Årets upplaga av Espoo Ciné bjöd på flera tänkvärda filmer. Mio Lindman har sett avantgardistisk kortfilm, georgisk konstfilm och franskt klassdrama.
Att välja vad man ska gå på under en filmfestival är alltid knepigt. Under Espoo Ciné (som ordnades för 36:e gången) visades i år hela 60 filmer, detta under lite mer än en vecka. Mina val blev kanske lite väl trygga: jag såg filmer av bekanta regissörer och fick genom presentationstexter och recensioner ett hum om filmer som jag kunde tänkas tilltalas av. Kanske borde man utmana sig mera, se fler filmer bortom the usual suspects. Det fina med filmfestivaler är ju att bli överraskad, få upp ögonen för nya regissörer eller (till och med) för nya sätt att göra film.
Espoo Ciné ger oss sådana möjligheter. Också i år var utbudet brett, med en tonvikt på europeisk film, mycket franskt och spanskt, även nordiskt. Jag hann se en rad minnesvärda filmer på biografer i Esbo och Helsingfors.
“Personal films”
Bland mera experimentellt filmskapande som festivalen bjöd på vill jag lyfta fram Gunvor Nelsons kortfilmer. Nelson växte upp i Kristinehamn men reste till USA redan på 50-talet där hon stannade fram till 90-talet, verksam som filmare och lärare på universitetet. Att Espoo Ciné visade regissörens verk hänger samman med att hon dog i våras, 93 år gammal. Valet är annars också helt rätt: Nelson betydde mycket för avantgardefilmen i USA, vid sidan av gestalter som exempelvis Stan Brakhage och Andy Warhol. Med Schmeerguntz (1965) blev hon en föregångare inte minst för feministiskt filmskapande med de kaotiska klippen som i upproriska collage kontrasterar glassiga skönhetstävlingar med kvinnors vardagssysslor.
Om den filmen känns som väldigt knuten till sin kontext (San Francisco, 60-tal, motkultur) och poängen är ganska uppenbar är Frame Line (1983) betydligt intressantare att se. Den dekonstruerar filmen, till knappt tydbara Stockholmsvyer, animationer och abstraherade motiv. Här uttrycks en djärv förundran inför vad rörliga bilder kan vara, det är nästan som ett försök att tänka filmens födelse; vad kan filmen röra inne i oss när vi försöker förstå bildernas språk?
Red Shift (1986) är ett fint exempel på hur Nelson också arbetade med ljud. I filmen spelar en ibland knappt hörbar dialog en stor roll i ett nästan-drama om en dotter och en mamma bosatt i en patriciervåning. När jag ser Red Shift tänker jag att Nelson kallade sitt skapande personal films, vilket genast får mig att tänka på hur mångtydigt begreppet om det personliga är. Många har översatt det till att filmerna ansluter sig till Nelsons liv, men utifrån det jag hittills sätt tycker jag det inte är så enkelt.
Mitt filmsällskap konstaterade att det finns ett släktskap med Mia Engbergs hybrider (Belleville Baby, Lucky One, Hypermoon), och det gör det sannerligen. (Engberg gästade Espoo Ciné för ett par år sedan.)
Under en rå himmel
En kvinnlig förlossningsläkare utför aborter på landsbygden i Georgien. Aborter är lagliga i landet, men villkoren är hårda och traditionerna är ingrodda. Samma läkare tampas med en utredning efter att en förlossning slutat i tragedi.
Dea Kulumbegashvilis April liknar antagligen, tänkte jag när jag hafsigt ögnade presentationen, Cristian Mungius Fyra månader, tre veckor och två dagar (2007) eller kanske Mike Leighs Vera Drake (2004). Det visade sig vara uppåt väggarna fel. Vi rör oss i subjektivitet, själsliga landskap som förmedlas genom gåtfullt olycksbådande naturbilder och scener som utspelar sig i en annan dimension av verkligheten.
Nina (Ia Sukitashvili) plågas av barnet som dog i förlossningssalen. Vi ser henne hemma, grubblande. Hon träffar män för sex, men det verkar mest vara ett sätt att fly. Aborter och förlossningar skildras naturalistiskt, med långa klipp. Ändå är det helt och hållet huvudpersonens film. Omgivningen, naturens råa skönhet i april under en alltomslutande himmel, blir en sorts bild av Ninas värld, hennes kval.
