I Kycklingoratoriet skildrar den franska författaren Lucie Rico djurhållningens villkor, men hon får också läsaren att tänka på det ekonomiska system vi alla är inkastade i, skriver Robert Myhreld.
En mor lever med sitt barn på en kycklingfarm någonstans i Frankrike. Just ort och land är av sekundär betydelse i denna allmänmänskliga berättelse, vilken har kallats en nutida fabel. Hur som helst önskade modern att barnet redan i magen strypts av navelsträngen. Saker blev som de blev och Paule hade fräckheten att ändå kräla sig ut i ovissheten. Modern förlikade sig med sakernas tillstånd och kom att uppfostra Paule efter eget huvud, vilket innefattade oprovocerade slag och en viss känslomässig kyla. En inte alls bördig grogrund för ett barn att växa upp i, men det hela återges berättelsen igenom utan större känsloexcesser.
Som de allra flesta så småningom gör, dör modern och förvaras för den eviga vilan i en enkel urna. Paule hade inte förmått sig att säga något modern till ära på begravningen, men kuskar istället runt med urnan. När berättelsen tar vid är hon i färd att återvända till uppväxthemmet med tillhörande kycklinguppfödning. Sedan ett tag tillbaka har hon bott i en stad tillsammans med sin pojkvän, tillika arkitekten Louis. Han blir kvar och ska, om sanningen ska fram, vad det lider bli en smula svartsjuk på kycklingarna. Också ett öde.
Paules öde har istället utsett henne till att upprätthålla traditionen: föda upp, ha ihjäl och sälja kycklingar. Av olika anledningar börjar hon plita ned små återgivningar av varje kycklings liv att klistra på den vakuumförpackade kycklingen. Hon är på intet vis en teratolog, men har en svaghet för kycklingar med egenartade lyten, exempelvis:
Théodore föddes ute på de stora ängarna. Med en fri och självständig karaktär, spjuveraktig, led han dock av ett handikapp, han var enögd. Detta övervann han genom sitt lediga men icke desto mindre stiliga utseende. Théodore älskade att gå runt i cirklar. Aldrig åt samma håll som sina kycklingkamrater medan han pickade gräs. Han sprang alltid runt på sitt eget vis, som om han dansade. Han hade ett speciellt förhållande till sin matmor, ett starkt vänskapsband som blott brast genom döden.
Rico har något värdefullt att berätta. Hon pekar på läsaren med ett finger som inte uppfordrar, utan visar. Om läsaren bara blickar utåt och inåt, har den att göra med en bok som på ett direkt och oförblommerat sätt skärskådar delar av nutiden som vi känner igen den.
Genial affärsidé
Kycklingoratoriet är fransyskan Lucie Ricos (f. 1988) debut, här utgiven på Rámus förlag i översättning av skickliga Anna Mezey. Boken har tagits positivt emot både i Frankrike och i Sverige. Det är inte så svårt att förstå, givet dess lätt oemotståndliga uppslag. Vem skriver biografier för slaktade kycklingar! Kycklingoratoriet har en underfundig, lakonisk och alltid varm humor och stundom dyker guldkorn likt dessa upp: ”Dammet ligger så tjockt på golvet i vardagsrummet att Paule undrar om inte askan från urnan har läckt ut. Det skulle vara synd om modern slutade på det viset.”
Fjäderfäna är den givna gravitationspunkten i boken; den vita fjäderskruden där både ljusare och mörkare fläckar exponeras vad berättelsen lider. Den är klädd i rött, parfymerad med kycklingskit och ackompanjerad av kackel.
Barndomsvänner och -bekanta möter Paule med skepsis och rent av oblida ögon. Hon kommer själv få ett blått öga och kycklingar ihjälslagna av okända illdådare. Hon ger sig inte, trots ogynnsam placering på försäljningstorget och utan naturlig fallenhet för försäljning. Läsaren kanske höjer på ögonbrynet över att Paule sysslar med det hon gör eftersom hon sedan hon var 16 varit vegetarian. På hennes födelsedag dödade modern hennes favorithöna Charles genom att skära halsen av den mot en stubbe. Blodet sprutade. Inget mer kött på hennes tallrik inte.
Makabert tycker de allra flesta, men inte affärsmannen Fernand. Snarare blir han eld och lågor av denna geniala affärsidé. Effektivt och med viss list lyckas han få till ett affärspartnerskap. De ska mångfaldiga produktionen inne i stan – fint ska det vara! Den moderne konsumenten kommer ha snålvatten rinnandes längs hakan och plånboken öppen på vid gavel. En resa från vidderna och hög himmel till det hypermoderna okända tar vid.
Att förlora fotfästet
Paule förlorar långsamt fotfästet. Verksamheten växer explosionsartat. Anställda hyrs in för att bidra med kycklingarnas livsskildringar. Hon finner kycklingar i kyldiskar med redan använda beskrivningar. Nuggets-produkterna går emot hela idén; levnadsbeskrivningarna har förlorat striden mot pengen. Det logiska steget hade antagligen varit att kycklingljud skulle spelas upp ur en högtalare om man tryckte på det vacuumpaketerade köttet. I framtiden antagligen ett generiskt skapat kycklingporträtt också.
Ju närmare boken kommer slutet, desto mer försvinner det charmiga och roliga för att istället bli alltmer allvarlig och obehaglig. Den tilltagande känslan och insikten av alienation inför det som sker känns alltför välbekant även för en läsare. Varans – i det här fallet en död kyckling – bytesvärde är närmats absurt högt. Att föda upp och ha ihjäl en kyckling är för företaget en försumbar kostnad då försäljningspriset mångdubbelt högre. Här låter Rico kycklingen svida om till en ny fjäderskrud för att bli en symbol för närmast all, om ni tillåter mig uttrycket, produktion. Bruksvärdet, att kycklingen blir föda, är avsevärt mycket lägre än bytesvärdet, det här fallet en efterfrågad död kyckling mot pengar. Som vilken lyxprodukt som helst, alltså.
Systemkritik
Rico har något värdefullt att berätta. Hon pekar på läsaren med ett finger som inte uppfordrar, utan visar. Om läsaren bara blickar utåt och inåt, har den att göra med en bok som på ett direkt och oförblommerat sätt skärskådar delar av nutiden som vi känner igen den. Det är alla gånger frågan om en kritik av kyckling- och djurhållning i allmänhet, men också något större, nämligen det ekonomiska system och den arbetsmarknad vi alla är underkastade. Söndagsångest, motvilja mot arbetsuppgifter, sömnstörningar, antidepressiva, ont i magen eller ett allmänt stressat grundtillstånd som många känner, kanske kommer sig av ett förfrämligande inför både lönearbete och liv. Frågan vad detta kommer sig av bör var och en i egenskap av människa ställa sig oaktat rädslan inför att göra det ordentligt. Lucie Rico gör det.
Lucie Rico: Kycklingoratoriet
Översättning: Anna Mezey.
Rámus, 2024.
