Det är den andra juli och trettio grader i Köpenhamn. Idag börjar Roskildefestivalen, som åren efter pandemin har regnat och bokstavligen blåst bort. Ifjol såg vi tält och presenningar flyga i väg över leråkrarna och ut på motorvägarna, men i år lär de drygt hundratusen besökarna och volontärerna i stället få svettas i tälten, andas damm och bränna pannorna i solen.
Själv har jag sedan länge gett upp campinglivet. Det var efter att en kompis nästan drunknade i vårt tält på Lollipop utanför Stockholm efter en nattlig åskskur 1996. Jag vaknade och såg hans ansikte ligga halvt under vatten, totalt utslagen och med munnen öppen. Jag ruskade honom vaken och han spottade och spydde regnvatten medan vi rafsade ihop det viktigaste och pilade till bilen för att söka skydd.
Följande år räddade jag en ung, späd tjej från att trampas ihjäl under Suedes konsert på Hultsfred då publikmassan började bölja fram och tillbaka. Hon svimmade rätt framför mig av trycket från tusentals kroppar i rörelse, men med hjälp av ett par andra lyckades vi släpa henne över kravallstaketet i trygghet precis innan tsunamin av människokroppar igen pressade luften ur lungorna på oss. Det låter lite våldsamt när jag tänker på det nu, nu men då var det helt normalt, en del av konsertupplevelsen. Som när Nirvana spelade på Ruisrock 1992. Tjugotusen dansade på stranden och virvlade upp sand till takterna av ”In Bloom”, och man var tvungen att sträcka på sig eller hoppa upp ovanför publikhavet för att få en nypa frisk luft. Tiotals medvetslösa släpades bort av sina panikslagna vänner, medan ordningsvakterna försökte dämpa dammet och kyla ner oss med trädgårdsslangar och hinkar av vatten. Kurt Cobain bönföll oss att ta det varsamt. Det var, när man tänker efter, något av ett mirakel att så få riktigt allvarligt kom till skada under festivalkonserterna på 90-talet. Jag vet inte vem jag ska tacka att jag själv inte bröt ryggen eller nacken under ett totalt misslyckat försök till stagediving 1997. Sannolikt alkoholen.
Det var först på Roskilde år 2000 som det gick riktigt illa. Under Pearl Jams konsert på Orange-scenen omkom nio personer, de yngsta bara 17 år gamla, i en nästan identisk situation som den där gången i Hultsfred. Publikhavet böljade åter bortom kontroll, många tappade balansen och föll omkull, andra snubblade över dem, och när tidvattnet bestående av femtiotusen kroppar rusade in igen blev de som hamnat underst trampade och kvävda ihjäl.
Redan nästa år införde man nya säkerhetprotokoll med bland annat bättre utbildning för ordningsmän och ny infrastruktur som delade upp publiken i mindre sektioner. En omfattande undersökning kom fram till att tragedin inte var någons fel, det var en olycka orsakad av ”omständigheterna”.
Och visst är det beskrivande att det ska krävas en örfil i form av en chockerande katastrof innan vi människor reagerar på ”omständigheterna” och inser att något måste göras.
Det är tjugofem år sedan i år, men minnet av de döda har aldrig falnat på Roskilde. Intill Orange anlades inför följande års festival en minneslund med nio björkar och nio stenar med inskriptionen “How Fragile We Are” – hur sköra är vi inte.
Björkarna är stora nu.
Foto från Roskilde 2012: Stig Nygaard/Flickr
