Svenska Teaterns uppsättning om Amos Anderson är fullspäckad med intressant tematik och fascinerande livsöden. Ställvis landar dess samhällskritik precis rätt i samtiden. Samtidigt blir själva huvudpersonens berättelse nästan sekundär, och den gåtfulle Amos glider oss igen ur händerna, skriver Janne Wass.
Hur göra en biografiföreställning om en person som man egentligen inte vet något om? Den utmaningen har manusförfattaren Gunilla Hemming blivit tvungen att tampas med i arbetet med Amos A, som hade premiär den 4.9 på Svenska Teaterns stora scen. Den finlandssvenska miljonären, tidningsägaren, chefredaktören, regissören, kulturmecenaten, riksdagsmannen och affärsmannen Amos Andersons livsskeden är visserligen väldokumenterade. Hans inre liv har vi däremot relativt lite information om. Andersson hade få eller inga vänner han anförtrodde sig åt och hans brev och efterlämnade material (det som inte brändes upp) ger mest antydningar och vinkar, snarare än svar på gåtan om människan Amos.
Som manusförfattare har man, ställd inför ett dylikt dilemma, två alternativ. Antingen kan man ta sig konstnärliga friheter och helt enkelt göra ett antagande om huvudpersonens själsliga liv – företrädesvis ett som lämpar sig för teaterns dramatiska kurva – eller så kan man välja att vara trogen de biografiska data som existerar och avhålla sig från att fabulera, även om det betyder att det blir svårare att bygga upp ett medryckande och djuplodande drama. Hemming har valt det senare, på gott och ont.
Två pjäser – två val
Ett annat val gjorde Harriet Nylund-Donner då hon skrev manuset till Dalsbruksbaserade Bruksteaterns storsatsning Amos – Verkligheten och drömlandets son, som spelades på Andersons sommarresidens Söderlångvik gård i Dragsfjärd år 2003. Av en tillfällighet regisserades den föreställningen av Svenska Teaterns nuvarande chef Joachim Thibblin. Jag var själv med på ett hörn i det projektet, så jag kan inte ställa mig objektivt till det i fråga om kvalitet, men det är intressant att notera att Nylund-Donner valde att fokusera starkt på Andersons fattiga uppväxt i Kimito, och rullade ut föreställningen som ett drömspel i huvudet på den döende Anderson – så att han på sin dödsbädd kunde konfronteras med sitt liv och sina val.
Hemming skippar Andersons uppväxt och tidiga år och inleder sin pjäs då Anderson är på toppen av sin karriär på 20-talet, som mecenat och regissör vid Svenska Teatern, ägare av och sedermera chefredaktör på Hufvudstadsbladet, samt riksdagsledamot för SFP.
Hemmings pjäs kan på sätt och vis ses som ett komplement till Nylund-Donners – där Bruksteaterns föreställning var ett drömskt fantasispel rotat i hemtrakten Söderlångvik, familjeförhållandena, barndomen och Andersons tro på övernaturliga väsen, bjuder Hemmings dito på en mer diskbänksrealistisk tablå över Andersons vuxna tillvaro i Helsingfors, inte sällan förlagd till Hufvudstadsbladets redaktion eller Svenska Teaterns salonger.
Lapporörelsen och borgerligheten
Första akten är den som rent tematiskt är mest intressant. På Amos Andersons (Patrick Henriksen) två tidningar Hufvudstadsbladet och Nya Pressen (som egentligen hade bytt namn till Svenska Pressen under den tidsperiod då föreställningen utspelar sig) pågår inre slitningar om hur man ska förhålla sig till den växande fascismen i Europa, och framför allt till inhemska organisationer som Lapporörelsen. Amos Anderson är, om inte välvilligt inställd, så åtminstone undfallande, gentemot Lapporörelsen, medan Nya Pressens chefredaktör Max Hanemann (Aaro Wichman), som tillhör SFP vänsterliberala falang, i sin tidning skriver brandtal mot fascismen – till Andersons stora förtret.
