Anna Järvinen beskriver i sin bok Otrygg ett vuxet barn som sörjer sin i allt högre grad dementa mor. Järvinen har en osviklig känsla för stil och en utsökt rytm, skriver Sara Nyman.
En sorgeprocess över förlusten av en mor kan börja medan föräldern ännu är vid liv. I Otrygg, musikern Anna Järvinens andra verk, försvinner modern in i demens – ibland undrar mamman om hon själv är död. I jagform antecknar Järvinen tillbakablickar: barndomen, ungdomen, småbarnsåren, tiden efter en skilsmässa och moderns varande i världen som under de senaste krymper år efter år. Kronologin blandats friskt då de ursprungliga rollerna är ombytta och barnet blir den omhändertagande.
Inget ytligt projekt
Modern som älskat att köra med sin Volvo avstår från bilen obegripligt smärtfritt. Hon irrar omkring på stan mitt i natten, vårdhemmen avlöser varandra. Till en början tycker barnbarnet att det sociala maktspelet mellan vårdhemmets tanter påminner om dagis, men bara efter ett par år tystnar också gnabbet då den dementa mest vill vila. Barnet köper schampo, diskuterar vården och köper fina, men bekväma kläder åt sin mor. Men Järvinens minnesarbete är inget ytligt projekt, det omhändertagande barnet har kanske alltid funnits där. Att som barn se och anpassa sig efter sin förälders känslolägen och behov är här inget nytt – men sorgen aktualiserar såren efter en mor som inte alltid kunnat bemöta barnets behov av närhet.
Det var inte bara att hon slutade se. Hon tappade intresset för allt. Och jag. Jag och jag. Men ja, jag. Ville faktiskt ha en mamma att se världen med, en som fick mig att våga.
Stilen är både slängig och begrundande, kommenterar även sin text. Järvinen har en utpräglad stilkänsla. Hon tycks kunna skriva som hon vill, i hennes fall är det en poetisk anarkism som lyser då hon samtidigt omsorgsfullt tar sig tid för detaljer och mångbottnade känslolägen. Dessutom har texten en utsökt rytm som inte ens låter sig rubbas de gånger berättandet varvas med egna låttexter. Som i alla bra sorgeböcker blir också i Otrygg sorgen en garant för att fokuset inte sviktar.
En fråga och ett behov
Vem är det ett vuxet barn sörjer då hon sörjer sin allt mer dementa mor? Järvinen skulle kanske benämna detta som otryggheten. Hon är över femtio, har egna vuxna barn och känner sig otrygg – en känsla som blir henne nästan övermäktig medan kärlekspartnern är borta och hon är rädd för den natur som omger hans stora villa. Att kärlekens vägar må vara outgrundliga då denna konstnärssjäl funnit en man som åker både på fotbollsresor till Tyskland och på investeringsresor till Mellanöstern är ett sidospår som tack och lov lämnas outforskat. Hon har alltid känt sig otrygg – till skillnad från brodern som blev självsäker och pragmatisk.
Hon lider av ryggsmärtor. Avslappningsövningar och akupunktur med nålarna nära anus lindrar då det tidvis är svårt att röra sig. Hur blev det såhär? I ett av alla sina försök att skönja känslan av otrygghet i barndomens landskap konstaterar hon; ”Egentligen undrar jag om en människa någonsin når en annan.” Det uttrycker både en fråga och ett behov – för vem blir den människa som slutar försöka?
Moderns demens framstår som en påminnelse om att tiden att försöka håller på att rinna ut. Frågeställningen belyses även ur ett annat perspektiv då Järvinen reflekterar över fantasier om att gosa med bebisar och kattungar – ”Genast, även med en kattunge, måste man acceptera att den kräver att vara subjekt.”
Som i alla bra sorgeböcker blir också i Otrygg sorgen en garant för att fokuset inte sviktar.
Urberättelser
Då mitt första barn efter en veckas inskolning på dagis plötsligt klamrade sig fast vid mig och grät bände dagispersonalen loss hans armar från ben. De bedyrade att om jag bara gick skulle han snart vara ok. Jag gick, köpte cigaretter, ett mjukt röd Marlboro jag annars inte brukade röka. Medan jag sög i mig röken tänkte att jag den dagen orsakat honom sår för livet, men att han lärde sig att jag kan vända ryggen till och gå är ett sår som framför allt är mitt.
I verket återkommer Järvinen ständigt till olika nyanser av det som framträder som hennes otrygghets urberättelser. Den ena kretsar kring att som 11-åring bli lämnad på läger i Finland och tyst gå sönder inombords medan moderns ryggtavla skyndar därifrån utan att vända sig om. Utanför är molnen som de brukar vara en sommardag i det forna hemlandet – fula. Situationen är utifrån sett odramatisk. De sår det vuxna barnet söker sig till har kanske aldrig ens haft en plats i förälderns minne.
Som i varje sårig skildring av mor-dotter-relationer är moderns femininitet en annan smärtpunkt – men ges inte den förtryckande betydelse jag slentrianmässigt väntar mig. Den dementa modern som slutat bry sig om sitt yttre är hon som såg ut som Jackie Kennedy, eller ”spansk” enligt barnbarnet, fast hon invandrat från Finland. Hon framträder som en fri och exotisk fågel vars tjocka hårsvall direkt verkar döda den tunnhåriga dotterns kopieringsfantasier innan de ens nått idéstadiet. Modern är ingen spegel, av dottern blir hon beundrad och betraktad, lämnar efter sig en diffus längtan efter skönhet och estetik. Det finns alltså inget tydligt neurotiskt i att berättarjaget tycker sig själv vara snygg – men inte begriper varför män på stan vänder sig efter trettio år yngre kvinnor och reflekterar över varför hon stänger av kameran under Teams-möten. Det är ett öppet bråddjup. Smärtpunkten är snarare minnen av stunder då hon plötsligt ser sin mamma utifrån och slås av moderns skönhet – och den enda gången hon säger att modern har så otroligt vackra ögon. Då modern tittar bort.
Den relation som framträder i Otrygg är inte entydig – modern framträder som både kärleksfull och distanserad. Ofta är det berättarens egna barns betraktande ögon som behövs för att ge perspektiv på den lustiga mormoderns autistiska tendenser. Det vittnar inte bara om distans – utan också om att deras egen trygghet finns annanstans.
Anna Järvinen:
Otrygg.
Förlaget, 2025.
