Hur ser framtidens dagstidning ut då AI tar över allt mer av ombrytnings- och innehållsarbetet, och deadline flyttas så att morgontidningen innehåller allt äldre nyheter. Det funderar Henrik Othman på.
Denna krönika har rättats med kommentarer från Hufvudstadsbladets chefredaktör Kalle Silfverberg den 7.8.2025.
Vid deadline för det här numret av Ny Tid har det gått mer eller mindre på dagen 45 år sedan jag för första gången klev in på Jakobstads Tidnings redaktion som sommarfågel.
Jag gick i pension i slutet av 2018, efter 36 års tjänst.
Då jag loggade ut för sista gången lämnade jag en helt annan tidning än den jag en gång började jobba på, och världen omkring den hade förändrats radikalt.
Redaktionerna då, i början av åttio-talet, fylldes av smattret från skrivmaskiner och cigarettröken låg tät över skrivborden.
Med deadline klockan 24 klarade JT med glans att servera nyheter som kändes färska till morgonkaffet – jag vill minnas att JT:s slogan var ”först med det senaste”; eller var det rentav lite språkvidrigt ”först med det sista”?
En bit in på åttiotalet var det midnatt som gällde för deadline.
Nu är det 11 på förmiddagen som gäller – för så kallat ”planerat material” i varje fall (för nyheter är sista deadline kring 19:15, red.anm)*.
Då detta nummer når läsarna har redigeringen av Bonnier News finländska tidningar flyttats över till en nod i Sundsvall där man med hjälp av ett AI-verktyg redigerar 40 tidningar varje dag.
Enligt en obekräftad uppgift tar det 10 minuter att redigera en tidning .
Då jag gick som redigerare på nittio-talet tog det ungefär dubbelt så länge att smälla ihop en sida.
[EDIT 7.8.2025: Riktigt så snabbt går det inte som Othmans obekräftade uppgift påstår, uppger HBL:s chefredaktör Kalle Silfverberg. Enligt Silfverberg tar det cirka två timmar att redigera åtminstone Hufvudstadsbladet – förvisso betydligt snabbare än förr.
Förrgårdagens nyheter
Det här har naturligtvis massiva stordriftsfördelar, jag vågar mig inte ens på en gissning vilka summor det handlar om.
I samma veva försvinner fyra jobb på Bonnier News tidningar i Österbotten, tidigare kom beskedet att tre får gå från Hufvudstadsbladet. Med samma utfall för ett fyrtiotal tidningar rör det sig om riktigt stora pengar.
Redigering är ett jobb som är som gjort att tas över av AI, men inte utan att jag sätter stora frågetecken i kanten.
Redigering är inte bara att mekaniskt foga samman texter och bilder. Med redigeringserfarenhet av fler än 1 000 tidningssidor vet jag hur ofta det uppstår oförutsedda situationer, där man måste ändra på tänket så att en tilltänkt femspaltare till exempel bara blir en tvåspaltare som dessutom måste kortas ned. Ibland måste man kontakta skribenten. Det kräver kunskap om bakgrund och sammanhang – lokalkunskap – och jag har svårt att tänka mig att en bot i Sundsvall, ens med en övervakande operatör, klarar av det.
Sedan är ju redigering det minsta problemet när vi diskuterar AI och journalistik. AI används flitigt av journalister vid faktasök och för att strukturera texter, och AI-applikationer skriver redan nu rutinmässiga nyheter med till exempel sportresultat.
Helt klart är att AI kommer att ta över en stor del av rutinmässiga journalistiska uppdrag med alla de fallgropar av osäkerhet om källornas trovärdighet och urval av fakta det medför. Kan man vara säker på att en AI-tillämpning inte har en agenda? Vad ger kinesiska Deep Seek för svar om vad som hände på Himmelska fridens torg?
Steget mot AI-verktyg som redaktörer är ett språng i det okända.
Från deadline vid midnatt till 11 på morgonen för planerat material, hur hamnade vi där, vad leder det till och vad har hänt med tidningen sedan jag kom med för nästan ett halvsekel sedan?
Varför är det natt klockan 11 på dagen?
