3. Krymplingstiden lider
Det måste finnas ett sätt att integrera döden med livet,
utan att förtränga den eller kasta sig platt för den.
– Audre Lorde
För det tredje, krymplingstiden går. Den är begränsad.
Ett ögonblick i tiden: jag, 19 år, sitter på avdelningen på Mejlans sjukhus och tänker att jag kan dö när som helst. När det här ögonblicket blir verkligt kan inget, varken i det förflutna eller i framtiden, vara som förut.
I sjukhuskorridoren på Mejlans, då döden gör mig sällskap, blir det svårare att upprätthålla rusarmyten. Evighet och avsaknaden av begränsningar är viktiga element i myten om Rusaren. I den frammanas den ensamt presterande skidåkaren som klarar av allt, som redan har bråttom till nästa möte. Rusaren kränger på sig löparskorna och kutar iväg från döden. Tills vidare.
Ännu är jag inte medveten om att döden alltid har funnits vid min sida; ända sedan jag föddes, mitt namn finns etsat i dödens panna, döden håller mig i handen om natten, den sitter vid bordet tillsammans med mig och andas i samma tonart.
– Camila Sosa Villada
Ett annat ögonblick: jag ligger och tänker på döden.
Detta levande ögonblick möjliggörs av dess avigsida: att det när som helst kan ta slut. Jag tänker på döden när jag (vilket idag är möjligt) fattar ett beslut: vilka relationer ska jag prioritera, vilka aktiviteter vill jag ägna min tid åt regelbundet, hur ska jag ta hand om mig själv. Döden gör det möjligt att berätta om min kropp, om dem jag håller kär, om min tid. Döden är åtminstone på något sätt begriplig, det går att fråga den om vägen. Varje sak jag gör kan vara den sista, men hur göra rättvisa åt detta faktum?
Jag tänker på hur det är att längta efter döden, det slöa viljandet. Jag tänker rasande fantasier, det enda som hjälpte mig, då, på Mejlans: om ändå kvacksalvaren som utövar makt på avdelningen, som är skyldig till vårdfelen som begåtts mot mig och säkert många andra, bara kunde dö bort. Om ändå alla som ansvarar för det systematiska våldet i sjukhussystemet skulle kasta in veven. Om jag bara själv försvann in i den eviga sömnen med ett dramatiskt brev som följeslagare.
Jag ligger och tänker på döden. Tänker månne döden på mig? Tänker döden på subjektivitet?
Samtidigt tänker jag att jag står i skuld till mina dödslängtande jag. 19-åringen isolerad på den sterila sjukhusbädden, 14-åringen i en säng blöt av tårar, 12-åringen som vakar i en överslaf nersölad av svett. Jag står i skuld, för nu när jag har viljan att vara kvar här, och jag har det förbryllande privilegiet att vara vid liv både i sängvärlden och annanstans, måste jag göra något av allt detta. Jag ligger i bädden och funderar: jag lever på sätt och vis för att betala av på skulden, nog blir jag väl till sist förlåten för den.
Krymplingens emotionella intelligens går ut på att förstå att sängar utgör världar.
Hus utgör världar. Bilar utgör världar.
– Leah Lakshmi Piepzna-Samarasinha
De som stretar på i sin rusarverklighet stirrar på oss, vars begränsningar har blivit synliga, vi utsätts för deras hånfulla rusarblick. De glor på oss eftersom de ser döden – och de har ju rätt. Jag vet att jag en gång kommer att vara den framlidna, och jag vet att rusarna kommer att följa efter.
Fram tills att jag kilar vidare måste jag leva, utsätta mig. Jag måste använda den begränsade irrande tid som jag än så länge befinner mig i. Det finns ingen krymplingstid att slösa bort.
4. Krymplingstiden kladdar
För det fjärde: krymplingstiden rör till mina planer, den synliggör smutsen i allt jag tidigare önskade var rent.