Som av ett sammanträffande publicerades nyligen boken Finlandssvensk antifascism på Svenska litteratursällskapet, som innehåller ett mycket intressant kapitel av forskarna Kasper Braskén och Anders Ahlbäck om just den finlandssvenska (borgerliga) pressens inställning till fascismen på 20-30-talen. Också i deras artikel omnämns Hanemann som en av den svenskspråkiga pressens mest orädda kritiker av Lapporörelsen och den finskhetshetsande studentrörelsen Akateeminen Karjala-Seura (AKS).
I föreställningen skildras också händelserna 1930, då två beväpnade medlemmar av Lapporörelsen dök upp på de finlandssvenska journalisternas sommarställe på Estholmen under en tillställning och letade efter Hanemann – som lyckligtvis inte befann sig där. I föreställningen har förvisso överfallet placerats till Nya Pressens redaktion. I stället för att ta ställning för sin chefredaktör och mot Lapporörelsen, väljer Amos Anderson att avskeda Hanemann av rädsla för ytterligare terrorism mot sina tidningar.
En queervinkel
Ett annat tema som dominerar första akten är teaterns roll som fristad för hbtqi+-personer. En av föreställningens andra huvudpersoner är Nicken Rönngren (Riko Eklundh), långvarig chef för Svenska Teatern, och så öppet homosexuell som man kunde vara under mellankrigstiden i Finland. Rönngren är en av Andersons närmaste vänner, och en av de få som vågar säga emot den uppburna miljonären. Föreställningen antyder också att Amos själv kan ha haft dragning till män – en förklaring som angetts till att han aldrig skaffade barn eller gifte sig – men Hemming lämnar denna spekulation öppen. Däremot är Andersons ofta antagonistiska vänskap med Nicken Rönngren varmt och finkänsligt gestaltad, liksom även Andersons tysta men till synes uppriktiga försvar av sexuella minoriteter. Samtidigt som han vänskapligt kan pika Rönngren för dennes umgänge med “sina matroser”. En av föreställningens mer gripande scener är ett samtal mellan Rönngren och Svenska Teaterns hovmästare (Simon Häger) som känslosamt öppnar upp det förtryck som queera personer levde under på tiden föreställningen utspelar sig i.
Den stora kärleken?
Dessa två teman skulle gott och väl ha kunnat utgöra grunden för en helaftonspjäs, men tyvärr försvinner de nästan helt i andra akten, som fokuserar mer på Amos Andersons personliga relationer, i första hand den han hade med den svenska skådespelaren Mona Mårtenson, som under flera år tillbringade somrarna på Söderlångvik gård tillsammans med Anderson, och till och med har en stig uppkallad efter sig på gården.
Föreställningens Mårtenson (Malin Saine) porträtteras som en livsglad, karismatisk och självständig kvinna som vinner den avsevärt äldre Andersons hjärta, men som med tiden stöts bort av Amos, som lider av rädsla för att släppa in folk på skinnet och blotta sig själv. Mårtensons brev till Amos från Stockholm förblir obesvarade och då hon insjuknar i en svår sjukdom förhåller sig Amos kyligt och avlägset. Ångern är desto större då Amos mottar budet om att Mona tagit sitt eget liv i ensamhet.
Ensamhet och bitterhet
Andra akten fördjupar också förhållandet mellan Amos och Nicken, och fokuserar mer på Andersons familjeförhållanden – han får bland annat besök i Helsingfors av brodern Abel (Häger), som tillbringat största delen av sitt liv på mentalsjukhus – i en av föreställningen starkaste individuella scener.
Vill man se ett bärande tema genom föreställningen är det utforskandet av Andersons familje- och barndomstraumor: den fattiga och kärlekslösa uppväxten i Kimito, och det faktum att han var den enda av sex bröder som “lyckades” i livet. Hemming låter Amos ge som en orsak till sin barnlöshet att han skulle ha varit rädd sprida vidare sin familjs “dåliga gener”, vilket också anges ligga bakom Andersons engagemang i den 1921 grundade föreningen Folkhälsan, som ursprungligen startades som ett rashygieniskt projekt för det finlandssvenska folket.
Andra akten visar en huvudperson som i allt högre grad alienerar sig från sina vänner och som sjunker ned i bitterhet och ensamhet. Sina pengar sitter han på som en drake på sitt guldberg och väljer att investera allt i Konstsamfundet och lämna sin brorson arvslös. När slutet kommer finns endast den gamla tjänarinnan kvar (Nina Palmgren på premiären, alterneras av Hellen Willberg och Jessica Raita), och drömmarna om att i efterlivet förenas med modern.
