När AI-modeller tränas används material som är skyddat av upphovsrätten. Detta är ett av flera problem med AI på kulturfältet, säger Anna Gavanas, en av forskarna bakom en stor nordisk utredning.
AI har etablerats nästan överallt inom kulturområdet, konstaterar socialantropologen Anna Gavanas. Hon är en av utredarna på Kulturanalys Norden som sammanställt en nordisk översikt över digitaliseringen och AI inom kultursektorn.
Användningen av AI i kulturbranschen är en stor fråga och vad potentialen på detta fält beträffar är det framför allt demokratisering och sänkta trösklar för deltagande som lyfts fram som möjligheter.
Samtidigt, säger Gavanas, som digitalisering och användandet av AI antas leda till ett breddat deltagande finns forskning som pekar på fortsatta ojämlikheter och sociala klyftor.
– Den digitala utvecklingen, som AI är en del av är spretig,
Gamla problem förstärks
Forskning visar att socioekonomisk ojämlikhet fortfarande påverkar tillgången till kultur även digitalt. Forskare pekar också på polarisering mellan grupper med hög och låg digital kompetens. Faktorer som kön, klass och etnicitet påverkar också individers möjligheter och upplevelser inom kulturen. I kunskapsöversikten som Gavanas har varit med och tagit fram diskuteras hur plattformisering visserligen skapar nya utmaningar för kulturella uttryck och mångfald, men att det samtidigt innebär maktkoncentration och att ojämlikhet förstärks och reproduceras.
– Det är sant att fler icke-professionella kan ta del av och interagera med kultur genom digitalisering och AI, men samtidigt vet vi att människor också söker den fysiska upplevelsen, säger hon och tar som exempel besökssiffrorna på biblioteken som inte har störtdykt trots att många böcker i dag går att låna på internet.
En av riskerna med AI-användningen är att kulturutbudet går mot likriktning och urvattning. Det talas bland annat om att den algoritmiska styrningen av strömningstjänster leder till en så kallad strömningsparadox: att trots överflödet av innehåll kännetecknas användarstatistiken av likriktning i hur kultur konsumeras.
– I vissa fall kan digitala plattformar och den relativa öppenheten på internet innebära möjligheter att nå ut, men i andra fall kan vi börja bli beroende av big tech-företagens nätverk, system och verktyg, säger Gavanas.
Fördomar kan förstärkas
De nordiska länderna har i frågor om AI och digitalisering inom kulturbranschen tillsammans inriktat sig på deltagande, upphovsrätt och språk. Finlands digitala kulturpolitik skiljer sig på ett lite överraskande sätt från de övriga nordiska länderna genom betoningen på mångfald, i bemärkelsen etniska minoriteter, invandring och kulturell mångfald. Att förverkliga föresatserna som nämns i strategidokumentet kan dock vara utmanande givet den politiska utveckling som nu pågår.
Att AI fått genomslag i kulturbranschen bidrar också till svårigheterna att värna minoriteter. En ofta uppmärksammad risk med AI är bias, partiskhet. Det har visat sig att användningen av artificiell intelligens kan bidra till att sprida fördomar och diskriminera, vilket beror på att modellerna matas med stora mängder träningsdata. Den data som används för att lära upp AI:n återspeglar fördomar både hos de personer som kodar AI:n och i datan som matas in.
Upphovsrätten är sårbar
En annan farhåga handlar om upphovsrätten. Förra året klubbade EU igenom en AI-lag som träder i kraft hösten 2026. Avsikten är att göra AI säker att använda och att se till att grundläggande rättigheter respekteras. Däremot saknas en reglering på EU-nivå som skulle skydda upphovsrätten. Konstutövare har därför inte kunnat känna sig särskilt lugna. Det är talande att det runtom i världen pågår många rättsprocesser gällande just upphovsrätten.
Upphovsrättens grundbult är att den som skapar ett upphovsrättsskyddat verk har rätt att bestämma hur det ska användas och vem som får göra det. AI-företag borde utifrån den grundregeln bara få träna sina modeller på material där sådan användning tillåtits. Från och med januari 2023 har dock nya EU-regler stipulerat undantag från upphovsrätten för material som används för text- och datautvinning, alltså all den data som samlas in och analyseras i syfte att generera- information, vilket kan innefatta AI-modeller.
– AI tränas på upphovsrättsliga verk. Det har vi ännu ingen effektiv kulturpolitik för att reglera, säger Gavanas och konstaterar att det är en stor kulturpolitisk fråga i dag. Nämligen, hur skyddar vi konstnärers upphovsrätt?
