De två senaste publikationerna i Ellips lilla e-serie innehåller båda berättande som effektfullt frammanar bilder, skriver Ny Tids recensent Sara Rönnqvist.
Ellips senaste lilla e-skrifter känns lite som syskon. De delar arvsmassa, men de beter sig på rätt olika sätt. Både Hilda Kahras Området; stort som en navel ungefär och Ingrid Weckströms För att berätta måste man bli någon annan befinner sig i gränsområden: mellan fysisk verklighet och dröm, mellan olika skikt av medvetande och i avtryck som skiljer olika tider åt. Både Kahra och Weckström skildrar personer som befinner sig i marginalerna, på jakt efter sammanhang, och med olika medel och olik effekt befattar de sig de här kjskönlitterära debuterna även med språkets bångstyrighet.
Hos Kahra får läsaren ta del av ett tiotal prosatexter som ofta benämns med personers egennamn, generiska substantiv i bestämd form och adverbiella fraser som anger platser av olika slag. Även om personerna byts ut i texterna känns det som om objekten, rummen eller platserna går igen: stränder, madrasser, sov- och vardagsrum, badkläder och hemtextilier. På dessa alldagliga föremål och platser lämnar vi våra avtryck och deras avtryck ekar vidare i oss i rörelsemönster och sensoriska kroppsminnen.
Området; stort som en navel ungefär tar ofta avstamp i ett vardagligt föremål eller en alldaglig plats, som en madrass med spår av nakna kroppar, ett lakan nedfläckat av mens eller mat, en medtagen servett med spår av en särskild persons fettrester. Till dessa fokuserade föremål, rum och platser knyts personer intrasslade i olika relationer vid något visst ögonblick i tiden. Berättelserna påminner om minnesbilder och fotografier. Runt dessa kretsar Kahra runt frågor om vad vi människor lämnar efter oss och vad vi tar med oss.
Med ett mycket starkt bildligt berättande får jag känslan av att Kahras korta berättelser utgör foton i ett album, insvepta i såväl ett socialrealistiskt som poetiskt filter. Jag kommer att tänka på såväl iscensatt som dokumentärt fotografi och korsningen där emellan. Det förvånar mig således inte när jag läser att Kahra är utbildad i tid- och rumsgestaltning.
Även Weckström har en konstnärlig utbildning i formgivning, men i stället för fixerade högupplösta bilder är Weckströms berättande mer som en enda lång sekvens av rörliga bilder som skiftar, ändrar skepnad och löses upp. Medan Kahra fixerar ögonblick och relationer i materiella ting präglas Weckströms text i stället av sönderdelning där en materiell fysisk verklighet flyter ut och övergår i något annat.
I För att berätta måste man bli någon annan får läsaren följa en protagonist – Sara – vars gränser är oklara. I tre delar som benämns Laboratoriet, Staden och Platsen jag letar efter sker så småningom en växling från Sara i tredje person till ett jag som likställer sig med henne. Frågorna och ifrågasättandena är många och läsaren låts ana att Sara är intagen på en vårdinstitution där gränserna mellan en fysisk verklighet, sago- och drömvärldar flyter ihop. Där finns också en jordlöpare – en terapeut? – som uppmuntrar henne att skriva och möta den som i texten kallas Författaren, och även om Weckströms text ter sig efemär och kontinuerligt ändrar form låter den likväl protagonisten Sara förädlas och hitta fram till ett stabilare jag.
Bland textfragmenten finns också en farfar. Han verkar representera en mer påtaglig och fast punkt för Sara. Han förekommer ofta i samband med vardagliga ting över ett köksbord, eller så finns han ute i naturen, exempelvis grävande upp ett maskbo. Med honom för Sara samtal som ter sig ömsom fysiskt verkliga ömsom imaginära, som drömlika skärvor av minnesfragment.
Jag inbillar mig att farfadern, eller kanske personen som kallas Siri, som bara dyker upp någon enstaka gång, har något med Saras upplösning och sårbarhet att göra. Här hade jag själv önskat att Saras sårbarhet hade fått en något tydligare form, även om jag charmas av textens viktlöshet som skapar dagsländor till rörliga bilder.
Det är som att båda skrifterna hjälper en att bättre få syn på den andra. Jag håller således med Ylva Perera som i sin recension i HBL (9.5.2025) menar att dessa två skriften inte tar ut varandra utan snarare lägger till något till den andra och förädlar varandra. I mötet med en annan, om det sedan är en farfar, ens alter ego, ett föremål för förtjusning och kärlek eller en text, kristalliseras något och en form blir synlig – en viktlös och drömsk och en annan fixerad och påtaglig.
Hilda Kahra:
Området; stort som en navel ungefär.
Ellips, 2025.
Ingrid Weckström:
För att berätta måste man bli någon annan.
Ellips, 2025.
