Den fria teatergruppen KvG, med bas i Lovisa, besöker Helsingfors med scenkonstverket Det sällsamma riket – Outo valtakunta. Verket är en kombination av konstinstallation och teaterpjäs som blandar humor med stora existentiella frågor.
Det sällsamma riket uppfördes första gången i september 2024 på Teatteri Werstas i Liljendal, teatergruppen KvGs egna scen som har byggts om från ett gammalt snickeri. Nu har de bearbetat föreställningen och gör en ny version, som spelade på Westas i juli och därefter i Tekniska museets utrymmen i Helsingfors, där jag såg föreställningen.
Tekniska museet ligger i en lummig miljö vid Gammelstadens fors, och redan utanför möts vi av den mumlande skogshuggaren Örjan (Heini Rautoma) som kilar runt med ett måttband och kollar våra biljetter. Örjan bjuder sedan in oss till utrymmet, en gammal filterhall för vattenrening. Här, bland de gamla maskinerna i en närmast steampunkig miljö med termometrar och stora rattar i gjutjärn, har naturen tagit över i en eklektisk konstutställning kurerad av gallerist Mikko Mäkipää, förverkligad tillsammans med arbetsgruppen.
Verken består bland annat av en stor mobil med torkade ängsblommor och poetiska texter, en ljudinstallation, bildkonst (Ria Bäckström), naturfotografi (Andreas Ek) och verk i flätat vide (Valter Sui). I ett hörn sitter en musiker iklädd videmask och spelar handpan i en återkommande, meditativ slinga.
På ett bord ligger funna objekt, grenar i trä, uppradade som artefakter i ett naturhistoriskt museum. I kombination med utrymmet, fyllt med teknologi som inte längre används eller behövs, inger utställningen en post-apokalyptisk känsla, där man försöker ta tillvara de få spår av naturen som finns kvar. Mitt sällskap påpekar däremot att det känns som om naturen har fått löpa fritt och ta över i en miljö som människan har övergett, som en dokumentation över naturens kraft. Det är en mer tröstande tanke.
Vilken tolkning man än gör är Filterhallen i Tekniska museet en fullträff som spelplats – det känns som om verket hade varit skapat för att uppföras just här. Den industriromantiska miljön bidrar till stämningen och understryker teman som ansluter till människa och natur. Det blir tydligt när vi, efter att ha fått undersöka installationen på egen hand, ledsagas uppför smala trappor av Örjan och teaterpjäsen tar vid. I det stora långsmala vindsutrymmet sätter vi oss på trästubbar, som vi senare får bära med oss längre fram i rummet för andra akten.
Pjäsen behandlar stora existentiella frågor: livets kretslopp, människans roll på jorden och hennes förhållande till naturen. Ofta gestaltas dessa frågor i dialoger mellan den frack- och cylinderhattprydde Professorn (Tomi Korhonen) och den jordnära Månskensbonden (Miro Jerohin), i samtal som närmast för tankarna till naturalistiska dramer. Föreställningen är flerspråkig, huvudsakligen på svenska och finska, där bonden och professorn pratar svenska och Örjan finska. Under professorns monologer översätter han vissa krångliga ord även till finska, men för att kunna få ut mest av pjäsen behöver man förstå både svenska och finska.
Därtill möter vi Moder Jord personifierad i Ritva (Ria Bäckström). Hon bärs in i ritualistiska ceremonier av shamanistiska skogsväsen, men ses också drickandes öl och sjungandes karaoke. Förutom sina karaokeuppträdanden och några svordomar är hon tyst under hela föreställningen. Det känns ganska förlegat att pjäsens enda kvinnliga roll reduceras till en stum representant för hora- och madonnakomplexet. Även om rollen fyller ett syfte, hade det varit möjligt att lösa detta på andra sätt.
Föreställningen genomsyras av en magisk och fängslande stämning, förstärkt av musiken (John Finne), ljussättningen och de mäktiga skogsväsendena iklädda masker av vide. Den förtrollande stämningen varvas med humoristiska inslag som ibland går mot det absurda och ofta slår under bältet. Även om inslagen tillför en välkommen energi och lätthet, blir kontrasten ibland lite väl stor och bidrar till ett splittrat intryck av helheten.
Verket har höga ambitioner och vill många olika saker, och ibland hade jag bara velat dröja kvar längre i skogsvarelsernas sällsamma rike.
Teater KvG och vänner: Outo Valtakunta – Det Sällsamma Riket – The Odd Realm
Gallerivision och insamlande av
föremål från naturen: Mikko Mäkipää.
Galleriets förverkligande: Mikko Mäkipää, Miro Jerohin, Tomi Korhonen, työryhmä/arbetsgrupp
Verk av vide: Valter Sui
Valokuvat /Fotografier: Andreas Ek
Bildkonst: Ria Bäckström
I människoroller: Miro Jerohin, Tomi Korhonen, Ria Bäckström, Heini Rautoma
Skogsmedverkan: Valter Sui, Mikko Mäkipää, Andreas Ek, John Finne
Originalmanus: Miro Jerohin
Dramaturgisk bearbetning: Ria Bäckström, työryhmä/arbetsgrupp
Musik och ljud: John Finne, Heini Rautoma, Ria Bäckström,/arbetsgruppen.
Spelar i Helsingfors på Tekniska museet 20.8 kl 18, 23.8 kl 17
Foto. Maiju Laukkanen
