Det är slött att tänka på George Orwell. Att tänka på totalitarism, att tänka på George Orwell. Nog är det aningen nesligt att just den länken utgör ett så uppenbart svärmbeteende. Men är det för att andra också har den som associationen är slö?
Under våren spelas Animal Farm i två olika uppsättningar i Helsingfors, på Nationalteatern och Nationaloperan. Under samma spelperiod hinner även 1984 sättas upp på Stockholms Stadsteater. Någon månad tidigare anordnades en Orwell-dag på Kino Regina, med ett panelsamtal och två filmvisningar. Av en slump har jag fortfarande kvar ett exemplar av en samlingsutgåva med Orwells texter som en vän lånade mig vid årsskiftet. Efter att ha sett två pjäser, en opera, två filmer och lyssnat på ett panelsamtal är jag ändå inte fullt övertygad om att han är visionären att vända sig till. Särskilt om han spelas programmatiskt.
Men onekligen fångar de interaktiva elementen i uppsättningen i Stockholm obehaget väl. Föreställningen som helhet är en nedtrappad och rätlinjig dramatisering av romanen 1984, där det konstnärligt mest nytänkande är de hörlurar publikmedlemmar tilldelas. Winston Smith (Pekka Strang) talar förföriskt direkt i ens öra. Hans ansikte och gestalt är knappt skönjbara men hallucinatoriskt sugs vi upp på scen, han är inne i oss. Därför är också omvandlingen från den ostimulerade och torra men aningslöst drivna revolutionären till en endimensionell sympatisör än mer flagrant. Vi skulle ju få det intima, det privata. Det existerar inte längre.
Än mer obehagligt är det omgivande rummet. Stundtals får publiken order, och dem följer vi gladeligen. Vi står upp och sätter oss ned, tar på och av oss lurarna. Allt i konstens namn! Ridån är knappt halvvägs nere när applåderna redan skallar. För att det är vad man ska göra, trots att den sista scenen skildrar en människa vars själsliv stöpts om till följd av tortyr. De samtal jag hör på väg ut ur salongen gäller inte föreställningen. För att låna Orwell: ”Genom att inte förstå behöll de förståndet. De bara svalde allting med hull och hår, och det de svalde gjorde dem ingen skada, eftersom det inte lämnade några spår efter sig, likt ett sädeskorn som passerar osmält genom en fågelkropp”. Tanken ligger lätt till hands: Det här rummet skulle kunna göra vad som helst. Men också: Är jag en del av det? Det måste jag väl vara? Eller?
Att använda ordet ”vulgärt” avslöjar ofta något om talarens egna modalitet. Det är en reaktiv önskan om att inte smutskastas, om att bibehålla sin ofta omedvetna idé om att själv befinna sig på ett annat, högre plan. Men samtidigt blottas en fascination, ett engagemang med den förbryllande förtrollning som man tänker sig stå utanför: Hur kan de bete sig så där? Den olustiga drömmen om något stort som skulle rena oss från vårt pladder och tjatter gör sig påtaglig. En ordning, en uppgift. Vad som helst som kan ersätta denna villrådighet.
Hur skarpt Orwell än skildrar en korrumperad socialism räcker analysen inte till. Det anmärkningsvärda med vår totalitarism är istället att den saknar totalitet, menar Kremnitzer. Idag erbjuds inget positivt politiskt program, ingen vision om den ”nya människan”.
I Eläinten vallankumous, som spelas både på Nationalteatern och Nationaloperan, erbjuds djuren en sådan. Eller fångarna som förekommer i uppsättningen på Nationalteatern. Skådespelarna är iklädda identiska orangea sportkläder som påminner om amerikanska fängelseuniformer, identiskt glåmiga, bleka, svettiga. När Napoleon korsar scenen och skanderar rasslar hans fotbojor. Alla djur är jämlika men vissa är mer jämlika än andra – och ingen är fri.
Men det vet de inte ännu. Till en början injicerar de rakryggade löftena om en bättre värld produktionsdjuren med entusiasm, de vill fortsätta arbeta för att det nu finns en orsak till det, en hägrande fantasi. Kanske är det här Orwell blottar sin tidsbundenhet och uppsättningen sin trubbighet.
I boken The Emperor’s New Nudity: The Return of Authoritarianism and the Digital Obscene hävdar filosofen Yuval Kremnitzer att det finns en risk att återvändandet till 1900-talets totalitarism döljer det ”nya” i vår egen tid. Hur skarpt Orwell än skildrar en korrumperad socialism räcker analysen inte till. Det anmärkningsvärda med vår totalitarism är istället att den saknar totalitet, menar Kremnitzer. Idag erbjuds inget positivt politiskt program, ingen vision om den ”nya människan”.
Det konstitutiva draget för den nya extremhögern är nihilism, transgression och en genomgripande cynism; lockelsen ligger inte i uppbygglighet utan i nedrivning. Äventyret finner man i jakten på den liberala ordningens kokpunkt: som att en polis iklär sig skjortan ”Fuck the police” och drar en lina i väntan på reaktioner.
Att avtäcka, att avslöja, att parodiera är de erbjudna medlen, det obscena gränsöverskridandet är det enda som producerar en ”sanningseffekt” (en analys som gäller även för en stor del experimentell scenkonst). Det intima i Winston Smith skulle inte torteras bort utan upplösas i otyglade dagboksskriverier, jaget försvinna i det offentliga avtäckandet av jaget. Napoleon skulle inte lova något, utan göra de oskrivna etiska reglernas underliga grepp om oss närvarande just genom att kontinuerligt bryta mot dem, njutningsfullt, i öppen dager (exempelvis den kära föreställningen om att det finns en skiljelinje, eller i varje fall en gradskillnad, mellan idioti och ondska).
Fågeln äter något den inte tål och magsäcken sväller – och äntligen känns något.
Kremnitzer menar att den nya auktoriteten är så svårförståelig just för att exponeringen samtidigt fungerar som en pervers illusion. ”Avklädandet av masken är den nya masken.” Vi behöver inget barn som pekar, man ser nakenheten ändå. Man hyllas som kejsare just för att man vågar stå naken i folkmassan. Men att det är möjligt överskuggar vad det innebär.
På Nationaloperan har den första aktens stora grishuvud, horn och klor i slutet klätts av och det är endast människor vi ser. ”Trots maskens fall består tiden”, lyder de sista orden av librettot. Den lite tillkämpade aforistiska utsagan förlorar ändå mot musiken i verkningskraft. Här är det långt ifrån transcendentalt skönmåleri, det är fult, upphackat, groteskt, rösterna låter knappt möjliga. Inget klimax, ingen höjning. Men Wagner hade ändå inte låtit som han gör i vår tid.