Krymplingstiden är lortig tid. Råddig tid som gror under naglarna, som luktar, som följer mig hack i häl. Den är skräp som inte går att putsa bort med en rotborste eller tvätta bort i sextio grader, den tillhör sådant som rusarfantasin om renhet inte vill vända blicken mot.
Krymplingstiden är odiskad disk, fuktigt bioavfall, utkomststödsblanketter, kladdiga golv på nattklubben, smygätande på natten, blandspråk, ljudet av klickande säkerhetslås på dörren, klädhögar, ensamt dokande, oidentifierbara piller, felaktiga tankar, att härja mitt på gatan, jästsvamp, begravningar utan deltagare, kroppsvätskor på badrumsgolvet, paranoia. Krymplingstiden är en smutsgömma, en städinsats dömd att förintas. Det är dyster tid och Rusaren vill inte skita ner sina löparskor med den.
Narrativen framstår som obegripliga när de kladdats ner av krymplingstiden. Jag hänger inte med, greppet slinter, tiden rinner iväg. Jag sprattlar avundsjukt när andra ännu en gång berättar om sina barndomsminnen. Eller återger anekdoter om något som hänt för några år sen. Eller sånt som skett för någon vecka sedan. I mitt liv finns bara hål, och i hålen hittar jag fler hål. Vad göra av insikten att ha blivit en opålitlig berättare?
Og jeg er selvfølgelig både en idiot og en spasser
Jeg er ikke et bedre menneske end andre
Jeg er bare det her hullede hvide på alt det sorte
Men hvis blot vi kunne mødes om det hullede i hinanden
Hvad fanden kunne vi så ikke udrette, min spasser
– Caspar Eric
Krymplingstiden är smutsig eftersom den inbegriper att exponera sig för annanhet. Att beblanda sig med annanhet, att påverkas av annanhet, en ny tid av förvirring.
Krymplingstiden innehåller obegriplig fulhet. Ögonblicken då vi sviker både andra och oss själva för att hålla huvudet under vattenytan. När vi misslyckas, väjer undan, behandlar andra som medel, när vi annangör, när vi utesluter, när vi sår misstro, när vi låter rädslan råda och överger kärleken. När vi rättfärdigar resan till ett annat ögonblick, när vi reagerar utan att verkligen möta den andra här och nu. När vi säljer oss själva och andra med på köpet. Men krymplingstiden är också ögonblick då vi oavvänt betraktar det fula och börjar handla annorlunda.
[…] Den främsta anledningen till att [bitterheten] fick mig att stänga livet ute var att jag nästan alltid var tvungen att vistas i det förflutna för att kunna vara bitter. […] Jag var aldrig närvarande i stunden.
– Andrea Gibson
Krymplingstiden är utsatthet som smittar ner och smittar vidare. Den klistrar sig fast på kroppen, på ambulansbåren, på sjukhusbädden, på sängen, på institutionens väggar. Den dryper av tillfrisknandets honung som får sådant som länge hållits isär, delar som dömts ut som dåliga och omöjliga, att kletas ihop till en märkvärdig helhet.
Vad som än sker, krymplingstiden limmar ihop krymplingskroppens minnen.
Vad som än sker, krymplingstiden befläckar rusarfantasin.
1. Krymplingstiden formar verkligheten
För det första: krymplingstiden är ett faktum.
På avdelningen på Mejlans sjukhus började jag som 19-åring förflyttas från rusartiden till krymplingsevigheten.
Först åratal senare, tillsammans med krymplingsvänner, hittade jag ord för att beskriva den här övergången. Vi började hitta olika handikappskulturer, -gemenskaper och -språk. I kollektivet Just Another Crip Group började vi utarbeta solidariska versioner av dem: dela, reflektera, benämna, drömma, pröva oss fram, föra människor samman. Hit hörde också att gestalta krymplingstiden, att dela erfarenheten av att vara i den, att vår tid inte springer efter funkisnormativa utgångspunkter.
Krymplingstiden är mångfaldig.
