Black Sabbaths sångare Ozzy Osbourne växte, liksom de flesta heavy metal-pionjärer, upp i 60-talets brittiska industrisamhälle. Hammarslagen, röken och soten från fabrikerna skapade metalmusikens ljudlandskap, och det brutala och utsiktslösa livet för industriarbetare sporrade unga från arbetarklassen att söka en utväg i musiken. Att de lyckades med det är mycket långt Harold Wilsons socialdemokratiska regerings förtjänst, skriver Janne Wass.
The Prince of Darkness kallade han sig själv under sin solokarriär, John Michael Osbourne, Ozzy bland kompisar och några miljoner fans världen över. Black Sabbaths sångare avled den 22 juli 2025, bara ett par veckor efter Black Sabbaths magnifika avskedskonsert i bandets hemstad Birmingham.
De flesta rockkännare brukar vara rörande eniga om att genren heavy metal föddes sommaren 1969. Ett relativt okänt band vid namn Earth, som experimenterade med blues och rock, såg kön ringla sig lång till biografen mittemot deras replokal i Birmingham – kvällens film var (enligt legenden) den italienska kultregissören Mario Bavas skräckantologi I tre volti della paura från 1963, med Boris Karloff i en av huvudrollerna. Filmens engelska titel var Black Sabbath. Earths basist Terence ”Geezer” Butler noterade att folk betalade pengar för att se filmer som skrämde dem, och funderade om inte det samma skulle fungera med musik. Tillsammans med sångaren Ozzy Osbourne skrev Butler lyriken till en låt som de döpte till ”Black Sabbath”, inspirerad av den populära brittiska författaren Dennis Wheatleys böcker, som ofta behandlade det ockulta.
Sångtexten vinner inga lyrikpriser – den beskriver den bottenlösa skräck som greppar en då man tror att djävulen är ute efter en, och börjar med raden ”What is this that stands before me? / Figure in black that points at me”. Det som gjorde låten ”Black Sabbath” så ikonisk var gitarristen Tony Iommis revolutionerande riff som fick håren att stå på ända hos lyssnaren, i kombination med Ozzys unika röst och sångstil. Rockpubliken hade aldrig hört något liknande. De som kunde sin klassiska musik borde dock ha känt igen Iommis riff – det var ett tritonusintervall, även kallat ”djävulens intervall”, som basisten Butler hade lånat från Gustav Holsts orkestersvit Planeterna, specifikt från satsen ”Mars, krigsbringaren”. Iommi arrangerade om intervallet en aning, och genren heavy metal var född. I augusti 1969 bytte bandet namn från Earth till Black Sabbath och resten är historia.
De förlorade fingrarna
Heavy metal föddes ändå inte i ett vakuum, och inspirerades inte bara av filmer, ockultism och skräckromaner. Genren föddes i en specifik tid i ett specifikt samhälle – den brittiska arbetarklassen i slutet av 60- och början av 70-talet. Birmingham dominerades under den här tiden av metall- och kemiindustrier, och de flesta av Black Sabbaths medlemmar arbetade under någon tid inom metallindustrin, och hade föräldrar som gjorde detsamma. 1969, samma år som Earth bytte namn till Black Sabbath, grundades också ett annat ikoniskt metalband i Birmingham – Judas Priest. Deep Purple och Led Zeppelin bildades båda i arbetarstadsdelar i östra London. Led Zeppelins- gitarrist Jimmy Pages pappa arbetade inom plastindustrin och sångaren Robert Plants dito var flygplansmekaniker.
En quizfråga: vad har min farmor och Black Sabbaths gitarrist gemensamt? Jo, båda förlorade två fingrar i en metallpress. Tony Iommi trodde att hans drömmar om en karriär inom musiken var förlorade då han som 17-åring blev av med två fingerspetsar i en metallpress. En kollega introducerade honom till jazzgitarristen Django Reinhardt, som lärde sig spela med en helt egen stil med två fingrar på ena handen efter en eldsvåda. Det inspirerade Iommi till att skapa sin egen spelstil med hjälp av två artificiella fingerspetsar – ett slags finger-borgar – gjorda av plast. De första finger-borgarna tillverkade han av Fairy-flaskor som han smälte ner. Som ett resultat av olyckan spelade han till en början med lättare och tunnare banjosträngar på gitarren, och stämde ofta sin gitarr lägre än normal gitarrstämning för att få mindre spänning på strängarna – vilket- ofta uppges ha bidragit till Black Sabbaths dome-dagsmörka sound.
