen Korpak för att bidra till polariseringen då hon anlägger ett klassperspektiv och ett höger-vänsterperspektiv. Men samhällsekonomi och politik handlar om klass, det handlar om höger och vänster, om vilken grundläggande syn vi har på hur samhället ska organiseras. Högern undviker gärna att tala om klass och försöker gjuta olja på vågorna genom sloganer som ”motsättningarnas tid är förbi”. Högerns uppgift har alltid varit att bevaka kapitalets intressen, och att tala om klass för in diskussionen på ett spår dit högern inte vill gå. Därför talar man hellre, som Adlercreutz, om ett ”kulturkrig” då man egentligen borde tala om klasskrig.
Tidskrifter som Ikaros, Horisont och Nya Argus har tappert kämpat på år efter år trots kraftigt höjda produktions- och distributionskostnader, allt snårigare byråkrati och ett uppmärksamhetssamhälle som i allt högre grad styrs av möjligheterna att synas i algoritmernas tyranni.
Tanken får inte flykt
I diskussionen om kulturens och konstens betydelse är det viktigt att skilja på enskilda verk och det ekosystem som kultur i dess bredaste bemärkelse utgör. Jag betackar mig för högtflygande påståenden om att till exempel läsning eller teaterbesök gör en till en bättre människa. Konsten i sig är knappast oumbärlig för mänsklighetens fysiska överlevnad, men att konst uppstår till och med ur omänsklig misär torde bevisa att kulturen tillgodoser ett lika grundläggande behov som sex och social kontakt.
Kritiken mot nedskärningarna handlar inte om att just konsten skulle vara viktigare att upprätthålla än till exempel fungerande hälsovård. ”Hela världen rasar inte” heller, för att parafrasera Adlercreutz, om ett par finlandssvenska kulturtidskrifter läggs ner.
Det handlar om bredare frågor. Kritiken mot nedskärningarna i kulturen är ett raseri mot en gradvis nedmontering av ett samhälle där tanken får flyga fritt utan krav på försäljning eller ett krav på att vädja till minsta gemensamma nämnare. Raseriet handlar inte bara om nedskärningar i kulturen, utan om en bredare samhällsutveckling där allt avkrävs mätbara resultat, där forskare tvingas publicera drösvis med strunt för att ha möjlighet att ägna sig åt meningsfull forskning, där det akademiska förminskas till att bli verktyg för ”innovationer” och där det allmänbildande gymnasiet förvandlas till en preppkurs för en yrkeskarriär som ska utstakas redan i högstadiet. Ett samhälle där konstens och kulturens existensberättigande ska mätas i hur stor publik de når eller hur mycket biljettintäkter de har, där den enda form av kultur som ryms in är den som appellerar till de breda massorna eller inbringar intäkter i statskassan.
Någon måste skapa
Ett samhälle där konst, kultur, intellektuell nyfikenhet, till synes oproduktiva samtal om människans betingelse och livets mening blir underordnade försäljningskrav och krav på effektivitet är ett samhälle som berövar sig självt sin själ. von Kraemer verkar mena att det ovan nämnda inte nödvändigtvis behöver statsstöd om det är så att vi medborgare verkligen anser att det är viktigt att upprätthålla det. Och visst skapas mycket av värde på rent ideell basis. Kruxet är att det samhälle som idag växer fram ur den politik som högerkrafterna stakat ut ger allt mindre utrymme för den typen av ideell passionsverksamhet.
Stagnerade löner, skenande arbetslöshet, minskade socialstöd, djupare fysiskt och psykiskt illamående och en allt mindre tilltro till framtiden är inte gynnsamma omständigheter för föreningsarbete, självförverkligande eller filosofiskt drömmande.
För att vi ska ha möjlighet att också på fritiden, obetalt, för vår egen förkovrings och vårt eget höga nöjes skull, ta del av konst, kultur, filosofi, populärvetenskap, nya tankar och intressanta diskussioner, så måste någon också producera detta. När von Kraemer frågar sig varför skattebetalarna ska upprätthålla kulturbranschen, är det enkla svaret att kulturbranschen skapar kultur för skattebetalarna. Vad ska biblioteken fyllas med om ingen har råd att skriva böcker? Vem ska skriva relevant finlandssvensk dramatik om teatrarna bara har råd att sätta upp farser och Abba-musikaler? Hur ska våra ungdomar intressera sig för att skapa konst och kultur om det inte finns pengar för att upprätthålla danskurser, musikinstitut, amatörteatrar och ordkonstskolor?
Konsten i sig är knappast oumbärlig för mänsklighetens fysiska överlevnad, men att konst uppstår till och med ur omänsklig misär torde bevisa att kulturen tillgodoser ett lika grundläggande behov som sex och social kontakt.
Vad är staten till för?
