Til Gunnel – tillykke med studenten. Fra Mana och Ebbe.
I min bokhylla finner jag en bok som jag aldrig läst. Boken är en gåva som min mamma fick då hon blev student. Boken är skriven av dansken Ebbe Sadolin, som var make till min mormors syster Mana von Hausen Sadolin. Tack vare Mana och Ebbe så har jag tre småkusiner i Danmark.
Boken som jag blivit nyfiken på heter Vandringer i Stockholm och är en av flera reseskildringar som Sadolin skrivit. Vid tiden då boken om Stockholm gavs ut hade Sadolin redan författat reseskildringar från London, Paris och Köpenhamn. Och fler skulle det bli.
Ebbe Sadolin (1900-1982) var författare, tecknare och keramiker. Enligt Wikipedia skapade han också ett av Danmarks äldsta filmpris, Bodilpriset. Han gjorde sin karriär på Berlingske Tidende, den äldsta dagstidningen i Danmark som fortfarande ges ut.
Det är först då jag ser hans döds- och födelsedatum som jag inser hur just min kanske familj hänger ihop med den dansk-finlandssvenska.
Jag lyser förtjust upp inför tanken att resa till de städer som Ebbe skrivit om, och se den med hans ögon. Han skrev och tecknade även ner sina resor till Venedig, Florens, Rom, Rhodos, Wien och Grekland. Jag ser framför mig hur jag ivrigt skulle gå i de fotspår han gått på 50 eller 60-talet, och få syn på det som har förändrats sedan dess, men också få uppleva det som har bestått.
Eftersom Ebbe var född år 1900 är det enkelt att snabbt räkna ut i vilken ålder han besökt respektive ställen: han har gett ut dessa böcker när han var över femtio. Boken om Stockholm innehåller illustrationer från både sommar och vinter, så boken har tydligen byggts upp under flera årstider.
Jag funderar på om han rest med familjen, barnen och hans fru Mana, eller har resorna varit ett andhål från familjevardagen. Jag ser framför mig en koncentrerad man som sitter på en bänk, eller så har han kanske med sig en egen liten tältstol för att kunna teckna rofyllt i ett block som han bär med sig. Jag får bilden av en noggrann person, med sinne för detaljer och med en finmotorik som tränats under decennier. Ja, ända sedan han var 19 år gammal och började med bildkonst har han utvecklat de handrörelser som krävs. Han måtte också ha varit svärfars favorit, Manas far var nämligen den finlandssvenska bildkonstnären Werner von Hausen.
I en värld där resande presenteras som något icke-önskvärt, och ett problem för klimatet, märker jag att något har hänt i mig. Jag har älskat att resa, ett få komma till en ny plats och andas in nya synintryck, dofter och förnimmelser. Jag reser mindre än förr och om jag reser så är det oftast kopplat till familj eller jobb. Nöjesresandet har nästan upphört helt. Min finlandssvenska släkt har varit en resande släkt, som haft det väl ställt, men som också har levt i krig och nöd.
Under krigsåren var det just från Danmark som det kom försändelser med förnödenheter. Någon gång skickades även paket från Finland till Danmark. Ett stående skämt i släkten är att den danska familjen tackar för gåvorna, men att tvålen var svår att få att skumma. Danskarna hade misstagit memman som skickats iväg från Finland för tvål. Det var ingen i Finland som hade insett att mottagaren hade behövt informerats om att det var frågan om mat. Färgen och konsistensen kan bevisligen missförstås.
Jag älskar alla dessa roliga historier som påminner oss om likheter och olikheter och som får oss att närma oss varandra. Just nu vill jag bara bege mig ut, ge mig av från hemknutarna för att hitta det jag saknar mest: förmågan att varva ner, njuta av att leva och andas. Den tiden kommer.