Krymplingstiden är släkt med begreppet crip time. ’Crip time’ har sina rötter i den engelskspråkiga feministiska diskussionen om crip vars nav utgörs av samhällskritik, en helhetsmässig förståelse av mänskligheten samt ett utmanande av normer som berör produktivitet och förmågor, och allt detta utifrån en mångfald av krymplingsperspektiv.
Jag skriver den här texten som en sorts krymplingsdialog med Ellen Samuels essä ”Six Ways of Looking at Crip Time”. Samuels kartlägger i sin text crip time-fenomenet både som något frigörande och något som vi sörjer. Enligt henne utmanar crip time medikaliserande och linjära modeller av livsförloppet som utgår från friska och handikappslösa människor. Johanna Hedva beskriver i sin nya bok How to Tell When We Will Die crip time som en livsförändrande slungande stråle. Den nyligen avlidna Andrea Gibson skrev och talade för sin del om hur insjuknandet i cancer och bearbetningen av sitt eget psyke påverkade hens uppfattning om nutiden och närvaro. För Leah Lakshmi Piepzna-Samarasinha är crip time inte bara ett ämne att utforska utan också ett sätt att skriva. Alison Kafer, en av dem som utvecklat begreppet crip time, utformar i Feminist, Queer, Crip ett nytt sätt att närma sig en handikappad tidslighet, och i synnerhet en handikappad framtid, genom att gå i dialog med tänkare som utforskat begreppet queer tid.. Kafer nämner att begreppet crip time användes i ett akademiskt sammanhang för första gången av Irv Zola och Carol Gill.
Snarare än att forma handikappade kroppar och själar efter klockan,
formar crip-tiden klockan efter handikappade kroppsjälar.
– Alison Kafer
För mig är krymplingstiden ett outhärdligt ensamt tillstånd, det isolerar mig och berövar mig orden, världen rusar förbi medan jag ruttnar bort på sjukhuset, hemma, i sängen. Samtidigt är det en hel förståelse, ett delat faktum, en lättnad – som inbegriper hela kroppen: jag är trots allt inte ensam.
Krymplingstiden har varit ett ramverk för berättelser som jag har letat efter. Förut tänkte jag att mitt liv är delat itu: det fanns en tid före sommardagen då jag blev sjuk och sedan ett efteråt. Senare hittade jag en mer övergripande berättelse: egentligen blev jag inte handikappad sådär mitt i allt, trots att vissa symtom kom upp till ytan den där sommardagen. Nu står jag inför de utmanande frågorna: varför försöka hitta på en historia som skulle ha en helande verkan? Krymplingstiden är det fortgående omskrivandet av berättelsen, min kropp dess levande text.
Krymplingstiden är inte ett stärkande och trendigt ord som utstrålar någon mystisk ursprunglig tid. Krymplingstiden är ett varande som utspelar sig i en specifik tid och på en specifik plats – där jag lever oavsett om jag stärks av det eller inte. Oftast inte.
Krymplingstid är att resa i tiden.
– Ellen Samuels
Krymplingstiden är alla de vardagliga ögonblick som samlas i frustrerande högar då jag inte förmår det som förutsätts att jag ska kunna. Det attackerar utan varning: en bekant parfymdoft på gatan kan förskjuta min krymplingstidslinje när jag ofrivilligt transporteras långt bort, till ett annat av tidens ögonblick. Krymplingstiden är bristfällig förutsägbarhet, att dagen formas om på nytt, jag-kan-igen-inte-komma-meddelanden, århundradens väntan på att smärtan ska avta. Krymplingstid är att förlora ögonblicket, att ta tiden i besittning, en irrande rytm, plötslig acceleration som får en att falla ur sätet, att försena sig och bromsa.
Rusartiden är mångfaldig.