Jag gick förbi fabrikerna och skapade i mitt huvud rytmer till ljud från olika maskiner. Det är svårt att inte falla in i rytmer som ”bommmm psssss bommmm psssss’.
Stålindustrin som soundtrack
Tony Iommi själv har ändå avfärdat olyckans betydelse för Black Sabbaths sound – det var enligt honom inte hans handikapp som var utgångspunkten för bandets nyskapande musik. Snarare var det, enligt honom, industrin. Flera av Black Sabbaths medlemmar har uppgett att de inspirerades av Birminghams tjutande och dunkande fabriker. Bandets trummis Bill Ward har sagt: ”Jag gick förbi fabrikerna och skapade i mitt huvud rytmer till ljud från olika maskiner. Det är svårt att inte falla in i rytmer som ”bommmm psssss bommmm psssss’.”
Redan 1836 skrev Charles Dickens i Pickwick-klubben om Birmingham:
Medan de rullade genom de smala sidogator, som förde till hjärtat av folkvimlet, verkade synen och ljudet av allvarlig sysselsättning ännu starkare på sinnena. Gatorna vimlade av arbetsfolk; arbetets sorl genljöd från varje hus; ljus glimmade från de smala fönstren i vindskuporna och virvlande hjul och slamrande maskiner skakade de skälvande murarna. Eldarna, vilkas mörkröda, dämpade sken hade kunnat ses på flera mils avstånd, blossade häftigt upp i de stora verkstäderna och fabrikerna i staden. Hamrarnas klappande, ångans brus och det dova, tunga ljudet av maskinerna, bildade den sträva musik, som ljöd från alla håll och kanter.
(Övers. C.J. Backman, 1913)
Drygt hundra år efter Dickens bok hade inte mycket förändrats i Birmingham, förutom att många av de gamla fabrikerna hade bombats till grus i tyska lufträder under andra världskriget. I en artikel i Birmingham Mail 30.7.2022 skriver Thomas Fair: ”Efter andra världskriget var urbana Birmingham i ett miserabelt skick. Tusen och åter tusen byggnader hade förstörts av bomber och många fler hade skadats eller brunnit.” I artikeln skriver Fair om hur barn, i brist på övriga ställen att vistas, småningom tog över de ruiner, kratrar och ödelagda områden som skapats av bombardemangen och gjorde dem till sina egna lekplatser – så kallade bomb pecks. Medlemmarna i Black Sabbath, födda i slutet av 1940-talet, lekte alla i bomb pecks, något som Ozzy också beskrivit i sina memoarer.
Protestsånger
Kriget satte sina spår i bandets medlemmar. Även om de själva inte upplevde andra världskriget växte de upp mitt i dess förstörelse. Låten ”War Pigs” från Black Sabbaths andra, klassiska, album Paranoid (1970) har beskrivits som en protestsång, och påminner inte så lite om Bob Dylans ”Masters of War”, även om Sabbath har pyntat sin lyrik med lite tomtar och troll för rätt metal-effekt:
Generals gathered in their masses
Just like witches at black masses
Evil minds that plot destruction
Sorcerer of death’s construction
In the fields, the bodies burning
As the war machine keeps turning
Death and hatred to mankind
Poisoning their brainwashed minds
Politicians hide themselves away
They only started the war
Why should they go out to fight?