En konfliktfylld huvudperson
Gunilla Hemming ska ha en eloge för att föreställningen Amos A inte är ett överslätande hyllningsporträtt. När Amos i en av scenerna vrålar: “Alla hatar mig!” är han antagligen inte speciellt långt från sanningen. Anderson var inte en omtyckt man. I föreställningen framställs han som en person som ständigt sätter affärerna och sin egen nytta framför alla övriga betänkligheter. Han sparkar Hanemann som nyss varit mål för ett terroristangrepp, han vägrar ta ställning mot högerextremister av rädsla för att det kan skada affärerna, han avpolletterar kallt sin brorson från jobbet som förman på Söderlångvik gård utan så mycket som en förklaring (men tar gärna emot den rökta siken som brorsonen hämtat som gåva), han stöter undan Mårtenson då hon behöver honom som mest, och sin bror som suttit hela livet på mentalanstalt vill han inte en gång släppa in genom dörren.
Däremot håller jag inte med Hufvudstadsbladets recensent Otto Ekman som i sin recension (hbl.fi, 5.9.2025) skriver att Anderson i föreställningen uteslutande framställs som “tröttsam” och “vidrig”. Tvärtom tycker jag att Hemming lyckas med att låta en annan sida av huvupersonen glimta till: den oskuldsfulla lyckan då han under andra världskriget tillbringar dagarna med sin Mona i Stockholm, den trots allt trofasta vänskapen med Nicken, det onda samvetet som tydligt gör sig påmint då brodern Abel hälsar på – ett samvete som Amos ändå inte agerar på. Det är inte en vidrig person jag ser i Patrick Henriksens starka rolltolkning, det är inte en person utan samvete – snarare en konfliktfylld person som kramar sin egen säkerhet och trygghet så hårt att ingen annan ryms inom omfamningen.
Starkt regigrepp – svag dialekt
Då man kommit 9000 tecken in i en recension börjar det vara dags att också nämna regissören, i detta fall Kari Heiskanen. Heiskanen är ett nytt namn på Svenkis scen, ett som rekommenderats av Hemming. 70-åriga Heiskanen har bakom sig en imponerande karriär som skådespelare, regissör och teaterprofessor, och han lyckas blåsa liv i det texttunga och faktabelamrade manuset. Heiskanen är av allt att döma en skådespelares regissör. Alla aktörer på scenen behandlar de ibland otympliga replikerna utsökt väl. Språket är, medvetet, arkaiskt, och skulle lätt kunna leda till styltat deklamerande, men i Amos A talas det rappt och friskt i munnarna på varandra, det avbryts och infogas. Och trots att Heiskanen kommer från den finskspråkiga teatertraditionen hänfaller han aldrig till finsk skrikteater. Som en utomstående regissör och nationellt meriterad profil har han antagligen också haft pondus nog att handskas med de teateregon som står på scenen – åtminstone är resultatet ett hårt drillat, samspelt och imponerande ensemblearbete. Nyanserna och betoningarna sitter rätt redan på premiären, trots något enstaka stapplande här och där.
Det som däremot inte sitter är Kimitodialekten. När skådespelarna ska slå över i Dragsfjärds- och Kimitodialekt är det, som det heter, all over the place. Det är lika stora delar Österbotten och Östnyland i Svenska Teaterns Åbolandsmål. Och som bördig i Dalsbruk vill jag poängtera att ordet inga (“inte”) i Åboland uttalas med kort ng: med fart, och inte som på Åland, med långt ng (Simon Häger är den största syndaren här). Ordet inga ska alltså låta mer som “kiva” än som kvinnonamnet Inga.
Balanserat visuellt uttryck
Erik Salvesens scenografi balanserar utsökt mellan tids- och atmosfärmarkerande mise-en-place och avskalad, symbolisk scenografi. Användingen av gamla fotografier och videosnuttar från Helsingfors på bakfonden bidrar även till att publiken vaggas in i rätt tidsstämning. Rent visuellt finns det några ytterst starka scener, stärkta av Joonas Tikkanens ljus och Hanna Mikanders ljud. Musiken av Kristian Nyman bidrar till att förstärka dramats emotioner, snarare än att göra något väsen av sig. I föreställningen förekommer också ett halvdussin pianoackompanjerade, tidstypiska sånger – jag är inte övertygad om att de tillför helheten så väldigt mycket, speciellt som skådespelarnas sångprestationer är lite svajiga – det är inte musikalensemblen som står på scen här.