Rusartiden är däremot det mest gynnsamma strecket på löparbanan. Den rör sig från punkt A till punkt B. Här har allt sitt pris. Sanningsvärdet är 1 eller 0. Logiskt och bestämt. Relationen mellan orsak och verkan är vattentät. Rusartiden mäts på ett oberoende sätt, människan blir överflödig, perspektivet är universellt. Tidens gång mäts förutom av atomklockan också av Framsteg och Tillväxt. Rusartiden har måttstockar, mätare, valuta och förväntan på avkastning. Rusartiden förvandlar det levande till ett medel. Allt som är i vägen, som förargar genom att sakta ner farten, trampas över när Rusaren susar mot sitt mål. Rusaren rätar ut kurvorna. Rusaren är en förstörelsekraft som syns, hörs, känns; undantag förvandlas till ofelbarhet. Rusare är benämningen för berättigandet av denna förstörelsekraft.
Krymplingstiden är ibland en sköld som krymplingen ibland också måste gömma sig bakom. Genom krymplingstiden kan man berättiga att man springer för sitt liv, undan de andra rusarna, men också att man kutar undan sig själv. Rusartiden är en kamp om överlevnad, ett försök att smita undan livets och dödens gränstrakter. Rusartiden kan vara den enda möjligheten.
Rusartiden försöker skramla ihop en berättelse om sig själv för att framstå som logisk.
Krymplingstiden ordnar verkligheten på nytt.
2. Krymplingstiden binder ihop
För det andra, krymplingstiden är sammanbundenhetens tid.
Jag tänker på min krymplingsvänner som nittonåringar, när vi ännu inte var bekanta med varandra, jag tänker på allt vi då inte förstod att vi redan visste och kunde. Jag tänker på krymplingssakkunskapen som vi har kunskapen som vi krymplingar har. Jag tänker på min krymplingsvän i sin nuvarande sängvärld, idag, igår, nästa vecka. Jag tänker att vi har hittat varandra, jag tänker på att hålla sig vid liv, jag tänker på döden, jag tänker på oss i trappuppgången där vi gör coronatesten innan födelsedagsfesten, jag tänker på de otaliga bilskjutsarna, jag tänker på allt som vi överlever, jag tänker på vad det är som någon av oss inte kommer att överleva, jag tänker på allt som håller oss isär och som berövar oss varandra. De här tankarna är inte längre möjliga att tänka isär från varandra, de är sammanbundna.
Krymplingstiden blir en levd verklighet i våra relationer. I våra band till varandra.
Sammanbundenheten (eng. interdependence, sidoksisuus på finska), är ett begrepp som jag använder för att utmana individcentreringen och skapa en förståelse för krymplingskollektivens värld. Vi är på ett grundläggande sätt beroende av varandra, och sammanbundenheten vänder uppmärksamheten mot relationerna som strukturerar verkligheten. Mia Mingus, som skriver i ett sammanhang av amerikansk disability justice, betonar att sammanbundenheten är solidaritet, en del av människans grundbehov. ”Vi behöver varandra. Och varje gång vi vänder oss från varandra vänder vi oss även från oss själva.”
Sammanbundheten är mångtydiga och motstridiga relationer. Mina mediciner är fantastiskhemska, de hjälperstjälper. Min kropps sammanbundenhet med min medicinering har tagit många vändningar, läkemedelsindustrins sterila tentakler letar sig in i mitt sovrum. Eller: omsorgsrelationen mellan två människor kan i ett ögonblick vara vacker och betydelsefull, i ett annat är det instabilt och gnagande skyldighet. Överlag är banden, som vi på ett vardagligt plan kan inbilla oss att formas i enlighet med individers val, ett rov för den globala exploateringen.
Eftersom jag är sammanbunden med krymplingstiden blir jag en levande del av krymplingsnätverket. För första gången har jag blivit en del av sådant som riktar sig mot något annat än det förflutna. Att söka omsorg och kontaktytor, att skapa kulturer, att dela resurser, krymplingsframtidernas nätverk. I det här nätverket är sammanbundenheten en stärkande omständighet som man lär sig att leva med – det är inte en rusarteoretisk leksak.