När HS tackade nej till annonser
Fram till internets genombrott hade dagstidningen i praktiken en monopolställning som inte ens radio och TV eller direktreklam kunde rubba – i alla fall om man talar om lokala nyheter och lokal annonsering.
Medborgaren hade ingen annan källa till lokala nyheter, köpmannen hade nästan ingen annan kanal att nå sina kunder. Tidvis var det som att trycka pengar.
Janne Virkkunen, långvarig chefredaktör för Helsingin Sanomat, berättar i sin bok Päivälehden mies om en söndagstidning i början av nittio-talet, som lockat så många jobbannonser att sidorna inte räckte till.
Redaktionsledningen föreslog att man skulle sätta in en rygg till för att klara flödet, men den allsmäktige vd:n och ägaren Aatos Erkko var bestämd. ”Hesarissa on neljä selkää”.
Pengarna strömmade in också för mindre tidningshus.
Tills de plötsligt slutade att strömma in. Också Hesari fick vakna till en ny verklighet där man inte hade råd att vara lika stöddig.
Det tidiga nittiotalets recession, ”laman”, innebar en tvärbromsning för hela branschen, också Jakobstads- Tidning, som 1993 praktiskt taget över en natt tappade 4 miljoner mark, motsvarande drygt en miljon euro i dagens penningvärde, i annonsintäkter.
Raset drabbade hela den finländska tidningsbranschen. Den största förloraren var högertidningen Uusi- Suomi, som upphörde redan 1991. Efter Sovjetunionens fall och östblockets kollaps tappade näringslivet intresset för att stödja sitt ivrigaste språkrör.
Marknadsekonomin klarade sig också utan Uusi Suomi.
Helsingin Sanomat var ensam herre på täppan.
Skärmredigering räddar JT
2025 kom att bli året då AI blev det stora paradigmskiftet för dagstidningarna, en teknisk landvinning som ger möjligheter till drastiska rationaliseringar.
1993 gick teknisk utveckling och ekonomi hand i hand på samma sätt.
Tidningarna hade under decenniet innan övergått till redaktionssystem som gjorde sättarna överflödiga. Nu öppnade effektivare bordsdatorer och ny programvara möjligheter till nästa steg i utvecklingen.
Jakobstads Tidning var en av de första, om inte rentav den allra första, dagstidningen i Finland som övergick till att helt redigeras på skärm, och det med en tidtabell som egentligen var helt orimlig.
De nya datorerna och programvaran installerades med någon månads försening i slutet av augusti 1993.
På några månader byggde vi ett nytt system helt från scratch, själv ledde jag den processen i samarbete med chefredaktör Lars Hedman och vår kontaktman på företaget som levererat programvaran.
Vid ingången av 1994 kastades vi ut i skarpt läge då uppsägningarna för åtta typografer, både sättare och ombrytare, trädde i kraft. I samma veva sades tolv personer upp från tryckeriet.
Uppsägningarna var självklart ett hårt slag för de drabbade, inte minst som många av dem jobbat i huset hela sitt yrkesverksamma liv, och som hade kommit till Jakobstads Tidning som unga lärlingar och nu, som äldre medelålders, plötsligt stod arbetslösa mitt i recessionen.
Mirakulöst nog hade alla utom en fått ett nytt jobb ett år senare.
De var offer som JT gjorde för att överleva. Hade den nya tekniken inte funnits till hands just precis då hade tidningen knappast levt kvar som sexdagarstidning.
Det är som chefredaktör Niklas Nyberg, intervjuad av Lina Laurent i journalistfackets tidning Journalisti,- säger: ”Men det som går att göra effektivare behöver vi göra effektivare, framför allt när det handlar om annan produktion än vårt journalistiska innehåll. Då kan vi säkerställa att vi har muskler att bevaka beslutsfattare, göra journalistiskt innehåll och stå upp för det fria ordet på lång sikt”.
Ska papperstidningen ha ett existensberättigande måste redaktionerna tänka om radikalt och skapa exklusivt innehåll som motiverar det höga priset för en prenumeration. Och har man faktiskt sparat något då?
Dagstidning utan nyheter
Nyberg talar om att säkerställa tidningens muskler att bevaka samhället. Ändå sägs så många upp i stället för att överföras till andra journalistiska uppdrag.
