Under de år Markus Bergfors gett ut musik under artistnamnet Månskensbonden har hans låtar alltid förknippats med Österbotten – kanske i ännu högre grad via tematiken i texterna än på grund av hans uppväxt i Kvevlax.
I den explosiva spelöppningen ”Döpt i Kyro älv” (2018) kunde mopedkulturen och frikyrkan mötas, och därefter har riksväg åtta intagit en närmast mytisk plats i hans textvärld. Lite förenklat kan man säga att hans debutalbum Vårat ödeland handlade om att växa upp i Österbotten och längta bort, och tvåan Nånstans vid en bortglömd breddgrad om att flytta tillbaka och träffa gamla kompisar som fårats av livet.
I materialet på aktuella Svindel & lågtryck får de gamla hemtrakterna i varje fall inte längre någon lika framträdande roll, också om minnena finns kvar. Arbete på ett soppkök i Chicago varvas nu med nedslag i Paris eller regniga dagar i Göteborg – inkluderande förutom ”Håkans sång” också en ”fulla för kärlekens skull”-blinkning åt Eldkvarns håll.
”Jag var så ofantligt trött på Österbotten i ett skede att allt jag skrev blev geografiskt placerat någon annanstans”, konstaterar han själv. ”Men jag insåg också att man aldrig blir av med gyttjan från åkrarna och rosten från älven.”
Bergfors bjuder på en refrängstark musik, färgad av en klassisk svensk indiepoptradition. Han har en fin fingertoppskänsla för melodier där melankoli och framåtdriv förenas, och texterna formar sig till berättande novelletter om små människor långt borta från makten och härligheten.
Hans frasering bär med sig en fläkt av det österbottniska, och en del dialektala ord sveper också förbi. Men bara som en lätt markering, så textförståelsen lär inte ska innebära något problem för lyssnare ens på andra sidan viken. Den som vill ha språklig hardcore hänvisas till Rickard Eklunds briljanta utgåvor, med ett grundspråk á la Närpes.
Bergfors ligger – också stilmässigt – närmare en del andra artister med österbottniska rötter, som Vasas flora och fauna och Iiris Viljanen.
Samarbetet med den svenska producenten och musikern Henrik Oja har fortsatt och fördjupats. Men jag kan inledningsvis ha en del spontana invändningar mot valet att – antagligen just i och med Ojas större roll – öppna ljudbilden också för trummaskiner och syntinslag. Att maskinvärlden får krocka med instrument som körs live är på pappret kanske spännande, men jag kan här först tycka att påläggen låter – ja, just som pålägg. Att en del av melodierna kunde ha vunnit på att göras med en enklare, mer avskalad inramning.
Fast man vänjer sig, som Kjell Höglund säger i sången med samma namn. Så till slut blir den tveksamheten ändå bara ett frågetecken i marginalen.
Och om jag under de första lyssningarna kan sakna det där enskilda, bitterljuva spåret som speciellt starkt skulle stanna kvar och beröra hittar jag efter tillräckligt många varv ändå till slut min favoritlåt. ”Nån som alltid känt en” har inte någon lika direktslående hitrefräng som till exempel ”Chicago” eller ”Allting faller”, men kan istället växa till en både vacker och sorglig pärla om närhet som inte ens döden kan rå på. Månskensbonden som bäst.
Månskensbonden:
Svindel & lågtryck.
Septembernatt, 2025.