They leave that role to the poor
Black Sabbath var också en del av en växande rörelse inom rockmusiken som började vända sig mot flower power-kulturen som hade spritt sig från Kalifornien över hela världen. I USA gav Alice Cooper ut sitt debutalbum 1969, och dess frontman med samma namn har senare beskrivit Alice Cooper som ”spiken i kistan för flower power”. I Birmingham satt en ung Ozzy Osbourne i sitt hem i stadsdelen Aston och såg ut över bombade byggnader, sot och rök från fabrikernas skorstenar, och lyssnade då Scott McKenzie sjöng om att åka till San Francisco och sätta blommor i håret. I sin självbiografi I Am Ozzy (2010) skrev sångaren: ”Blommor i håret? På riktigt. De enda blommorna man såg i Aston var dem som man kastade ner i hålet efter att man dött vid 53 års ålder för att man hade arbetat ihjäl sig.”
”Kall, hård maskulinitet”
Livet, speciellt för familjer i arbetarklassen, var svårt under decennierna efter världskriget i Birmingham och andra brittiska städer. I en intervju för programmet Morning Edition i NPR säger Black Sabbath-biografen Joel McIver: ”Om du var en ung man i den här miljön under den här tiden kunde du vänta dig att framtiden består av 45 år vid det rullande bandet i fabriken. Det här är bokstavlig sanning. Det här var det som många människor hade att se fram emot.” McIver fortsätter: ”Det går inte att frånkoppla den miljö som Black Sabbath uppstod i från bandets musik”.
I en artikel i tidskriften Metal Music Studies 1/2020 analyserar Steve Taylor industrins influenser på Black Sabbaths och och Joy Divisions musik. Han listar alla de ljud, ”fabriker, löpande band, tåg och konstant trafik” som utgjorde grunden för båda bandens ljudvärld, dominerad av låga frekvenser och distortion. Lika viktigt för bandens musik var industristadens kulturella och psykologiska- egenskaper: ”Trots en stark gemenskapskänsla, skapad av tätt packade hus som vätte rakt ut mot gatan, överskuggades- miljön av våld och en kultur som framhävde emotionell stoicism och en kall, hård maskulinitet”.
När Ozzy Osbourne blev frontman för Black Sabbath hade han utsatts för sexuella trakasserier i skolan och försökt ta livet av sig flera gånger. Vid 17 års ålder hade han redan hunnit arbeta inom byggbranschen, som rörmokare, på en fabrik som tillverkade biltutor och i ett slakthus – med tvivelaktig framgång. Vid fyllda- 17 prövade han sina vingar som inbrottstjuv, också det med föga talang: han blev haffad för stöld i en underklädesbutik och satt sex veckor- i fängelse.
För Ozzy och så många andra unga män i den brittiska arbetarklassen i slutet av 60-talet- var musiken en väg ut.
Gav röst till de utstötta
Musiken de gjorde resonerade hos arbetarklasspubliken. På diskussionsforumet Metal Academy skriver signaturen Sonny:
Jag växte upp på 60- och 70-talen i offentligt subventionerat boende (public housing, red.anm) i en liten stad i norra England där allas farsor jobbade i en av de två massiva lastbilsfabrikerna eller kemikaliefabrikerna som dominerade staden. […] Dylan må ha sjungit om fattigdom, men vi levde den. Det som ingen utanför metal-kretsarna förstod var att musiken och metal-kulturen (supande, droger, motorcyklar, etc) tillsammans med skräckfilmer samt fantasy- och science fiction-romaner var viktiga delar av flykten från den själadödande fattigdom som de flesta av oss arbetarklassungar tvingades leva oss igenom varje dag. […]
Jag började jobba på ett jordbruk då jag var 14. Det var ett skittungt jobb, men efter att jag gett min morsa några pund varje vecka hade jag fortfarande tillräckligt med pengar för att köpa skivor som Paranoid, Sad Wings of Destiny och Motörheads debutskiva (plus lite sprit och gräs) och biljetter till konserter där vi kunde hänga med likasinnade och se våra hjältar på riktigt, och vet ni vad? Det gjorde att allt var mödan värt. I musikpressen säger de alltid att det var punken som gav en röst till arbetarklassens unga, men hälften av de posörerna var college–typer som bara var intresserade av mode-sidan av punken. Nej, för mig var det Lemmy och Ozzy och Phil Lynott som gav en röst åt allt det som jag bar inom mig. Metal- var musik för de utstötta, de hånade och de glömda.
