Abstrakta samhällsvarelser kan varken älska eller älskas, varken hata eller hatas. Man kan inte leva sig in i dem, hysa medkänsla med dem, etc. Där finns ingenting att älska, hata, leva sig in i eller hysa medkänsla med. Endast människor av kött och blod kan älska och bli älskad, hata eller bli hatade.”
Så skriver socialpsykologen Johan Asplund i Det sociala livets elementära former som publicerades år 1987. Asplund tog sig i sina skrifter på ett essäistiskt och nyfiket sätt an sociologins grundfråga: vad är ett samhälle? Han skrev om relationen mellan individ och samhälle, grupper och kollektiv. Han vände och vred på klassiska begrepp som Gemeinschaft och Gesellschaft. En bärande tanke i texterna är något han kallar social responsivitet, det spontana gensvar som finns i umgänget mellan människor. En huvudfråga är vad som sker med denna grundläggande form av mänsklighet i ”det formella, komplexa eller avancerade sociala beteendet”. Den sociala responsiviteten kan nämligen förvandlas till asocial responslöshet.
Att människan av kött och blod kan hatas och älskas blir ett problem i kontexter där den abstrakta socialiteten tar över. Ett exempel på det är arbetslivet, och en följd som det får är ”utbränning” skriver Asplund som är kritisk mot tanken att utbrändhet bara beror på för mycket jobb och för lite uppskattning. Fenomenet måste förstås genom den interaktion, eller bristen på densamma, som präglar arbetslivet, konstaterar Asplund på sitt kännspaka sätt, alltid med förankring i det konkreta.
Jag tänker på Asplunds egensinniga utforskande av det sociala livet när jag under våren på Kino Regina här i Helsingfors ser ett antal av dokumentärfilmaren Frederick Wisemans (f. 1930) verk. Denna ytterst produktiva regissör (han har gjort över 40 dokumentärer, många är över 3 timmar långa) har genom ett flugan-på-väggen-grepp utforskat olika institutioner, mestadels i USA. Fängelser, sjukhus, läroanstalter, administrativa enheter, kloster.
Det jag ser i hans filmer liknar det jag uppskattar i Asplunds tänkande, men med helt andra metoder. En undran inför samhället. De konkreta sammanhangen öppnar för bredare resonemang, ibland polemiska och ibland mera reflekterande, om lydnad, lärande, anpassning, hierarkier. Men de här resonemangen finns inbakade i filmer som inte innehåller intervjuer, ingen voice-over, inga info-dumpar. What you see is what you get, och däri ligger det fantastiska. Som tittare är du mitt i, och måste för dig själv försöka skapa reda i vad du ser.
Somliga har beskrivit Wisemans dokumentärer som cinema verité men den beteckningen avskyr han.
Genom att följa med mänsklig interaktion i ett specifikt sammanhang skapar Wiseman inte bara intressanta tankar om samhället, utan också ambitiös film. Jag har sett 11 av hans filmer nu och slås av att trots att sättet att göra film består är det enskilda verkets grepp också beroende av kontexten, formen har en förankring i innehållet.
Samtliga dokumentärer utforskar en avgränsad värld. Ibland mera vidsträckt, som i Monrovia, Indiana (2018), som gör ett nedslag i det rurala USA och föreställningar om gemenskap. Ibland är det ett mindre sammanhang vi får se, som i Boxing Gym (2010) som utspelar sig helt och hållet i en träningslokal i Austin, Texas och som undersöker hur ett gym kan bli en vardaglig samlingsplats.
Wiseman tillbringar flera veckor på stället där han filmar. Han spelar in massor med material som i ett senare skede bildar en helhet. Genom att klippa och sortera utvecklar han ett resonemang. Strukturen på filmen utgör dess narrativ, särskilt viktigt är det att notera hur filmen börjar och slutar. Gemensamt för filmerna är ett osvikligt intresse för sammanhanget som skildras.
Somliga har beskrivit Wisemans dokumentärer som cinema verité men den beteckningen avskyr han. Den bortser från att filmerna faktiskt är konstruktioner, berättelser, tankar. Scenerna har betydelse i en helhet, och att Wiseman på detta sätt har en förmåga att göra ett budgetmöte på ett bibliotek till intressanta inslag i en film är imponerande.
I en av hans kändaste filmer utforskas ett socialkontor på nedre Manhattan. Welfare från 1975 placerar oss bland handläggare och klienter i ett USA som i hög grad lämnar människor i behov av stöd åt sitt öde. Här beskrivs, kan man säga, den abstrakta socialitet som Asplund berörde, samtidigt är det inte bara det, utan även människor av kött och blod som reagerar på varandra, men i sina byråkratiserade, asymmetriska men inte statiska roller.
Ljudvärlden är fyllig, i den meningen är det inte riktigt sant det där med what you see is what you get. Barn skriker, röster blandas, skrivmaskiner knattrar. Det är ett ibland öronbedövande sorl.
Vi ser kvinnor som utsatts för våld av sina män och som behöver utkomststöd för att klara sig och kunna flytta bort (ett tema som vidareutvecklas i Domestic Violence), men de välmenande handläggarna tar bara fasta på kriterierna för att få utkomststöd. Också de är bundna av institutionens tillkortakommanden.
Flera personer bollas mellan welfare och social security. Vi ser hoppfullhet i ett ansikte när en öppning uppstår, sedan besvikelsen över att bli hänvisad tillbaka till luckan som hen just har besökt.
Många som kommer till socialkontoret får den snabba domen att de inte har rätt blanketter med sig. Ofta utspelar sig långa och komplexa diskussioner om omständigheter, om handläggarens möjlighet att agera. Tjänstemännens omdömen ifrågasätts, och de är tvungna att komma med motiveringar som ofta avslöjar hur dåligt systemet fungerar.
Och som alltid i en Wiseman-film finns det ögonblick som på något sätt stannar tiden i ett akut ögonblick. Vi ser en vit man (som besökt en handläggare på socialbyrån) härja med en svart polis. Denne låter sig inte provoceras, utan svarar lugnt, tills en gräns är nådd. Den här scenen visar i mikroformat en situation som kunde vara abstrakt socialitet men som snarare innehåller den responsivitet som Asplund talar om, mannen svarar i egenskap av polis, men också som en medmänniska som ständigt utsätts för rasistiska glåpord.
Det är svårt att med några ord beskriva Wisemans filmer. Welfare berör teman som fattigdom, arbetslöshet, rasism, hemlöshet och framför allt de skriande bristerna i den amerikanska välfärden. Ju fler filmer man ser av Wiseman, desto mer blir man varse om hur de kommenterar varandra, hur de amerikanska institutionerna skaver mot varandra i sina tillkortakommanden. Welfare kan exempelvis ses tillsammans med Hospital (1970), som handlar om en akutmottagning i Harlem och som närmar sig liknande problematik från ett annat håll.
Att det blir briljant film av det, snarare än en lektion i socialpolitik eller sociologi, hänger ihop med Wisemans förmåga att på ett ytterst hänsynsfullt sätt fånga människorna av kött och blod, klienter och handläggare, personer som reagerar på varandra.
I maj visar Kino Regina Belfast, Maine, At Berkeley, National Gallery, Ex Libris och Menus-Plaisirs – les troisgros.
