Ursprungligen hade jag planerat att skriva en artikel om kopplingen mellan USA:s president Donald Trumps önskan om 40 nya isbrytare och hans ambition att införliva Grönland i sitt land. Jag läste nyheter om ämnet och försökte komma i kontakt med experter.
Sedan upplevde jag en av livets mirakulösa beröringar. Jag hade varit med om ett sådant mirakel en gång tidigare, under mina universitetsår i en bokhandel. Jag ville köpa en bok att läsa men hade ingen särskild i åtanke. På något sätt fastnade min blick på John Kennedy Tooles fantastiska roman Dumskallarnas sammansvärjning (1980). Romanen påverkade mig så djupt att jag bestämde mig för att skrivandet skulle bli mitt levebröd.
En annan gång kände jag av livets mirakel när jag oväntat stötte på en en Volkswagen Beetle-modell i en hobbyaffär – nånting jag sedan min ungdom velat ha, men aldrig kunnat skaffa. Jag köpte modellen och färdigställde den på kort tid. Genom detta insåg jag vikten av att ha en hobby – att kunna frigöra tankarna när det finns för mycket som snurrar i dem.
Romanen påverkade mig så djupt att jag bestämde mig för att skrivandet skulle bli mitt levebröd.
Det senaste miraklet uppenbarade sig genom en film. När jag bläddrade bland filmer utan att veta vad jag skulle titta på såg jag en filmatisering av Sommarboken av Tove Jansson. En nyligen avliden vän hade gett mig boken som gåva, men jag hade ännu inte läst den.
Filmen, regisserad av Charlie McDowell och med Glenn Close, Emily Matthews och Anders Danielsen i huvudrollerna, visade sig vara utmärkt. Jag slogs av var hur den påminde mig om allt vi glömmer bort i livets hektiska virrvarr. Givet världens tillstånd – politik, ekonomi och allt däremellan – är det lätt att tappa bort sig själv, att försumma kontakten med naturen och att glömma sina nära och kära.
Mina tankar var så upptagna av global uppvärmning och miljöförstöring att när jag först såg den lilla stugan i början av filmen var min första tanke: ”Vad ledsamt, denna skönhet kommer att försvinna med tiden.” Sedan insåg jag hur lik jag var pappan i filmen, hur jag missade livets skönhet medan tiden gick.
Jag vet att det är en tradition i Finland och Sverige att tillbringa somrarna i en stuga, att återknyta kontakten med naturen och att förnya sig själv. Men att veta något betyder inte nödvändigtvis att man accepterar eller praktiserar det.
Den första förändringen jag märkte hos mig själv efter att ha sett Sommarboken var när jag en kväll när slasken föll ute kom på mig själv med att lyssna på Gianmaria Testas låt ”Preferisco così”. Jag hade inte lyssnat på den på flera år, även om den en gång var en av mina favoriter. Jag hade ofta spelat den när jag vandrade längs regniga gator i Istanbul och New York.
Att skriva om Trumps verkliga ambition – att få tillgång till värdefulla mineraler – och hans intresse för Grönland och Kanada är fortfarande viktigt för mig. I detta sammanhang bör man också uppmärksamma isbrytaravtalen mellan USA, Kanada och Finland.
Att tänka på, forska om och hitta information för att skriva om dessa frågor är viktigt. Men samtidigt får vi inte låta livet gå oss förbi. Precis som i Edith Piafs låt ”Non, Je Ne Regrette Rien” önskar jag att jag kunde börja om från noll, men jag antar att det är lite för sent. Ändå tror jag, tack vare Sommarboken, ett av livets mirakel, att det går att förändra saker och ting.