Helgjutet teaterhantverk
Amos A är alltså helgjutet teaterhantverk – trots en längd på 2 timmar och 40 minuter känns föreställningen inte lång: situationerna byts i rask takt och energin är hela tiden närvarande. Regigreppet är stadigt och skådespelarinsatserna över hela linjen imponerande, såpass så att det känns svårt att lyfta fram några enskilda prestationer. Patrick Henriksen är en av teaterns mest stabila skådespelare, och är säker och habil i rollen som Amos. Riko Eklundh gör ett sympatiskt och trovärdigt porträtt av Nicken. Mest imponeras jag kanske ändå av Aaro Wichmanns självklara och lugna närvaro på scenen, både i rollen som Max Hanemann och som Andersons brorsson. Sophia Heikkilä spelar bland annat Hanemanns hustru Thyra Hanemann, barnavårdens absoluta förgrundsgestalt i Finland på 20- och 30-talen (paret Hanemann skulle vara värda en helt egen pjäs, för övrigt), en karaktär som tyvärr görs lite för mycket till en tragisk bifigur i föreställningen, trots ett gott arbete av Heikkilä. Detsamma gäller för övrigt Mona Mårtensons karaktär. Simon Häger i flera biroller och underbara Sofia Bach som Andersons påstridiga beundrare, svenska skådespelaren Tollie Zellman står för föreställningens humorinslag som gör mycket för att lätta upp den annars rätt tragiska berättelsen.
Sfinxaktig Anderson
Men låtom oss återvända till den inledande frågan: hur gör man dramabiografi om en person man vet så lite om? Svårligen, är svaret. Hemming har tagit sig friheter med historien och verkligheten, som sig bör i en pjäs av detta slag. Tidslinjen är komprimerad så att att Folkhälsans och Konstsamfundets grundande samt bondemarschen ser ut att ha inträffat under en och samma vecka, när tidsspannet mellan händelserna i själva verket är 20 år. Huruvida Mona Mårtenson verkligen tog sitt eget liv vet jag inte, då inga sådana uppgifter förekommer i hennes biografitexter på nätet. Max Hanemann framställs som destitut, arbetslös och bortglömd efter att han sparkats från Svenska Pressen – i verkligheten arbetade han vidare som journalist på andra tidningar, visserligen som frilans. Hans död verkar i pjäsen nästan sammanfalla med hans avskedning – egentligen dog han 15 år senare. Och så vidare.
Däremot har Hemming varit mer försiktig med att fabulera kring Anderson och ge honom karakteristika som inte finner stöd i forskningen, med följden att han blir, som Topi Lappalainen skriver i Arbetarbladets recension, “sfinxaktig”. Sfinxaktig var säkert också vad han var i verkliga livet, men jag hade gärna sett föreställningen öppna upp denna sfinx lite mer än vad den gör – det finns dramaturgiska grepp att använda för att utforska möjliga förklaringar till verkliga personers lynne och själsliv utan att man våldför sig på den verkliga förlagan. Det vet naturligtvis en så meriterad dramatiker som Hemming, vilket betyder att hon medvetet valt att inte använda sig av dem (i större utsträckning). Man kan gissa att Hemming inte varit intresserad av att presentera en alldeles för fiktionaliserad variant av Amos Anderson.
Samhällssatiren träffar
Som tidigare nämnt är det till föreställningens fördel att den inte förskönar Anderson – inte ens slutet erbjuder egentligen någon förlåtelse eller försoning: det är en ovanligt krass avslutning på en biografisk pjäs om en storman. Samtidigt känns det ändå som om huvudpersonen på glider mellan fingrarna. Jag vet inte om jag vet eller förstår mycket mer om Amos Anderson när jag lämnar teatersalongen än då jag gick in i den. Jo, jag har lärt mig lite mer om hans liv och verk, men vem personen Amos Anderson verkligen var ger Svenska Teaterns uppsättningen inte så mycket svar på.