Jag kan störa mig på dialoger som låter som om de vore hämtade ur kriminalfilmer, och jag kan också tycka att sexualitet framställs som i tusen andra konstverk med plågade och ensamma själar. Carlos Reygadas har nämnts som en regissör som Kulumbegashvili påminner om. Det ligger det något i, både när denne tar ut svängarna och gör något drabbande fantasifullt och när han ägnar sig åt trötta trick som var och varannan konstfilm vimlar av.
För just så upplever jag April också. Fången i vissa typiska grepp, men sedan ändå med gehör för rumslighet (korridorer, öppna landskap, kontor, fantasins icke-platser). Fotoarbetet av Arseni Khachaturan är genomgående rigoröst och mycket vackert.
Också ljudbilden bör nämnas. Jag skrev att vi befinner oss inne i Ninas ångest och i hennes kval. Hundar utanför sjukhuset, kor som hörs råma utanför patienters hem, djupa andetag av dem som befolkar Ninas medvetande. Själva tematiken i film är ju andetag som börjar och slutar. Ljuden påminner om allt som inte är Nina, att det finns en värld utanför.
Att Nina utför aborter och hjälper barn till världen blir en kontrast som främst filtreras av ångesten. Vad filmen egentligen vill få sagt förblir grumligt för mig.
Jag har inte sett Kulumbegashvilis tidigare film Beginning (Dasatskisi, 2020), men utifrån April får jag intrycket av en regissör som modigt söker sig fram. Hennes skapande vill jag följa med, jag hoppas nästa film blir något mer än en stilövning.
Subtilt klassdrama
En av de ytterst trista trenderna inom film och tv just nu är att med föraktblandad förtjusning skildra de rikas liv. De här produktionerna håller jag mig gärna borta från. Enzo kunde ha fallit i den här fällan, för här har vi att göra med ett familjedrama som utspelar sig i södra Frankrikes rika hörn. Men istället får vi ett subtilt klassdrama, ett samarbete mellan Robert Campillo (120 slag i minuten) och nyss avlidna Laurent Cantet (Klassen, Överflödiga människor, Mot södern).
Enzo (Eloy Pohu) växer upp i en rik familj men vantrivs med deras sätt att leva. Han vill bort, han vill vara en annan. På praktikplatsen där han går i lära på en byggarbetsplats får han tillsägelse av chefen för att vara ointresserad och ouppmärksam. Det går inte så bra där, trots att han så gärna vill höra till. Föräldrarna betraktar Enzos arbetsplats med vänlig skepsis, de vill att han ska söka sig till någon utbildning, konstskola kanske, han är ju bra på att rita?
På jobbet träffar Enzo Vlad (Maksim Slivinskyi). Han dras till den äldre killen som befinner sig långt borta från allt det som familjens bekvämlighet står för. Vlad upptas själv av frågor om han borde vara kvar i Frankrike eller åka till Ukraina för att strida i armén. Samvaron mellan dem skildras lyhört, så att varje liten skiftning gör skillnad.
Campillo och Cantet, som skrivit manus tillsammans, låter relationerna vara subtila. Enzos familj består av välmenande föräldrar och syskon, som ändå har svårt att förstå vad Enzo går igenom. Vlad å sin sida är en klarsynt man som förstår precis vad som är på gång, men svårigheten är vad det betyder att be/möta Enzos känslor och förväntningar.
Cantets Överflödiga människor (1999) bär en del likheter med Enzo. Den filmen handlade om Frank som flyttar tillbaka till sin hemort och värvas på fabriken där hans far jobbar kvar – med uppgiften att kartlägga behovet av att ”rationaliera verksamheten”. Också här finns frågor om klassresor, samt spänningar i en familj. Båda är nyanserade beskrivningar av klass och arbete, och inte minst olika förståelser av vad ett gott liv är. Men där Överflödiga människor var tydligt politisk är Enzo existentiellt orienterad.
Campillo och Cantet är ett dream team när det gäller dialog, för det handlar lika mycket om möten som om vad exakt som blir sagt. Och precis som i Överflödiga människor finns det ett försök att förstå alla karaktärer, båda är filmer som andas försonlighet.
Espoo Ciné pågick 22-31.8. Enzo och April kan även ses under Kärlek och anarki.