Vem kommer i framtiden att presentera de stora nya tankarna om samhällets organisering, om moralfilosofi, om hur vi människor ska förhålla oss till varandra, till naturen och universum, till gudomligheter, döden och livet, om vi som samhälle inte ger dessa tankar och diskussioner utrymme och möjlighet att florera? Orsaken till att vi stöder kultur, bildning och medborgarverksamhet är inte att konstnärer ska få ”kladda och kleta”, utan att ur allt detta kladdande och kletande reser sig, om man tar ett steg tillbaka och betraktar hela bilden, uppfattningen om hur vi ser på oss själva och vår omvärld, och ur allt detta stiger också de nya tankar och innovationer som ofta efterlyses i den politiska diskussionen.
Det här ekosystemet som vi kallar kultur är just det som stakar ut de nya möjligheter som Anders Adlercreutz uppmanar oss att se på. Detta är det gemensamma värde som Nicolas von Kraemer påstår att inte existerar. Det finns inte där i ett enskilt verk. Det är som en golem som långsamt reser sig ur allt detta kludd och klott i leran, ofta utan att vi ens märker det.
Detta ekosystem har traditionellt till ansenlig del upprätthållits med skattemedel. von Kraemer beskriver skatter som något ”nödvändigt ont”. Det är här våra synsätt och ideologiska övertygelser kraschar. Den socialistiska och socialdemokratiska värdegrund som välfärdssamhället bygger på utgår snarare från att skatter är något nödvändigt gott. von Kraemer ser helst att staten hålls så långt som möjligt från medborgarnas liv och att skatter ska betalas endast för att upprätthålla det absolut nödvändiga för ett fungerande samhälle. Den socialistiska tanken är däremot att staten är folket och folket är staten. Skatter är enligt detta etos ett – positivt – verktyg för att se till att samhällets resurser fördelas jämlikt, inte bara för att vi ska överleva, utan för att alla ska ha möjlighet att leva så tillfredsställande och berikande liv som möjligt – på så jämlika premisser som möjligt. Hit hör också möjligheten att ta del av den konst, kultur och bildning som kan utveckla oss själva och samhället. Skatter är inte ett pris vi betalar för överlevnad, utan de pengar vi gladeligen placerar i vår gemensamma pool för att vi alla ska ha så goda liv som möjligt och tillsammans skapa ett så gott samhälle som möjligt.
Finlandssvensk brain drain
Svenskfinland är särskilt utsatt för samhällets nedskärningar eftersom vi är en så liten språkgrupp. Här kommer vi tillbaka till frågan om kulturtidskrifterna. I ett offentligt utrymme där möjligheten till de längre, djupare och ofta marginella samtalen om kultur, samhälle, filosofi och mänsklighet ständigt krymper, är varje publikation där dessa tankar kan stötas och blötas viktig för Svenskfinlands intellektuella kompetens. Öppnar du Nya Argus, Horisont eller Ny Tid är det kanske inte omedelbart uppenbart varför världen skulle rasa samman om en av dessa tidskrifter skulle gå i graven. Ingen av oss inbillar sig heller att våra tidskrifter skulle vara oumbärliga. Det som däremot fyller oss med skräck är att se hur kultur-, bildnings- och medborgarsamhället långsamt förlorar mark på grund av nedskärningspolitik och en förändrad ideologisk riktning i Finland, Norden och världen. I Svenskfinland, där våra privata fonder redan idag får komma till undsättning för att trygga en levande kultur och bildning, finns det risk för att möjligheten att skapa, analysera och innovera, för att begripa världen och vår plats i den, långsamt tynar bort. Med risk för att jag upprepar mig: det handlar om att upprätthålla ett ekosystem.
Konflikt? Ja tack!
Om Anders Adlercreutz beskyller Helen Korpak och oss andra som kämpar för det vi anser vara rätt och riktigt för att skapa konflikter kan jag bara svara: javisst gör vi det! I ett demokratiskt och öppet samhälle måste det finnas konflikter för att allas röster ska höras. Politiken börjar och slutar inte vid valurnorna. Det var konflikten mellan socialister och kapitalister som ledde till den kompromiss som vi kallar för det nordiska välfärdssamhället. Nu kämpar vi för att bevara essensen i denna kompromiss, och samtidigt ta oss vidare mot ett ännu bättre samhälle – också vi erbjuder alternativ och pekar på möjligheter framåt, även om många av dem klingar för döva öron. Jag uppskattar i det här sammanhanget Nicolas von Kraemers ideologiska ärlighet. Hans essä i Hufvudstadsbladet öppnade upp för ett genuint samtal om kulturens, medborgarsamhällets och bildningens betingelser i Finland. Må vara att hans vision av samhället är en som fyller mig av skräck.
Illustration: Akseli Gallen-Kallela / Wikimedia Commons
