Festivalen Odysseus är en frisk fläkt i huvudstadsregionens musikutbud. Mio Lindman förbluffas över mångsidighet och spännande artistval.
Odysseusfestivalen, som i år ordnades för femte gången, presenterar sig som “seikkailullisen musiikin festivaali”, en festival för äventyrlig musik. Jag deltog för första gången förra året, och slogs genast av det sympatiska med att skippa både fördomsskapande genrebestämningar samt hierarkiska line-ups i marknadsföringen. Att köra pang på, musiken! Det var en närmast omtumlande upplevelse att ta del av så mycket bra grejer, med så många för mig nya artister.
Detta intryck består även i år, när Odysseus återvänder till Korjaamo i Tölö, Helsingfors. Och även nu tycker jag att lokalerna fungerar väl för det här evenemanget med sina fem inomhusscener och en scen ute på gården. Det enda problemet är att salarna i den stekande hettan inte ventileras så bra. Ibland upplever jag av luften tar slut och skinnet tycks klibba på många av oss.
Gustav Ejstes i Dungen
Överskridande och överraskande
En omständighet som är positiv är att programmet är så lockande att jag drabbas av svår FOMO när jag studerar listan på konserter. Som strategi väljer jag att i lugn och ro gå på hela spelningar och stå i kö för att få en bra plats. I kön kunde man förvisso ta del av pop up-uppträdanden, exempelvis av vidunderliga artisten Islaja, som dyker upp som en gåtfull fågel med ljudalstrande dräkt. Men det är många spelningar jag gärna hade sett, men det fina är ändå att festivalen väcker intresse för artisterna, att gå på någon konsert i framtiden kanske, och lyssna på skivorna förstås. För Odysseus är i min värld lite som festivalen i Sodankylä: programmet är brokigt men jag litar till 100 procent på dem som kurerat det; de bryr sig om bra konst.
Legendariska Circle inleder festivalen för min del med en i bästa mening eklektisk spelning. Tunga riff varieras med sirliga utflykter. Det är storvulet men ändå med fötterna på jorden. Musiken är just seikkailullinen: bandet räds inte att testa på nytt och annorlunda. Bandet och en av sångarna, Mika Rättö (känd även från Kuusumun profeetta), möter entusiastiskt publikjubel, genast etableras en glad och uppsluppen stämning.
En höjdpunkt under fredagen är Josephine Foster. Jag minns hennes musik från mitten av 2000-talet, vågen av det som då kallades “freak folk”. Just sådana trubbiga genrebestämningar som Odysseus-festivalen skyr som pesten, med rätta. Därför släpper jag mina gamla hågkomster av hennes musikaliska profil, och sjunker in i det som är nu: en röst och ett arrangemang, gitarr eller elektriskt piano. Det är vidunderligt tidlöst, som om vi lika gärna kunde befinna oss i Colorado år 1880. Uttrycket är återhållsamt, inga stora känslor, allt hänger på de minsta skiftningarna i ljud, och i orden. Det slutar med att jag inser att jag aldrig gett Fosters musik en chans, att jag förblindats av associationen till annat under samma tid.
Josephine Foster
Kvällen avslutas med bekanta toner från Dungen, ett liveband av rang med många fina skivor att ösa skatter från. Vi får även höra en ny låt som handlar om något så sexigt som bodelningslagen. På sin charmiga svengelska (det finnas inte på kartan att snacka svenska tydligen) irrar sångaren Gustav Ejstes i presentationen av sången in i juridisk terminologi, tills han ger upp och förmedlar det vemod som gruppens musik ofta innehåller. Hos Dungen möts den psykedeliska musiken av ett vardagsnära anslag i texterna. Som i den här låten, där en separation förkroppsligas av föremål som vibrerar av liv i en bostad som inte är sig lik, allt medan ackorden och trummorna böljer och utvidgar temat.
Audiovisuella pärlor
Under lördagen tar jag del av flera spelningar som äger rum i Kino-salen. Luften är trög som tjära och är man lagd som jag (faller lätt i slummer) blir det en del ögonblick som präglas av ett tillstånd mellan vakenhet och sömn.
Kultapalmut är ett samarbete mellan Topias Tiheäsalo (gitarr och elektronik) och konstnären Pauliina Mäkelä som står för den visuella delen, med analogt projicerade bilder som skapar sinnesutvidgande fantasier. Det är vackert, med drones och twang. En suggestiv helhet där laterna magica-stämningen och den långsamma musiken förstärker varandra.
Pierre Bastien
Också Pierre Bastien kombinerar det visuella och det musikaliska. Han är känd som artist och instrumentbyggare som i många decennier har experimenterat med enkla men snillrika maskiner som kombineras med en sordinerad trumpet. På Odysseusfestivalen ser vi honom framföra sina kompositioner medan svartvita skuggprojektioner av honom själv och hans maskiner på väggen förhöjer intrycket. Musikaliskt är detta finurligt, med en kärlek till ljud och klanger. Underbart low-tech.
Mycket fin är också Heli Hartikainens och Hannu Karjalainens “If a Tree Falls”. Den senares kortfilm “The Forest Is Wired for Wisdom” fungerar som bas för Hartikainens saxofon och Karjalainens gitarr och elektroniska ljud. Bildernas sekvenser, alla med temat träd och skog, väver in musiken som växlar mellan att vara insisterande och reflekterande. Jag hoppas de spelar tillsammans igen.
Festivalen avslutas med Asmâa Hamzaoui & Bnat Timboktou. Den marockanska gruppen (som består av kvinnor) spelar gnawa, bluesdoftande låtar som leds av guembri, en tresträngad luta, till ackompanjemanget av qraqeb, kastanjetter av metall. Styckena är monotont rytmiska på ett sätt som vaggar in en i ett slags trans. Framför allt är framförandet kraftfullt, med stark närvaro. Asmâa Hamzaoui presenterar musiken som “evangelistic desert blues”. Jag vet att gnawa har varit förbunden med en sufisk tradition, och skulle gärna veta mera om vad som läggs in i “evangelistic” i det här sammanhanget. Och gärna skulle jag vilja utforska gnawa vidare, med sina långa och spretiga rötter.
En av de bästa sakerna med Odysseusfestivalen är att den väcker lust att lyssna, veta och kasta sig in i. Den öppnar musikaliska dörrar. Jag hoppas på återhörande och -seende nästa sommar.
Festivalen Odysseus ordnades 18-19.7 i Helsingfors.
Foto: Mio Lindman