Med omställningen förlorar den tryckta tidningen och dess digitala syster sin funktion som nyhetsmedium. Redan nu är papperstidningen till stor del ett hopkok av texter som redan publicerats på nätet, och med pressläggning tidigt dagen innan accentueras detta ytterligare.
Är prenumeranterna faktiskt redo att hosta upp de omkring 600 euro som en årsprenumeration kostar, för gammal skåpmat?
Ska papperstidningen ha ett existensberättigande måste redaktionerna tänka om radikalt och skapa exklusivt innehåll som motiverar det höga priset för en prenumeration.
Och har man faktiskt sparat något då?
Frågan om hur tidningen redigeras är viktig, men inte nödvändigtvis det största problemet för tidningshusen, den stora frågan är hur man över huvud taget ska behålla och få läsare.
Den diskussionen är inte avgränsad till den tryckta tidningen, utan i högsta grad också till webben där nyhetsflödet ligger i dag, och där man följer läsarströmmarna med argusögon.
Lösenord är ”datastyrd journalistik” och ”målgrupper”.
Lösenorden hänger samman. Det vore en grov förenkling att säga att ”datastyrning” är det samma som ”klickjournalistik”. Jo, man räknar klick, men gör mycket mer än så. Man är mycket intresserad av vem som klickar och försöker febrilt hitta innehåll som intresserar kategorin ”unga vuxna”; den grupp man måste fånga upp som betalande kunder för att man ska ha prenumeranter också i framtiden.
Ämnen som vänder sig till en äldre läsarkategori ratas då de ”riktar sig till fel målgrupp”.
Enligt uppgift har också kommunala nyheter få läsare. Dessbättre har detta i alla fall för Österbottens Tidnings del ännu inte lett till indragen bevakning, men exemplet visar på farorna av att låta sig styras av algoritmer.
Gott så, en fullt begriplig överlevnadsstrategi.
Othmanska paradoxen
Men häri vilar vad jag kallat den Othmanska paradoxen.
Det är fortfarande, trots fallande prenumerationssiffror, den tryckta tidningen och dess digitala syster som står för större delen av tidningens inkomster.
Samtidigt formas innehållet för att locka unga läsare.
Om man bugar åt ett håll vänder man baken åt ett annat. Jag har inga exakta siffror, men antar att den typiska dagstidningsprenumeranten är över 60 år.
Har man råd att ignorera dem?
Läsartappet från de bästa åren har varit stort.
Jakobstads Tidnings upplaga, innan sammanslagningen med Österbottningen 2008, låg som högst på ungefär 12.000. All time high för Öster-bottens Tidning var 15.720.
Vid senaste årsskiftet låg ÖT:s totalupplaga på 11.200. Och – av denna siffra utgjordes bara hälften av den tryckta tidningen, så ÖT:s pappersupplaga uppgår till bara drygt 6 000 exemplar!
Utvecklingen kan tillämpas på hela det finländska dagstidningsfältet.
I dag är upplagesiffror nästan affärshemligheter, man föredrar att tala om antal läsare och räckvidd istället.
I dag har globala aktörer som Google, Facebook, Apple och Amazon sugit upp en stor del av den digitala annonseringen.
I USA har den här utvecklingen varit förödande. Sedan 2005 har kring 1 300 samhällen blivit utan lokal nyhetsbevakning då lokaltidningar har lagts ner.
Än är vi inte där i Finland, till en stor del på grund av att våra tidningar inte är lika beroende av eftertextannonser, ”classifieds”, som de amerikanska varit, och har en inarbetad trogen läsarkrets och ett starkt förtroende för den ”egna” tidningen.
Det är upp till bevis för tidningarna att det förtroendet finns kvar.
Foto: Anders Lerbacka
*EDÌT 7.8.2025: Rättade efter kontakt av HBL:s chefredaktör Kalle Silvferberg: i en tidigare version av texten stod att deadline för Bonniers tidningar i Finland är kl 11 på morgonen. Enligt Silfverberg är deadline för nyhetsmaterial ca kl. 19:15. Lade även till kommentar om att redigeringen av en tidning tar ca 2 timmar, och inte 10 minuter, som Othmans obekräftade källa uppger.