Kulmen av välfärdssamhället
Allt detta snack om Black Sabbath-medlemmarnas och andra heavy metal-bands fattiga bakgrund och hårda omständigheter ger vatten på kvarnen för dem som anser att stor konst föds ur misär. Det finns dock en annan sida av myntet, vilket till exempel Fraser- Watt påpekar i en krönika i den amerikanska vänster-tidskriften Jacobin den 31 juli 2025. Från 1964 till 1970 leddes Storbritannien av Harold- Wilsons- första Labour-regering, som skapade den kanske starkaste välfärdsstaten i brittisk historia. Wilsons regering satsade på en historiskt stor ökning av offentligt subventionerade lägenheter, höjde sociala stöd över hela linjen och införde många nya. Några exempel: mellan 1964 och 1970 steg de brittiska pensionerna med 23 procent, tilläggsförmånerna med 26 procent och arbetslöshetsunderstöden med 153 procent. Wilson drev en fackvänlig linje och införde flera reformer för att stärka arbetarnas ställning.
Arbetslösheten i Storbritannien mellan åren 1964 och 1970 översteg aldrig 2,7 procent. Jämför detta med en arbetslöshetsgrad på 9,4 procent i Finland idag.
Så även om många unga under efterkrigstiden i Storbritannien växte upp under svåra förhållanden under 50-talet fick de uppleva en period av historiskt stark välfärdspolitik under 60-talet. Siffror från World Inequality- Report bekräftar att den ekonomiska ojämlikheten under 60-talet var historiskt låg, och både i USA och Storbritannien låg till exempel den högsta marginalskatten på 90 procent eller över.
Arbetarklassen försvinner ur kulturen
Det är hisnande att föreställa sig den explosion av kreativitet som kännetecknade den brittiska rockmusiken mellan 1960 och 1969. Under blott nio år hann Storbritannien föda Beatles och Rolling Stones, ge upphov till den brittiska bluesexplosionen med artister som Jeff Beck, Eric Clapton och Jimmy Page, och ännu innan decenniet var slut slussa in heavy metal.
Filosofen, musikkritikern och författaren Mark Fisher, som även gick under pseudonymen ”k-punk”, skriver i boken Ghosts of My Life (2014) att en av orsakerna till denna kreativa explosion – i första hand driven av arbetarklassunga – var att den socialdemokrati som under 60-talet existerade i Storbritannien gav unga och unga vuxna möjlighet att delta i kultur-livet: tid, resurser och en miljö som var fördelaktig för bland annat musiklivet. Fisher talar om ”indirekt finansiering av kultur”: även om vänsterregeringarna under 60-talet inte nödvändigtvis finansierade ungdomars rock- och metalhobbyer, skapade deras politik omständigheter som var gynnsamma för kreativa fritidsintressen.
Sedan 70-talet har andelen personer med arbetarbakgrund som jobbar inom det brittiska kreativa fältet halverats – från drygt 16 procent till knappt 8 procent. Det visar en analys från den brittiska statistikmyndigheten, som publicerades 2022. Orsakerna är många, men Fisher- argumenterar för att nyliberalismen och hyper-kapitalismen är roten till problemet. Fraser Watt sammanfattar det väl i Jacobin:- ”Under slutet av 60-talet var det rimligt att förvänta sig att de arbetarklassjobb som Osbourne och hans bandmedlemmar tog innan de slog igenom skulle ha gett dem en hyfsad lön som gick att leva på. Visst, de hade inte mycket pengar, men de hade mer än unga arbetare tjänar i dagens värld med nollkontrakt och snuttjobb, oförutsägbara skiftesarbeten och konstant övervakning som hos arbetstagarna ger upphov till både psykologiska och ekonomiska problem.”