En av orsakerna till detta är att föreställningen bollar med så mycket olik tematik att mycket känns halvbehandlat. I stället för att göra en snävare analys av Andersons liv – till exempel genom att skapa ett narrativ utgående från hans hängivenhet till katolicismen, eller genom en snävare infallsvinkel som hade utgått ännu tydligare från hans klass- och familjekomplex – har Hemming valt att skapa ett kalejdoskop av Amos.
Samtidigt upptas mycket av pjäsen av personerna kring Anderson. Det är nästan lika mycket en föreställning om Nicken Rönngren, Max Hanemann och Mona Mårtenson. Alla tre karaktärer är väl värda sin historia och dessutom bidrar deras berättelser till en bredare tidsskildring – men tillför deras berättelser så väldigt mycket till förståelsen av Amos Anderson? Eller stjäl de snarare tid som kunde ha använts till att öppna upp mer kring själva huvudpersonen?
Å andra sidan är, som Lappalainen i Arbetarbladet påpekar, Amos A en viktig tidsskildring som ställvis landar precis rätt i vår samtid. Otto Ekman skriver i HBL att föreställningen “brutalt [blottar tänderna] mot den finlandssvenska borgerlighetens självgoda hycklande”. Det är inte svårt att dra paralleller mellan Amos Andersons hukande inför Lapporörelsen och SFP:s legitimering av Sannfinländarnas rasistiska och ställvis fascistoida politik. När Max Hanemann i slutet av första akten med högtidligt stämma bedyrar att “SFP kommer aldrig att sitta i regering med ytterhögern”, brister premiärpubliken ut i skrattsalvor och glädjetjut. Eller åtminstone bakre delen av salen – de inbjudna högdjuren i de första raderna är mer återhållna i sina reaktioner.
Både för mycket och för lite
Jag är kluven efter föreställningen. Å ena sidan hade jag velat se mer av nästan allt – jag vill genast veta mer om Max Hanemann och om den finlandssvenska borgerlighetens och pressens inställningar till Lapporörelsen och fascismen, och vilka spänningar som utspelade sig i högerleden. Jag vill också utforska Nicken Rönngrens “hemliga” liv som homosexuell man i ledningen på en av landets mest prestigefyllda teatrar, under en tid då homosexualitet var bokstavligen livsfarligt i Finland. Ett utforskande av teatern och kulturfältet som en fristad för queera personer i Finland skulle absolut vara värt en helt egen pjäs. Den svenska divan Tollie Zellman, om vilken det sagts att “alla kvinnor höll hårt i sina respektive när Zellman var i närheten” verkar som en högintressant person att gestalta på scenen – i Amos A har hon främst rollen som “comic relief”, och det samma gäller stumfilmsstjärnan Mona Mårtenson, som vi får veta väldigt lite om i själva pjäsen, men som också verkar ha haft ett högintressant liv och karriär.
Å andra sidan vill jag ha mindre av allt för att kunna fokusera mer på föreställningens egentliga huvudperson, som ibland riskerar att knuffas av scenen av allt annat fascinerande innehåll i pjäsen.
Kari Heiskanen och Gunilla Hemming har skapat en föreställning vars brister paradoxalt nog också är dess styrkor. För en recensent är det synnerligen förvirrande. Men att en föreställning sätter griller i huvudet på kritikern till den grad att det resulterar i en recension på 20 000 tecken måste ses som ett lyckat tilltag.
Foto: Cata Portin
Svenska Teatern: Amos A. Manus: Gunilla Hemming. Regi: Kari Heiskanen. I rollerna: Sofia Bach, Riko Eklund, Sophia Heikkilä, Patrick Henriksen, Simon Häger, Nina Palmgren/Hellen Willberg, Malin Saine, Aaro Wichmann, Niklas Åkerfelt. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Maria Rosenqvist. Mask: Titta Stoor. Ljus: Joonas Tikkanen. Ljud: Hanna Mikander. Koregografi: Peter Pihlström. Musik: Kristian Nyman. Spelas på Svenska Teaterns stora scen fram till 5.12.
1 kommentar
Kul läsning!