Att se Robert Guédiguians nya film kan kännas som att komma hem. Här syns samma huvudrollsinnehavare som i Marius och Jeannette (1997) och Snön på Kilimanjaro (2011): Jean-Pierre Darrossin och Ariane Ascaride, regissörens fru. Här finns även några bekanta ansikten från Villan (2017).
Under sin karriär har Guédiguian skapat ett sammansvetsat team som för tankarna till Hirokazu Kore-edas ”filmfamilj”. Även teman som tangeras i Min kära tjuv passar bra i Kore-edas värld. Samtidigt är Guédiguian en ”regional” filmmakare, med rötterna i arbetarstaden Marseille. På ett hälsosamt sätt kompletterar han bilden av le cinéma français som domineras av den snacksaliga parisiska intellektualismen.
En solig morgon handlar Maria (Ascaride) som jobbar inom hemtjänsten mat åt sina kunder. Bland dem finns en rullstolsburen professor (Darrossin), en demenssjuk dam som är mycket fäst vid sin hund Cornelius, ett äkta par som dagligen besöker ett konditori där hustrun hade sett sin ungdomskärlek för sista gången innan Gestapo förde bort honom. Maria tar hand om allihopa, hon bryr sig verkligen om sina medmänniskor.
Hon uppmuntrar sin dottersons musikaliska strävanden. Det är faktiskt mormor Maria som hyrt ett piano åt pojken. Marias svärson (Robinson Stévenin) kör lastbil, hennes dotter (Marilou Aussilloux) jobbar i kassan. Marias dröm om att en dag få se sin dotterson uppträda på scen går hand i hand med flashbacks av hennes egen mor som gräver upp potatis. Tidigare hade Maria arbetat vid en fabrik som lades ner.
Hemma har hon en pensionerad make (Gérard Meylan) med spelproblem. Maria betalar hans skulder samtidigt som hon är förtegen om sina egna förehavanden. Hon stjäl nämligen mindre summor av sina kunder för att finansiera dottersonens pianolektioner samt för att tillfredsställa sitt behov av ostron som hon avnjuter hemma till pianoackompanjemang av Arthur Rubinstein. ”De är min familj, det känns inte som att stjäla”, menar hon.
En dag förfalskar Maria professorns namnteckning på en check. Konsekvenserna ger en snöbollseffekt som ingen kunnat förutspå.
Tack vare Guédiguians skickliga personregi känner vi empati för var och en och låter oss överraskas av de lite osannolika förvecklingarna. Inga moraliska pekpinnar här. Pianomusiken är inte bara en klassmarkör utan också ett sätt att återge karaktärernas känslor: glädje, passion, skräck.
Som ung var Guédiguian kommunist, idag är han med i Vänsterpartiet. Har känslan av familj kanske ersatt den politiska kampen för honom? I vilket fall som helst är Min kära tjuv en angelägen och välspelad film med hjärtat på rätt ställe. Och ännu en paradroll av Ariane Ascaride.
Min kära tjuv/ La pie voleuse
Drama. 101 min. Frankrike, 2024.
Regi: Robert Guédiguian. Manus: Robert Guédiguian och Serge Valletti.
Foto: Pierre Milon. Musik: Michel Petrossian, Franz Liszt. I rollerna: Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darrossin, Gérard Meylan, Grégoire Leprince-Ringuet, Marilou Aussilloux, Robinson Stévenin.
