Varför skriver man essäer? Enligt Sven-Erik Klinkmann har det att göra med någon typ av kris. Hans bok Jag skriver för att minnas och för att glömma: En essä om att skriva essäer börjar också med att han redogör för en av sina egna kriser. Det handlar om att han mitt uppe i sin journalistkarriär började uppleva arbetet som otillfredsställande och drevs mot det ”reflekterande, filosofiska, essäistiska, på gränsen till poetiska”. Den här erfarenheten bildar en språngbräda för resten av boken: ”Kan alltså essän lösa de problem jag upplevt vad gäller journalistiken? Men vad är egentligen en essä? Och vad är inte en essä? Är en essä en genre?”
Klinkmann är som trevligast att läsa när man har känslan av att han tar ett djupt andetag och för en stund förlorar sig i ett visst tema: när han räknar upp sex filmer i sträck och skriver lite om varför de varit viktiga för honom, när han tuffar på om den finlandssvenska essäistiken kring sekelskiftet, eller när han kontrasterar Rebecca Solnits, Hannah Arendts och Walter Benjamins sätt att skriva essäer. Frågan är ändå om dessa stycken blir så mycket mer än trevliga och informativa.
Klinkmann hoppar från ämne till ämne utan att bekymra sig om någon tydlig struktur, han vevar obehindrat på kring sina frågor, vilket i sig inte skulle behöva utgöra ett problem. I hans fall börjar det ändå störa mig, kanske för att inget riktigt bränner till – som att ständigt vara på resa och se en del fina landskap, men också känna att man aldrig riktigt når fram, eller ens får fotfäste.
Det ska sägas att just essäns oavslutade och tvetydiga kvalitet enligt Klinkmann är en av de viktigaste aspekterna av den. Essäistikens styrka är att den kan göra motstånd mot ”den överdrivna vurmen för enkla lösningar och svagheter för idéer som kittlar ens fåfänga”. Den essäistiska rösten är i kontrast till sådan svartvithet ”hela tiden … utsatt för krängningar, justeringar”. Essäskrivandet ”söker någonting som det egentligen från början vet att det inte kan finna, ett svar som ligger förborgat i existensen och inte låter sig öppnas genom ett frågande”. Klinkmann är alltså enligt sitt eget ideal på sätt och vis konsekvent, han är medveten om att hans metod inte egentligen ”är någon metod utan mest en mängd frågor och hopplappanden”. Men även om ”bränslet” finns där, i form av fakta, tankar och känslor, saknar jag den ”energi” som Klinkmann själv menar att är viktig.
När han faktiskt kommer in på något riktigt intressant rinner det snart ut i sanden utan att fördjupas. Som när han på de sista sidorna med hjälp av Foucaults idé om parrhesia som sanningssägande – vilket enligt Foucault har att göra med ”tävlan, rivalitet, konflikt och duell” – än en gång vill betona essäns kvalitet som tvetydig och oavslutad. Bara något stycke senare går han vidare till Levinas idé om möjligheterna kring att genom essän glömma sig själv för att återförenas med sig själv. Varken Foucault eller Levinas fördjupas, och inte heller kommenteras att de verkar motsäga varandra (den självförglömmelse som Levinas är ute efter är väl oförenlig med tävlan och rivalitet?).
Eftersom Klinkmann refererar vitt och brett innehåller boken en hel del skapliga saker som säkert är intressant för någon som vill börja skriva essäer eller hållit på med det ett tag. Han har en sund röst – men det övergripande intrycket är att den är för sund, för bekant: det händer inte något riktigt oväntat.
Med det sagt måste jag ändå erkänna att jag är svag för Klinkmanns listor. I den nya boken finns vad jag tror är hans mest ambitiösa lista som ett appendix: en sex sidors lista på essäister som skrivit/skriver på svenska i Finland. På ett konstigt sätt känner jag att jag kommer allra närmast Klinkmann genom hans listor: de har något maniskt och mekaniskt över sig, något lite osunt och uppfräschande, men vittnar ändå om en människa som med värme försöker skapa lite struktur i världen.
Sven-Erik Klinkmann:
Jag skriver för att minnas och för att glömma: En essä om att skriva essäer.
Nostos, 2024.