Det här nätverket är både räddning och förbannelse. Det kommer till undsättning genom att erbjuda skydd och strategier för att hantera system som är skadliga för den mänskliga värdigheten, system som inte är utformade för oss utan som vill omintetgöra; FPA, tjänsterna för funktionshindrade, hälsovården. Nätverket blir ändå en förbannelse om vi börjar inbilla oss att våra resurser är oändliga, att våra krymplingsbekanta automatiskt kan erbjuda allt det stöd som de här systemen påstår att de erbjuder oss.
Vi är viktiga och våra berättelser och erfarenheter är viktiga.
Att vara handikappad betyder något. Glöm aldrig det.
– Mia Mingus
Min krymplingstidslinje har på många sätt bytt skepnad när jag har införlivat sammanbundenheten. Att bli handikappad har varit en process som har omvandlat min förståelse av behov, tillgänglighet, sårbarhet, ömsesidighet och makt. Det är svårt att komma ihåg en tid när jag trodde på myten om staten, FPA:s tanter, välgörenhetsrusarna eller specialläkarna som skulle komma och fixa en situation som gått åt fel håll. Den som lever i krymplingstiden vet att man måste man skrida till handling även då man står inför det omöjliga: man måste agera, själv och tillsammans. Man måste skapa sina egna system.
Men att gestalta sammanbundenheten och att handla sammanbundet är krävande. Insikten att (nästan) ingen kommer och hjälper, och å andra sidan insikten att mina bekvämligheter förverkligas på andras bekostnad, kan tidvis förlama. Giftiga band, band som brådstörtat kapats, är särskilt svidande när det är frågan om krymplingsvänskap. Samtidigt vet vi att vi bara har varandra, och ändå – kanske just därför – vänder vi ofta varandra ryggen.
Och samtidigt är det här relationer där man måste kunna agera gemensamt för att krympa framtiden, att skapa framtiden som krympling.
5. Krymplingstiden utmanar
Den här texten var tänkt att innehålla fyra iakttagelser om krymplingstiden. Men krymplingstidens enda regel är snarare att dylika regler är gjorda för att brytas.
Den femte iakttagelsen är att krymplingstiden har förmågan att sortera verkligheterna i nya positioner, i varje fall då den används för att inkludera snarare än att skilja åt. När krymplingstiden inte förvrängs till ett berättigande eller till ett ideologiskt instrument utan när den präglas av öppenhet, ömsesidighet och (själv)kritisk medvetenhet.
I vissa av tidens ögonblick har jag använt uppställningen Krympling vs. Rusare för att hålla andra på avstånd. Då jag upplevde att jag kontinuerligt blev missförstådd eller utesluten lade jag skulden på rusartiden. Jag slog fast kategorier: allt måste härledas ur att de andra lever i en annan verklighet, långt borta där i de handikappslösas lyckligt lottade skyltfönster: ”de kan aldrig förstå”. För att upprätta en skiljelinje övertygade jag mig själv om att funktionsnormativiteten endast skadade sådana som mig. Jag försökte hålla mig till de så kallade trygga rummen. Till slut visste jag: jag kan inte behärska mina tidsresor, även om varje dag skulle börja med en förhandsvarning eller rummet skulle vadderas från golv till tak med de trygga rummens utprintade principer.
mitt hjärta är oändligt, men min kropp är det inte.
det här är ingen begränsning, det är en gåva.
– Alok Vaid-Menon
I ett annat av tidens ögonblick har jag fått inse att krymplingstiden och rusartiden inte är motsatser.
Krymplingen och rusaren är inte polära motsatser, de är inte fortsättningar på raderna av kategorier; bestämningar som skapar gränsdragningar; stämplar, som slår fast; identiteter att ställa mot varandra.
Krymplingen och rusaren behöver i själva verket varandra. De bor i mig ihopflätade och sammankopplade. Jag är en rusande krympling, jag är en krymplingiserad rusare. Jag är en krympling som ertappas med att inbilla sig att eftersom jag inte kan springa efter bussen kan jag inte heller rusa för mitt liv.
