Maria Mårsell komplicerar i sin avhandling synen på hur västerländsk fredsaktivism förhållit sig till kolonialism och rasism. Anna Remmets har läst den av Ellerströms utgivna boken.
Den som i dessa dagar kallar sig pacifist eller, ve och fasa, antimilitarist kan i bästa fall vänta sig att bli klappad på huvudet och få höra att den är naiv och i värsta fall bli kallad Putinkramare och förrädare.
Samtidigt har försvarsmakten i Sverige (där jag bor) de senaste åren i sina rekryteringskampanjer gjort sitt bästa för att kommunicera att de är en modern, ”inkluderande”, kanske till och med feministisk, organisation. Att nationalstaters dödliga våld skulle bli oproblematiskt om ”machokulturen” inom försvarsmakten försvann är en skrattretande förenkling, men det stämmer att militärt våld och patriarkalt våld är delar av samma världsordning.
Socialism och feminism krokar arm
Därför har också fredsaktivismen historiskt gått hand i hand med feminismen. Den har också krokat arm med socialismen eftersom det, som det heter i ”Internationalen”, är arbetare som mejats ned i de främsta leden i de härskande klassernas krig.
I avhandlingen Fredstematikens kritiska potential. Feminism, militarism och kolonialism hos Frida Stéenhoff, Elin Wägner och Hagar Olsson undersöker estetik- och litteraturvetaren Maria Mårsell hur feministisk och socialistisk kritik mot krig och militarism har formulerats skönlitterärt hos dessa tre författare som alla var verksamma kring det turbulenta tidiga 1900-talet.
Frida Stéenhoff (f. 1865) var en mångsysslare som förutom debattör, författare och dramatiker även var målare och konsthantverkare. Hon brann för kvinnors rättigheter och förespråkade fri kärlek och födelsekontroll, och anses ha introducerat begreppet ”feminism” i Sverige. Hon var engagerad fredsaktivist och antifascist. Också i sin skönlitterära produktion var hon politisk. Mårsell citerar hennets syn på den dramatiska konsten som något som ska ”representera det samtida intellektuella, moraliska och politiska livet hos folket/…/” Därför är det kanske inte konstigt att denna del av hennes verksamhet fått en ganska obemärkt plats i litteraturhistorien. Som bekant är det ju ett helt annat estetiskt ideal, konst för konstens skull, som kommit att dominera. I denna avhandling undersöks bland annat Stridbar ungdom från 1907, en pjäs där olika förhållningssätt till krig och militarism, men också klass, ställs mot varandra genom de olika karaktärerna.
Elin Wägner (f. 1882) kom att bli en av portalfigurerna i den svenska freds- och kvinnorörelsen. Hon var dessutom skönlitterär författare till klassiker som Norrtullsligan och Pennskaftet. Mårsell fokuserar dock på två av Wägners mindre kända verk: Den befriade kärleken från 1918 och Den förödda vingården från 1920 som båda utspelar sig kring tiden för första världskriget och skildrar olika sätt att förhålla sig till detta.
Dyrkan av manlig handlingskraft
Kritikern och författaren Hagar Olsson (f. 1893), slutligen, sticker ut bland de två andra inte bara genom att vara finlandssvensk utan också på grund av sin starka förankring i modernismen. Som Mårsell skriver och refererar till Michel Ekmans text i Finlands svenska litteraturhistoria D präglas dock Olssons modernism av ett socialpolitiskt fokus till skillnad från de modernister för vilka formexperiment var det centrala. I de två romaner som analyseras i avhandlingen, På Kanaanexpressen (1929) och Chitambo (1933) är fredstematiken framträdande även om det hos Olsson, som litteraturprofessorn Gunilla Hermansson skrivit, finns en paradoxal kombination av pacifism och militarism.
Mårsells analys omfattar inte bara krig som isolerade händelser, utan även militarism i bred bemärkelse. Där ingår bland annat en syn på krig som något naturligt och oundvikligt, något människan ”alltid” har ägnat sig åt och därför kommer fortsätta med. Hon visar hur militarism ingår i ett patriarkalt och kolonialt tankegods där krig förknippas med maskulin handlingskraft och mod och där man underkuvar ”svagare” folkgrupper med våld. Därmed har, som hon visar i sina skönlitterära exempel, antimiltaristisk kritik ofta vävts samman inte bara med feminism utan också med abolitionism, kampen mot slaveriet som i Stéenhoffs Ljusa bragder och mörka dåd.
Internaliserade rasistiska hållningar
En stor del av avhandlingens ärende är att komplicera synen på hur västerländsk fredsaktivism förhållit sig till kolonialism och rasism. För samtidigt som flertalet antimilitarister, däribland de författare Mårsell studerar, var hängivna feminister och slaverimotståndare hade de också själva internaliserat många koloniala och rasistiska föreställningar. Detta är knappast att undra på med tanke på den tid de verkade i. Med exempel ur sitt skönlitterära material och med stöd av postkoloniala tänkare som Aníbal Quijanos och María Lugones undersöker Maria Mårsell förtjänstfullt hur sådana föreställningar ibland kommer till uttryck i själva kritiken mot militarismen. Som hur krig likställs med ”barbari” och ”kannibalism”, som i sin tur förknippas med rasifierade ”Andra”. I Stéenhoffs abolitionistiska Ljusa bragder och mörka dåd, som har lästs som en kritik också mot första världskrigets våld, framställs till exempel den förvisso heroiska kvinnliga romanpersonen av blandad härkomst som hetlevrad och känslostyrd i kontrast till den vita, ”rationella” manliga huvudpersonen. I Olssons Chitambo (1933) fungerar det förcolumbianska Amerika och dess befolkning först som symbol för de koloniala ”äventyr” som huvudpersonen drömmer om men som genom historien har varit reserverade för (vita) män och pojkar. Senare börjar hon istället sympatisera och i viss mån identifiera sig med den förtryckta ursprungsbefolkningen, men de förblir reducerade till en projektionsyta för den vita huvudpersonens fantasier.
Lyfter fram nyanser
Fredstematikens kritiska potential är en doktorsavhandling, så att texten emellanåt kan upplevas som lite tungrodd ligger i sakens natur. Liksom många moderna avhandlingar har dock Mårsells text ändå som helhet ett bra flyt och är lätt att ta till sig.
Greppet att tillämpa postkoloniala tänkare som Quijanos och Lugones på nordisk litteratur från tidigt 1900-tal känns relativt nytt och spännande. Med sin studie visar Maria Mårsell också upp nyanser i verk som, kanske framförallt när det gäller Stéenhoff, har avfärdats som tendentiösa och plakatpolitiska.
Det ska bli spännande att se vilken skönlitteratur vår egen militariserade tid genererar. Den nyligen utgivna Skuggas av Ann-Luise Bertell är en kärlekshistoria mellan en österbottnisk kvinna och en sovjetisk krigsfånge som utspelar sig under andra världskriget. Romanen, som tenderar att vara ganska schematisk, är en tydlig kommentar till samtidens militariserade klimat där vi återigen börjat nyanslöst avsky och betrakta hela befolkningar som fiender på grund av diktatorers krigsbrott. Kanske kommer Skuggas att följas av mer skönlitteratur som liksom Stéenhoffs, Wägners och Olssons romaner erbjuder motberättelser mot det militariserade narrativet.
Maria Mårsell:
Fredstematikens kritiska potential. Feminism, militarism och kolonialism hos Frida Stéenhoff, Elin Wägner och Hagar Olsson.
Ellerströms, 2024.