Förlusten av framtiden
Fisher argumenterar för att en socialdemokratisk politik och ett starkt välfärdssamhälle inte bara var gynnsamt för kreativiteten inom musikfältet på 60- och 70-talen, utan till och med nödvändigt. Den nyliberalistiska våg som startades av Thatcher och Reagan på 80-talet och som vi nu ser kulminationen av i en växande ytterhöger som drar genom världen, har enligt Fisher lett till något som han kallar ”förlusten av framtiden”. Vi förväntar oss, skriver Fisher, inte längre några nya, revolutionerande skivor, eftersom populärmusiken i praktiken har stampat på stället sedan början av 2000–talet. Det finns idag varken fysiska eller mentala utrymmen för unga artister och band ur arbetarklassen att skaka om systemet med fräscha, oväntade idéer. Musikbranschen domineras av streamingjättar, skivbolag som satsar på beprövade och strömlinjeformade koncept, och det finns allt färre små scener för nya band att visa upp sig på. En central del i utvecklingen av de tidiga brittiska metalbanden var det nätverk av pubar och små klubbar där nästan vem som helst kunde uppträda. Idag är de flesta av dem borta. Organisationen Music Venue Trust rapporterade ifjol att 125 brittiska så kallade ”grassroots music venues”, det vill säga små spelplatser, tvingades lägga ner verksamheten bara under 2023.
De kärvare ekonomiska tiderna, förlusten av små kvarterskrogar med musikutbud och allt högre biljettpriser gör att färre människor går ut för att se livemusik. Night Time -Industries Association UK rapporterade att 61 procent av Storbritanniens unga går ”ut på stan” om kvällarna mer sällan än tidigare på grund av att de inte har råd. Också här i Finland har ekonomiska betänkligheter skapat huvudbry för många barer som ordnar livespelningar. Helsingin- Uutiset publicerade den 24.11.2024 ett reportage om att den minskade ölförsäljningen under konserter gör det svårt för små klubbar att få ekonomin att gå runt.
Sedan 70-talet har andelen personer med arbetarbakgrund som jobbar inom det brittiska- kreativa fältet halverats – från drygt 16 procent till knappt 8 procent.
Kan vi skapa nytt?
I dagens hyperkapitalistiska samhälle koncentreras ägande och arbetsplatser till en allt mindre klick av stora, allt oftare multinationella aktörer. Service, restauranger och nöjeslokaler flyttar in till köpcentrum och kommersiella komplex, medan mindre aktörer går under i konkurrensen. Arbetare jobbar allt mer för allt mindre lön, bollas runt mellan osäkra anställningar och bemanningsföretag, och hamnar in i allt mer helvetiska byråkratifällor så fort de inte är sysselsatta på heltid. Allt detta, menar Fisher, gör att vi har tappat den kulturella förmågan att blicka framåt och skapa nytt: ”Trots all sin retorik om nyskapande och innovation har den nyliberala kapitalismen gradvis men systematiskt berövat konstnärer de resurser som krävs för att kunna skapa något nytt.”
Det finns många kaninhål att ramla ned i om man börjar skrapa på Fishers påstående om att absolut inget nytt skett inom populärmusiken sedan 90-talet, och det kräver en alldeles egen artikel.
Det som ändå är obestridligt är att inga stora, nyskapande omvälvningar har skett inom mainstreammusiken under de senaste 20 åren. Om du lät någon från år 2005 lyssna på Taylor Swifts senaste hit, skulle hen inte finna soundet nytt eller obekant på något sätt. Det gäller inte bara musik: Star Wars, Harry -Potter, King Kong och Batman dominerade biograferna år 2005, deckare och fantasy dominerade boklistorna – folk till och med klädde sig likadant för 20 år sen som de gör idag. Det är, säger Fisher, som om hela kulturen har stagnerat, för att arbetarklassen (alltså de flesta av oss) inte har tid, pengar eller energi att syssla med kultur. Vi föreställer oss inte en bättre framtid, eller ens en annorlunda framtid. På sätt och vis fick Francis Fukuyama rätt, även om ”historiens slut” inte ledde till den bättre värld som högern utlovade.
Människans kapacitet till kreativitet har väl knappast förminskats, men som fallet med Black Sabbath och heavy metal visar krävs det inte bara kreativitet för att skapa nytt. Det krävs också rätt omständigheter.
