En tom fabrik, solen lyser in. Maskinerna står stilla, ingenting händer förutom en mekaniker (Pierre Louis-Calixte) som är i färd med att plocka isär allt materiel. Fabriken har lagts ner och de manliga arbetarna strövar rastlöst runt utan göromål. De kretsar kring mekanikern. Han väcker intresse, ja inte bara det, han väcker känslor, ja inte bara det heller, han väcker åtrå. Inte minst hos den ängsliga mellanchefen, men vågar han närma sig den nya?
Det här är utgångspunkten i en av Alain Guiraudies tidiga filmer. Den heter Ce vieux rêve qui bouge (That Old Dream that Moves, 2001) och jag betraktar den utan omsvep som ett mästerverk. Det magiska gyllengula ljuset frammanar något slags sorg, medan den minimalistiska historien handlar om framtid och ovisshet. Dels ovissheten i att bli arbetslös (mekanikern väcker agg för han är den enda som har jobb) men dels ovissheten i huruvida ens förtjusning är besvarad. Filmen koncentrerar i stort sett allt till en plats, fabriken med dess stora hall, omklädningsrum och omgivningar med rufsig natur som tar vid genast utanför. Platsen är på en och samma gång erotisk och politisk, men också existentiell. Vad är det för liv som finns utanför? Om man vill kan man se filmen som en arbetskritik som kommer från ett oväntat håll.
I Ce vieux rêve qui bouge faller alla bitar på plats. Innehåll och form. Resten av Guiraudies filmer, vissa av dem visades i somras på Midnight Sun Film Festival i Sodankylä, är spretigare, även om allt jag sett utan tvekan har varit sevärt. Och inte minst: queert. Och då menar jag queer i en bemärkelse som ligger långt från representationspolitiken, det handlar mer om att se det bekanta med ny blick, att få betydelser att skälva, luckras upp och förskjutas. Inte minst på ett visuellt plan.
Mest omskriven är L’inconnu du lac (Främling vid vatten, 2013). Som Sara Ehnholm-Hielm skriver i ett kapitel i Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka är det en mycket specifik blick på män som filmen uttrycker. En erotisk blick, men på vilket sätt? Vi befinner oss på stranden. Det är bara män där, de flesta nakna. Ja alla utom en, som sitter på sidan om och iakttar de andra, deras spel. De tittar på varandra. Vem går till skogen med vem? Miljön är här minst lika avgränsad som i ovan nämnda film. Parkeringsplatsen, skogen, stranden, havet. Från att ha varit en betraktelse över cruisingens spänningar (hur anonymiteten kan gå över i vänskap eller kärlek) förvandlas filmen till en thriller med komiska inslag. Guiraudie tycks inte kunna motstå sådana element, trots att de egentligen såsar till det. Kanske en bra sak, film behöver såsas till? Guiraudie vill understryka relationen mellan sex och fara, hur det invanda cruisandet bryts upp inifrån, men också till slut, utifrån, genom att gendarmeriet kommer stormande med sin helt annorlunda blick på scenen. Med andra ord: en film om att se, bli sedd, ensam, tillsammans. Och vem är filmens tittare? Just den frågan ställer sig Ehnholm-Hielm i sin förtjänstfulla text.
Arbete och icke-arbete, främling och icke-främling. Guiraudie intresserar sig för gränser mellan begrepp. I hans senaste film Misericordia (2024) är det thrillerfilmens närmast uttjatade begrepp om att vara skyldig som står på tur. Skådeplatsen är än en gång mycket specifik. En by kokas ner till några hus, vägar, en skog där det växer svamp. Detta är kanske vad som gör att jag gillar de här filmerna så mycket: miljön är allt, det är i den begreppsligheten planteras.
Jérémie (Félix Kysyl) återvänder till byn där han bodde i sin ungdom. Hans arbetsgivare, en bagare, har dött och av allt att döma fanns det något mer än beundran av yrkesskicklighet från Jérémies sida. Som en kritiker skriver tycks Misericordia vara nästan en syskonfilm till Pasolinis Teorema. Jérémie är den som bryter upp ordningen genom att alla antingen åtrår honom eller hatar honom: bagarens fru som han bor hos, dennes son Vincent, bybon Walter och, inte minst, prästen (Jacques Develay) som dyker upp överallt med sin sorgsna blick.
Vem är Jérémie? Det enda vi vet är i stort sett vad människor ser i honom. Sedan begås ett gruvligt brott i skogen. Om skulden finns det inga öppna frågor. Detta är ingen mordgåta. Men nu börjar det handla om hur samhällets överjag (prästen, gendarmeriet) spårar ur, behåller sin roll men förvandlar den till något annat, kanske lika suspekt som idén om överjag.
Guiraudie tycks intressera sig för hur samhällsordningen faller sönder och moral verkar han tänka sig vara ett system för att hålla ihop det (mycket tveksam idé). Titelns misericordia är ett katolskt begrepp för barmhärtighet. Här används det av prästen som på ett potent sätt (inte i en helt icke-bildlig bemärkelse) skrider till den skyldiges försvar.
Var landar man? När jag såg Misericordia första gången i Sodankylä skrattade publiken hejvilt. Och nog skrattade jag också. Guiraudies användning av sängkammarfarsens grepp är förbluffande, och därför desto skojigare. De existerar sida vid sida med stillsamt drama och teologiska utvikningar. Och inte minst situationer mellan människor, som när Jérémie flörtar med Walter, och den senare blir alldeles perplex över närmandena. ”Trodde du att jag var gay eller?” ”Nej det vet jag inte om jag hade tänkt”, svarar Jérémie, som verkar handla utifrån stundens infall.
Guiraudie gör som sagt queera filmer, också när det handlar om ”heterosexuella”. Queer är en ordning som störs, som i rådbråkandet av misericordia, där det religiösa behålls men … kastas om en liten smula.
Men kanske det ändå finns ett uns av representationsproblematik här ändå. På ett bra sätt. Guiraudie har i många intervjuer framhållit att han vill erotisera kroppar som sällan haft den blicken riktad mot sig på film. Han säger sig vilja uppmärksamma arbetarklassens homosexuella män, deras kroppar och sätt att vara.
Bortom alla begreppsliga språng och genre-blinkningar finns det i hans filmer en kärlek till arbetarklassens platser. Deras fabriker, stränder, byar, storstadsbostäder. När jag först läste om Misericordia trodde jag att det skulle röra sig om en streetsmart cynism jag är van med att se på film, eller en hårdhet i Chabrols anda. Det här stämmer inte. Kärleken till platserna samexisterar nämligen med en öm blick på karaktärerna, hur icke-psykologiska de än är. Guiraudie är en stökig regissör vars filmer är ganska svåra att beskriva och göra rättvisa åt. För mig är detta en dygd.