Frågan är komplex. En faktor är att det inte längre är självklart vem upphovspersonen är när AI blandas med mänskligt kreativt skapande.
– Vem ska krediteras som skapare? Är det personen som har skrivit prompten, skapat AI-modellen eller innehållet i AI-modellen? Det är och kommer bli svåra gränsdragningar att göra.
Regleringar behövs
De som drabbas när upphovsrätten inte kan skyddas är kulturarbetarna som riskerar förlora sin försörjning. Det är också stor risk att vissa professioner inom kulturbranschen – bland annat grafiska designers, illustratörer och översättare – ersätts av AI-genererade verk.
I dag är kulturpolitiken grundad i idéer om mänsklig kreativitet och upphovsrätt förutsätter mänskligt skapande. Det är dock något som håller på att sättas ur spel och därmed skakas kulturpolitiken om.
Kraven på regleringar är många. Både nationell och internationell reglering efterfrågas, den existerande EU-lagstiftningen räcker som sagt inte.
Den algoritmiska styrningen av strömningstjänster leder till en så kallad strömnings-paradox: att trots innehållsöverflödet kännetecknas användarstatistiken av likriktning i hur kultur konsumeras.
– En uppdaterad kulturpolitik kräver tydliga riktlinjer för hur mänsklig kreativitet och kulturskapares rättigheter ska tas tillvara, säger Gavanas och tar upp begreppet digital konstitutionalism.
– Det handlar om hur grundläggande rättigheter ska tryggas i ett plattformssamhälle, där digitala aktörer och big tech får allt större inflytande. Vissa forskare föreslår någon form av licensiering och fonder för att säkra försörjningen för kulturutövare.
En kollektiv lösning i form av creative commons ses också som en möjlighet, men det är en form av kollektivt ägande och skyddar inte individuellt skapande.
Tror du att AI kommer att ersätta konstnärer?
– Konstutövare använder AI som assistent under arbetsprocessen, som ett sätt att förbättra det mänskliga skapandet – inte för att ersätta den mänskliga kreativiteten.
Gavanas säger att AI utmanar grundläggande idéer om mänsklig kreativitet. Vad är den? Hur kan den definieras? Det väcker också existentiella frågor som varför mänsklig kreativitet ska premieras framom maskin-genererat skapande.
En del menar också att det kommer att uppstå en ny efterfrågan på mänsklig kreativitet när marknaden svämmas över av nya former av skapande.
Djupare klyftor
När det kommer till kulturarv värnar institutionerna idag om tillgänglighet och interaktion, till exempel kan arkiv vara öppna dygnet runt. Gavanas understryker dock att detta inte är en garanti för att tjänsten når fler människor, att de faktiskt använder den eller att den är relevant.
– Bara för att något är tillgängligt behöver det inte betyda att digitaliseringen i sig leder till ökad delaktighet eller att kulturen upplevs som relevant. Det gäller ju att hitta, kunna navigera och förstå de här digitala tjänsterna, och det är långt ifrån en självklarhet.
Dessutom, menar Gavanas, finns det här som hon kallar spretigheten; samtidigt som det pågår ett slags demokratisering i och med digitaliseringen och sociala plattformar beskriver vissa forskare även en utveckling mot djupare sociala klyftor och en större polarisering i samhället – och i den digitala miljön.
Det hör ihop med ovanstående, att alla faktiskt inte har samma möjligheter till digital kompetens. Tittar man på vem det är som tar del av utbudet kvarstår sambandet mellan socioekonomiska faktorer och deltagande i kulturutbudet, även när materialet eller miljön är digital.
Det finns också en relevant fråga om makt här. Det gäller i synnerhet de amerikanska big tech-företagens dominans över de digitala plattformarna som dominerar den digitala kulturens skapande, spridning och deltagande.
Produktion, distribution och konsumtion sker i dag huvudsakligen via digital teknik, och för både kulturproducenter och -konsumenter gäller det att ha koll på tekniken och att ha den kunskap som hanterandet av den förutsätter.
– Det finns en press på kulturskapare att lära sig hur man påverkar algoritmer för att nå ut på digitala plattformar. Forskare analyserar exempelvis strategier bland musiker som vill finnas på Spotify och hur de börjar skapa sin musik på ett playlistvänligt sätt, ”spotifiera” sin musik. Musiker måste helt enkelt lära sig bemästra hur algoritmerna är programmerade. Det är något helt annat än kulturpolitiska mål som främjar mångfald och konstnärlig frihet.
De globala digitala plattformarnas regler och riktlinjer rimmar inte nödvändigtvis med de nordiska kulturpolitiska målsättningarna, konstaterar Anna Gavanas.
Foto: Anna Nilsen
