Under några sommardagar år 1975 var Helsingfors i hela världens blickfång.
Här, i Finlandiahuset samlades ledarna från 27 kapitalistiska och 8 socialistiska länder till en samarbets- och säkerhetskonferens. Hela Europa var representerat, med undantag av Albanien. Även Kanada och USA deltog.
Efter utdragna förhandlingar undertecknades slutakten, en ny Magna Carta som skulle överbrygga klyftan mellan öst och väst. Det blev upptakten till ett paradigmskifte vars konsekvenser ingen kunde förutse: Sovjetunionens sammanbrott och slutet på det kalla kriget.
Svårhanterliga förhandlingar
Enligt dokumentärfilmaren Arthur Franck (Olliver Hawk, Pesänlikaajat – erään kirjakohun anatomia) var KSSE-konferensen ”mycket, mycket tråkig.” Hur lyckades han genom The Helsinki Effect göra en så dynamisk film av den?
Franck medger att även om konferensen ägde rum i hans hemstad visste han väldigt lite om den. Så tog han itu med det enorma bildmaterialet samt de ljudinspelningar som länge varit hemligstämplade. ”Jag trodde att det skulle bli lätt att göra den här filmen”, berättar han. Problemet var att förhandlingarna hade varit svårhanterliga och allt annat än genomskinliga även för konferensdeltagarna. Bland de geopolitiska högdjur som figurerar i filmen finns några som sover medan någon konferensdeltagare håller ett tal.
Några kvinnor syns inte bland dem, it’s a man’s world.
Franck som står för filmens berättarröst är född år 1980. Med facit i handen ger han sig i kast med att ”polemisera” med USA:s skeptiske utrikesminister Henry Kissinger. Den livliga berättaren kommer tittaren nära, men ibland är han lite väl enkelspårig.
Stabil och grå tid
År 1975 bodde jag på andra sidan järnridån. Jag var 12 år och gick i skolan i Leningrad.
Vad visste vi vanliga sovjetmedborgare om KSSE-konferensen? Massmedierna skrev om Leonid Brezjnevs diplomatiska triumf, efter sju sorger och åtta bedrövelser med SALT-avtalet mellan Sovjetunionen och USA som gällde begränsningen av vapen och kärnmissiler. Det kalla kriget fortsatte, men Brezjnev och USA:s president Gerald Ford hade träffats i vänskaplig anda – som sedermera fick namnet Helsingforsandan.
I skolan präntade lärarna begreppet ”fredlig samexistens” in i oss. Stater med olika politiska system kunde samexistera. Jag är uppvuxen med hela den vokabulär som används i filmen: détante (ryska: razrjadka), avspänningspolitik, nedrustning, samarbete, förtroende. Och som grädde på moset rymdprojektet Apollo-Sojuz (som inte nämns i filmen).
Det som sovjetmedborgarna inte fick veta om var slutaktens klausuler om friare rörlighet, utbyte av information samt om enklare familjeåterförening och umgänge. Samtidigt var det under Brezjnevtiden som sovjetiska judar fick möjlighet att utvandra till Israel. Sovjetideologin hade avstått från begreppet världsrevolution och ersatt det med den diffusa ”revolutionära processen.”
Det var en stabil och grå tid präglad av samhällelig apati och ironi. Nästan ingen trodde på kommunismen längre. Brezjnevvitsar frodades. I vissa av dem figurerade även Gerald Ford och Urho Kekkonen.
Själv är jag övertygad om att även en uppriktig strävan efter fred och sämja fanns med i bilden.
Två sanningar
Hurudan roll spelade Finland i dialogen mellan öst och väst?
Franck påpekar att Finland kritiserades av en del västerländska politiska kommentatorer för att ha ställt upp som värd under konferensen. Det var ett exempel på finlandisering, hävdade de. Men Finlands motiv till att sätta igång den diplomatiska processen var att man räknade med att ökad stabilitet i Europa även skulle tjäna fosterlandets nationella intressen. Franck pratar om dubbelheten i Finlands situation. Han menar att det kan finnas två sanningar samtidigt. Tyvärr gäller hans resonemang bara hans hemland. När det gäller Sovjetunionens motiv ser han bara ett försök att cementera nationsgränserna efter andra världskriget. Själv är jag övertygad om att även en uppriktig strävan efter fred och sämja fanns med i bilden.
Många konferensdeltagare visste väl vad krig var. Under andra världskriget gick Josip Broz Tito i spetsen för partisanerna i Jugoslavien. Helmut Schmidt var i brittisk fångenskap år 1945. Brezjnev blev sårad utanför Novorossijsk år 1943. I honom ser Franck bara en man förblindad av ideologi.
Vietnamkriget nämns knappt, trots att Kissinger (vars Fredspris hör till historiens mest omdiskuterade) i förbigående kallas för krigsförbrytare.
Inspirerade dissidenter
Filmens namn kommer från memoarerna av Anatolij Dobrynin, den forne sovjetiske ambassadören i USA. Med ”The Helsinki Effect” avser Dobrynin en variant av fjärilseffekten: en marginell påverkan kan få stora och oförutsägbara följder.
I det ögonblicket då Brezjnev är i färd med att underteckna konferensens slutdokument låter Franck bilden frysa: ”Den här mannen håller på att begå ett stort misstag.” Klausulerna om friare rörlighet inspirerade mången dissident i öst till aktion. År 1975 såg Sovjetunionen ut som något bestående. Men år 1991 tog sovjeteran slut. Som den rysk-amerikanske antropologen Alexei Yurchak skriver: ”Everything was forever, until it was no more.”
Allvar och satir
Diplomatins långsamt malande kvarnar hanterar filmmakarna med lätt hand. Varje konferenstalare hade 20 minuter på sig. Nicolae Ceaușescu talade i 35 minuter, medan Liechtensteins representant nöjde sig med 10 minuter. Cypernfrågan, ett stridsäpple mellan Grekland och Turkiet, tangeras i filmen, men Olof Palme får alldeles för lite utrymme.
Med hjälp av AI-röstsimulering levandegör filmmakarna både Brezjnev och Kissinger och återskapar deras dialoger på engelska, ett språk som Brezjnev inte behärskade. Annars var Brezjnev känd för att tala otydligt, vilket hörs då han talar sitt modersmål. När Franck själv försöker använda ryska ord blir det tyvärr pannkaka, han borde ha rådfrågat någon som kan språket.
Mitt största problem med The Helsinki Effect är dess alldeles för höga tempo. Inte sällan är det svårt att hänga med. De upprepade insektmotiven kunde Franck gott skippa. På det hela taget är det är en tankeväckande och aktuell berättelse som kombinerar allvar, satir och mörk humor. Uno Helmersson och Patrik Andrén bidrar med ett utmärkt soundtrack.
Är diplomati tråkig? ”Ge mig mer av den!”, utropar berättaren i finalen. Vad finns det för alternativ till diplomati idag?
När sluttexterna börjar rulla kommer jag ihåg orden med vilka Henrik Meinander avslutar sin bok Finlands historia: ”Då som nu kom många avgörande händelser att ske helt planlöst, som slumpmässiga resultat av ett antal inbördes motstridiga processer i historien.”
The Helsinki Effect.
Dokumentär. 88 min. Finland, 2025.
Manus och regi: Arthur Franck.
Produktion: Arthur Franck, Sandra Enkvist, Oscar Forstén.
Musik: Uno Helmersson, Patrik Andrén.
