Lotta Lotass väjer inte för det mastiga, men hon går aldrig för långt, utan har en fin känsla för läsarens reaktioner, skriver Sebastian Johans.
Lotta Lotass är på många sätt en märkvärdig författare. Och då tänker jag inte bara på att hon tågat ut från både Svenska Akademien och det stora förlaget där hon på 00-talet framstod som en hyllad påläggskalv, för att istället ge ut sina litterära projekt i blygsamma upplagor hos små aktörer. Nej, Lotass är en säregen författare för att hon behärskar sina verktyg med en närapå underlig precision. Det handlar inte bara om språket och orden, utan om något mer, kanske en intuitiv förståelse för hur läsaren förhåller sig till texten. I varje fall om läsaren är just jag, eller någon med ett likartat sätt att tillgodogöra sig text. Jag tror aldrig att jag läst en text av Lotass utan att reflektera över just det.
Inte pastisch
Det gäller också Rubicon Issos Troja, som samlar tre korta prosalyriska diktsamlingar som alla kretsar kring antiken och närmare bestämt avgörande händelser för Caesar, Alexander den store och hjältarna/förövarna som utkämpade det mytiska trojanska kriget.
Lotass texter är ofta mastiga, kompakta och fyllda av ålderdomliga ord och konnotationer och blinkningar till de antika texter som har traderat berättelserna förut. Och Lotass vill att textens ska ha en hög densitet. Men till skillnad från många andra som vill det mastigt rika går Lotass aldrig för långt. Det är som om hon sitter på läsarens axel och finjusterar texten i realtid. Precis när texten är på väg att trassla in sig eller förtjockas så mycket att läsaren distanseras slänger hon in ett semikolon, några effektiva omkväden och lite väl avvägd allitteration, eller något liknande. Att läsa Lotass är lite som att för första gången testa en elcykel och häpna över att det känns som någon skjuter på. Det blir aldrig historiserande pastisch eller något som ens liknar det löje som väcks av memet om alla killar som lär ägna dagarna åt att tänka på Rom.
Caesars korsande av floden Rubicon, Alexanders avgörande slag vid Issos och Akilles härjande kring Troja är också bara knytpunkter som diktjaget, en anonym ”fjärrskrivare”, använder för att se ut över en väldig historia som fortfarande pågår. På ytan arbetar sig författaren bakåt från den färskaste händelsen, som alltså ägde rum ett knappt halvsekel innan vår tideräknings början. Men det är egalt. Konstaterandet av vår sorgfälliga drift till destruktiv förstörelse är tyvärr helt tidlös. Vi har gjort varandra illa förr, vi gör varandra illa nu, och vi kommer att göra det också i framtiden:
Tider har förrunnit.
Tider förrinner, skall komma att förrinna.
Murar har rests för att falla, fallit för att resas ånyo och åter falla,
resas, falla än en gång.
Krigaren har rusat, rusar, skall komma att rusa längs stranden,
längs den slutna rand där tiden vänder, där tiden vänder tillbaka,
där han finner världars gäckande oändlighet.
Kejsaren har ridit, rider, skall komma att rida på den vita hästen
över de fält där stenarnas röster aldrig skall stillna, ohörbart
viskar de in mot en av åldrar djupnad, en av ålder mörknad, en
av åldrar stum förglömmelse.
Hisnande passager
Det skulle vara deppig läsning, om det inte vore för att det var så rasande bra. Fjärrskrivaren ser inte heller bara på rusande krigare och kejsare, utan riktar oftare blicken mot landskapet, mot sten, jord och vatten där våldet har utspelats. Estraderna finns alltid kvar. Hur mycket vi än förstör. Om vi krossar stenen finns det i varje fall sand.
Oftast är fjärrskrivaren nitisk som om hen vore en lyrisk krigskorrespondent som rapporterar utan att låta känslorna lysa igenom. Men på samma sätt som ljus tar sig igenom marmor, det vill säga långsamt och mycket vackert, kan den garvade diktreportern ibland inte låta bli att hisna inför de väldiga rymder som den egna rösten, och alla andra röster som är spill från den cirkulära historien, rör sig över. Det händer sällan, men när det sker blir det väldigt effektivt, som i följande tröstande rader, riktade till Dareios III, som har gått till historien som den motståndare Alexander så omsorgsfullt besegrade:
Ser du där, Dareios, hur längst upp mot valvet skymtar den
vidsträckta rymden utanför, och havet, havet, havet, havet.
Lotta Lotass:
Rubicon Issos Troja.
Ekphrasis, 2024.