Samtidigt ger krymplingstiden och rusartiden namn åt verkligheter som har en alltför stor avgrund mellan sig. Krymplingstiden är en möjlighet att slå bakut mot rusarens maktutövande.
Krymplingstiden är mångfaldig. Krymplingstiden är en möjlighet att värna om öppenhet på alla fronter utan att fastna i skiljelinjer. Det betyder en kritisk blick också på krymplingen själv. Hur ser krymplingens fel ut? Hur kan man känna igen ögonblicken, då begreppet krymplingstid förvrängs till att bli ett sätt att berättiga något? Hur bära ansvar för att omvårda beroendebanden när våra tidslinjer snurrar på i otakt? Krymplingstiden kan användas som ett svepskäl för att låta såret styra bussen. Krymplingstiden kan vara en bedräglig berättelse, ett sätt att vilja försvara att man kryper in i sitt skal, ett sätt att snickra ihop en offerberättelse, att omdana jaget till Rusarens motpart.
Krymplingstiden är en tillgång när det gäller att luckra upp de motsatsförhållanden som berövar oss varandra. Förtryckare vs förtryck, god vs ond, förtryckta vs allierade, våldsutövare vs offer. Handikappade vs handikappslösa.
Krymplingstiden är en möjlighet att samarbeta med Skillnad – tillsammans, i riktning mot Skillnad och på tvären mot Skillnad. Det är dags att utsätta sig, att lägga sig i blöt i smutsen.
Krymplingstiden är en berättelse om felbarhet. Felbarheten kommer slutligen i kapp den som rusar fram i tillvaron.
Krymplingstiden är en möjlighet att erkänna det bortglömda faktumet att vi alla är sårbara.
Tack
Adalmiina Erkkola, Vilma Laakio, Vishnu Vardhani Rajan, Juti Saari, Coming stage-projektets rampa-associations & rampa productions arbetsgrupper, Nadja Leham, Milla Tengström och Emmy Karhu från Just Another Crip Group, Ulriika Hyry, Mio Lindman, Salla Aldrin Salskov, Lotta Jäppinen, Hele Okkonen, Jemina Inkeri Vainikka Lindholm, Marja Väänänen, Pia Nirkko.
Referenser
Audre Lorde: Cancer Journals, 1980, s. 5. Penguin Random House. Egen översättning.
Camila Sosa Villada: Yöeläimiä, 2024 [2019], s. 238. Översättare: Emmi Ketonen. S&S. Egen översättning.
Leah Lakshmi Piepzna-Samarasinha: Care Work: Dreaming Disability Justice, s. 72, 2018. Arsenal Pulp Press. Egen översättning.
Intervju med Andrea Gibson i podcasten Fucking Cancelled, ”Talking Shit with Andrea Gibson: A Difficult Life Is Not Less Worth Living Than a Gentle One”, 2023. Egen översättning.
Caspar Eric: ”SPASSER ER ET ORD I ORDBOGEN SOM BETEGNER NOGET DÅRLIGT”, s. 55-56, Nye Balancer – handicapdigte, 2023. Gyldendal.
Alison Kafer: Feminist, Queer, Crip, s. 27, 2013. Indiana University Press.
Ellen Samuels: ”Six Ways of Looking At Crip Time”, Disability Studies Quarterly Vol. 37 No. 3, 2017. Egen översättning.
Mia Mingus: ”Interdependence (excerpts from several talks)”, 2010. Bloggen Leaving Evidence. Egen översättning.
Mia Mingus: ”Access Intimacy, Interdependence and Disability Justice”, 2017. Leaving Evidence -blogg. Egen översättning.
Alok Vaid-Menon: 2018 ”New Year’s Resolutions”, Instagram-inlägg. Egen översättning.
Vishnu Vardhani Rajan: #hashtag poem, i rampa productions -gruppens teaterpjäs rampa landscape – lazy, late, absent, 2023.
Översättning: Mio Lindman, Salla Aldrin Salskov och Isa Hukka
Illustration: Emma Johansson
