I Fjodor Dostojevskijs roman Brott och straff bidrar värmeböljan till känslan av tryck och obehag. Den återspeglar Rodion Raskolnikovs inre tillstånd.
I Joel Schumachers neo noir-inspirerade film Falling Down (1993) har värmeböljan samma betydelse. Till skillnad från Raskolnikov svärmar William Foster (Michael Douglas) inte för ”övermänniskan”. Han är en vanlig medelklassman som byggt sitt liv på de traditionella amerikanska värderingarna.
Efter att ha jobbat för försvaret i många år får Foster sparken. Han duger inte heller som far, enligt sin exfru (Barbara Hershey).
En het förmiddag överger han plötsligt sin bil mitt på motorvägen och ger sig ut på en alltmer våldsam odyssé genom Los Angeles som är fyllt av gatugäng och tiggare. I sin vita skjorta och slips går han bärsärkagång än i en butik ägd av en korean, än i en äkta amerikansk hamburgerrestaurang.
Foster är på väg till ett hem som inte längre är hans, för att gratulera sin lilla dotter på hennes födelsedag. En polis (Robert Duvall) bestämmer sig för att få fast dåren, på sin sista arbetsdag före pensioneringen.
Precis som Quentin Tarantinos Reservoir Dogs som utkom nästan samtidigt sände Falling Down vågor genom kulturbranschen. Inspirerade av filmen komponerade Iron Maiden sin låt Man on the Edge.
Varför gå och se Falling Down idag, 32 år senare?
Visst skapar Douglas ett trovärdigt och omskakande porträtt av en angry white male som förlorat inflytandet över samhället och sitt eget liv. Hans rollfigur är både en bödel och ett offer. Men filmens budskap är rätt så diffust. Måste man vara amerikan för att kunna förstå det?
Faktum är att Falling Down är en av de mest stilbildande filmer som någonsin gjorts. Även i Finland fann den genklang hos flera filmmakare.
I Veikko Aaltonens filmatisering av Kari Hotakainens roman Löpgravsvägen drömmer en ”hemmafrontshjälte” (Eero Aho) om att skaffa ett hus till sin familj. I Aleksi Mäkeläs Kotirauha drabbas en skuldsatt byggentreprenör (Samuli Edelmann) av samma dröm. En dröm som ofta ger upphov till ”den finska mannens sorg”.
Aggressiv manlighet som exploderar som popcorn och skapar kaos är inget nytt tema. Men till skillnad från Martin Scorseses Taxi Driver (1976) har ingen av de ovannämnda männen varit med om något krig. De fick sina trauman i fredstid, i det samhälle som vi lever i än idag.
Kanske meningen med Falling Down är att det är fritt fram att projicera sina egna tankar på filmen? Vincent Canby från New York Times kallade den för ett Rorschachtest som gör det möjligt att avslöja hemligheterna hos tittarna. Det är ingen slump att Falling Down visas i dagens Finland, med tanke på skenande arbetslöshet och bristande vård för psykiska besvär. När drömmen krossas kan konsekvenserna bli ödesdigra.
Drömmen om ett jobb. Om ett hem där någon väntar och bryr sig.
Falling Down
USA, 1993. Drama.
Regi: Joel Schumacher
Manus: Ebbe Roe Smith
Foto: Andrziej Bartkowiak
Musik: James Newton Howard
I huvudrollerna: Michael Douglas, Robert Duvall, Barbara Hershey
