”Och störst av alla mördarna är Jacob Wallenberg” sjunger Dan Berglund i sin ikoniska 70-talskampvisa ”De mördades fria republik”, som fortfarande ibland finner sig från mellanölsdränkta gymnasieminnen in i min kontemporära spellista. Men det är en färskare association som omedelbart kommer för mig då jag slår upp Hufvudstadsbladets ekonomisidor den 19 mars för att läsa ett hyllningsuppslag om den svenska oligarkfamiljen Wallenberg.
En stor del av artikeln upptas nämligen av en intervju med den pensionerade svenske ekonomijournalisten och ”Wallenbergkännaren” Ronald Fagerfjäll. Efter en pikant liten antydning om familjens udda traditioner, som får Fagerfjäll att jämföra dem med ”ett slags kult”, drar han till med följande teori om hur klanen klarat av att jämka ihop familjeföretagskulturen med idén om meritokrati:
– Det biologiska underlaget har räckt till.
Formuleringen är kanske skämtsamt raljant, men ger i mitt huvud ändå upphov till intressanta följdfrågor. Det tar inte länge innan Fagerfjäll själv i ett annat sammanhang gör en jämförelse med en annan av dagens superrika (vars egna fabrikers arbetssäkerhet säkert också hade kunnat inspirera den gode Berglund till någon träffsäker strof), nämligen Elon Musk. Wallenbergfamiljens maktledning är ”ingenting som liknar Musk” försäkrar Fagerfjäll utan att gå närmare in på saken.
I praktiken innebär det att i industriell takt skicka ut befruktningsprovrör med sina superbegåvade övermänniskospermier till alla utvalda offer som man med pengar eller påtryckningar kan övertala att gå med på logiken. Sedan lämnas de ensamma med avkomman och man hoppas på det bästa. Om det skiter sig har man ju alltid Mars.
Jag tycker tvärtom att Fagerfjälls egna formuleringar om Wallenbergarna omedelbart för tankarna till den ketaminstinne Teslamiljardären. Läsare som orkat följa med rapporteringen kring Vita Husets senaste härskna maktkotteri har säkert noterat episoden då Musk nyligen drogs inför rätta av Ashley St Clair, en Trumplojal social media-influerare som påstår att miljardären övertygat henne om att gå med på en provrörsbefruktning för att sedan överge henne efter att hon fött hans barn.
Episoden belyste än en gång en gammal långkörare: Musks och en klick andra tech-oligarkers bisarra fascination för födelsetal, mänsklighetens förestående utdöende och deras egen roll i att rädda artens fortbestånd. Som de flesta galna teorier tar denna avstamp i någonting verkligt: de industrialiserade ländernas stadigt sjunkande födelsetal är ett fenomen som ingen ännu lyckats råda bot på och som redan börjat orsaka allt större problem i ”föregångsländer” som Japan eller Sydkorea. (Ungerns Viktor Orbán försöker visserligen på sitt eget socialkonservativa sätt sporra kvinnor att föda genom att ge skattelättnader åt flerbarnsmammor…)
Musks lösning på problemet är att han och en grupp utvalda andra miljardärer, en global elit vars hopsamlade förmögenhet utgör det enda behövliga kriteriet för deras genetiska överlägsenhet (eller ”goda biologiska underlag” för att tala med Fagerfjäll), ska återbefolka jorden genom vad tidningen Forbes eufemistiskt kallar ”en ingenjörs förhållningssätt till fortplantning”. Låter sexigt va? I praktiken innebär det att i industriell takt skicka ut befruktningsprovrör med sina superbegåvade övermänniskospermier till alla utvalda offer som man med pengar eller påtryckningar kan övertala att gå med på logiken. Sedan lämnas de ensamma med avkomman och man hoppas på det bästa. Om det skiter sig har man ju alltid Mars. Svårt med rekryteringsbiten kan man tycka, men bland de kvinnor som av olika orsaker upplåtit sin livmoder åt Musks projekt finns allt från traumatiserade, sedermera avpolletterade expartners till betalda surrogatmödrar eller till och med anställda på något av hans otaliga tech-företag.
”Vi har åtminstone lämnat den form av klassamhälle bakom oss där den rike bokstavligen anser sig tillhöra en annan ras än den fattige” vågade George Orwell hoppas då han dissekerade förändringarna i det brittiska samhället under 30- och 40-talet i essäer som ”The English People” eller ”The Lion and the Unicorn”. Det är inte ofta man förknippar just Orwell med otillbörlig optimism, men i en tid då kritisk granskning i dagspressen går ut på att analysera förträffligheten i olika oligarkfamiljers ”biologiska underlag” så känns det verkligen som mannen som myntade uttrycket om framtiden, stöveln och människoansiktet i åtminstone ett fall glömde bort att ta av sig sina egna rosafärgade glasögon.
