En domstol ska inrättas för att granska och döma krigsbrott som Ryssland begått i Ukraina. Ett politiskt beslut – men ingalunda oproblematiskt. Ryssland kommer knappast att erkänna en dylik domstol. Och hur gör man när det gäller andra konflikter – Gaza till exempel? Kommer en ad-hoc-tribunal att försvaga Internationella brottmålsdomstolen ICC?
Minst 37 länder undertecknade den 9 maj i år ett uttalande i Lviv om att inrätta en domstol med uppgift att granska och döma krigsbrott som ledande företrädare för Ryssland gjort sig skyldiga till i Ukraina. Enligt planerna ska domstolen inleda sitt arbete 2026.
Vid en första anblick verkar det både rätt och rimligt.
Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj kom med kravet redan 2022, kort efter att Ryssland inlett sitt anfallskrig mot Ukraina i februari. Samma år utarbetade Storbritanniens förre premiärminister Gordon Brown ett förslag till en krigsförbrytartribunal. Det brittiska förslaget stöddes av flera jurister men också av en rad kulturpersoner.
Krigsförbrytartribunaler är i sig ingenting nytt. Den mest kända är antagligen den i Nürnberg efter andra världskriget där ledare för Nazityskland ställdes till svars för sina handlingar. För att granska krigsbrott som begåtts under krigen i det forna Jugoslavien 1991-1999 och 1994 i Rwanda inrättades också ad hoc-tribunaler av FN (ICTY 1993 och ICTR 1995).
Inom FN har tanken på en permanent krigsförbrytardomstol funnits länge. Av olika orsaker framskred planerna långsamt. Det skulle dröja ända till sommaren 1998 innan man kunde nå enighet. Romstadgan från 1998 är grunddokumentet för ICC. Den inledde sin verksamhet den 1 juli 2002.
ICC kan åtala individer som gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot krigets lagar. Genom en stadgeändring som antogs 2017 och trädde i kraft följande år har ICC också möjlighet att ta upp aggressionsbrott.
Med en aggressionshandling avses en stats användning av väpnat våld mot en annan stats suveränitet, territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på något annat sätt som bryter mot FN:s grundstadga. Hit hör bland annat bombardemang och invasion.
Krigets lagar, internationella överenskommelser och FN:s grundstadga bildar ett ramverk för staters agerande i både krig och fred. Internationella domstolar och deras beslut är ett försök att påminna stater om dessa ramar, eftersom de beslut de fattar inte tvingar stater att verkställa dem.
Det finns emellertid ett stort aber. För att ICC ska kunna utöva jurisdiktion i dylika fall krävs det att både angriparen och den angripna är parter av ICC:s grundstadga. Ukraina har genom ett specialavtal 2024 givit ICC rätt att utöva domsrätt. Men eftersom Ryssland drog sig ur ICC 2016 blir det platt fall. Rent teoretiskt kunde ICC ändå ta sig an eventuella åtal mot Ryssland om FN:s säkerhetsråd skulle bestämma så. Men i och med att Ryssland är en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar som har vetorätt kommer detta inte att ske.
I en rapport från 2020 fann åklagaren vid ICC att det fanns rimlig grund att tro att det hade begåtts krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i samband med den ryska ockupationen av Krim 2014, samt att det från samma år begåtts krigsförbrytelser i östra Ukraina. Ledande individer i den väpnade konflikten i landet kan alltså åtminstone i teorin komma att fällas för brott av ICC.
Förutom ICC finns det också andra domstolar, Internationella domstolen ICJ i Haag och Europadomstolen i Strasbourg, där Ryssland i princip kunde ställas till svars för brott som begåtts under kriget i Ukraina. Men bägges möjligheter är av olika skäl begränsade.
Att man nu vill inrätta en ad hoc-tribunal för krigsförbrytelser som Ryssland begått i Ukraina kan ses som ett försök att täppa till de ”luckor” som finns i det internationella rättssystemet. För att underlätta framtida rättsprocesser inrättades också ett register 2023 i Haag för att samla dokumentationen om begångna krigsbrott i Ukraina. Det ska underlätta eventuella framtida rättsprocesser.
Det är självklart att Ryssland inte stöder planerna på en ad hoc-tribunal och betraktar en sådan som allt annat än en opartisk domstol. Därmed kommer Ryssland inte att godkänna åtal mot Ryssland eller ryska ledare. Men de jurister, politiker och andra som stöder projektet betonar ärendets rent principiella betydelse, det vill säga behovet att åtminstone någonstans officiellt dokumentera det som Ryssland har gjort under sitt anfallskrig mot Ukraina. En markering med andra ord – om än en viktig sådan.
Omedelbart uppstår ändå en rad frågor. Hur ska världen hantera till exempel Israels besinningslösa våld mot palestinierna i Gaza? Israel är inte part av Romstadgan och ICC. Eller hur ska man hantera krigsbrott som parterna i det pågående inbördeskriget i Sudan gjort sig skyldiga till?
Och vilken roll har ICC i framtiden? Den grundläggande idén med att inrätta en permanent internationell brottmålsdomstol var att bli kvitt ad hoc-domstolarna. Slutet av 1990-talet när Romstadgan godkändes var en tid när liberala idéer hade medvind och de mänskliga rättigheterna kraftigt betonades, kanske just på grund av händelserna under krigen som Jugoslaviens sönderfall ledde till och på grund av folkmordet i Rwanda.
Man utgick ifrån att de brott som kan anhängiggöras (inleda ett mål, red. anm.) vid ICC i första hand kan och ska skötas av respektive land självt. Men om inte så sker, ska åtal kunna väckas vid ICC. Att aggressionsbrott infördes i ICC:s grundstadga först tio år efter Romfördraget 1998, visar också hur osannolikt det var då att en situation som Rysslands anfallskrig mot Ukraina skulle uppstå.
Internationella domstolar, oberoende av om de är permanenta eller ad hoc-tribunaler, står sannolikt inför en större utmaning än någonsin. Krigets lagar, internationella överenskommelser och FN:s grundstadga bildar ett ramverk för staters agerande i både krig och fred. Internationella domstolar och deras beslut är ett försök att påminna stater om dessa ramar, eftersom de beslut de fattar inte tvingar stater att verkställa dem. Ett regelverk som har accepterats av de flesta länder i världen sedan andra världskriget och de beslut som dessa domstolar fattar har därför haft stor tyngd.
I dagens värld ser vi hur oroväckande många ledare ställer sig över dessa beslut eller helt enkelt struntar i internationella överenskommelser.
ICC:s ställning är därför svag. Men det är ändå viktigt att stödja ICC och det internationella regelverket. Någon annan väg för att främja fred och demokrati än ömsesidig respekt finns inte.
Artikeln publicerades i Ny Tid 5-6/25, 10.6.2025.
