What´s in a name? That which we call a rose By any other name would smell as sweet.
Konverserar jag med Shakespeare när jag inleder med Julias monolog i balkongscenen? Eller armerar jag mig med en riddarrustning för att dölja min intellektuella osäkerhet, genom att nämna namn? Självaste Montaigne gjorde det också i sina Essais. Han strödde generöst omkring sig hänvisningar till klassiska föregångare som Plutarkos, Seneca, Cicero, Lucretius, Vergilius, Ovidius, Horatius, Aristoteles, Sokrates. What’s in a name?
Frotterade sig Montaigne med dessa giganter, lättsamt som på ett cocktailparty? Eller visade han hommage till dessa jättar genom att uppriktigt stå på deras axlar? Var hans namnströende en invit till de lärda, eller ett ogenomträngligt lösenord för utomstående att knäcka, en gammal god shibboleth-lek?
Fast ingen människa tänker i ett vakuum. Uppmaningen att ”tänka själv” är lika orimlig som att be en vanlig medelåldersfjant laga en fisksoppa med egna händer som arbetat i jord och hav. Jag har antagligen aldrig haft en egen originell tanke. I virvelvinden snappar jag upp nya namn på saker och ting och fenomen och tänker vid någon tidpunkt en tanke som redan är tänkt och formulerad av någon kvicktänkt annan. Det fenomenala med filosofer som Nietzsche och Marx är att de lyckades uppfatta en Zeitgeist och sedan formulera den med överlägsen poetisk precision.
Vi andra fortsätter våra liv och förhandlar med de ideologier som finns till handa och förbluffas då och då av pendelns brutala svängningar. Vi strör omkring oss namn och krångliga ord för att markera vårt ego. Men oftast är vårt bruk av stora namn, sofistikerade termer och hashtags blott ett spel för gallerierna, som paljetter på en urholkad språkdräkt.
Kasta Newtons formel i havet, och Einsteins relativitet. Äpplet faller ner på marken, det är allt jag egentligen kan säga om osynliga krafter.
Jag vill inte förminska människans ofantligt komplexa språkapparat, men noterar att jag talar som en papegoja. Och det är sällan kunskap som ger oss makt, utan vår förmåga att framgångsrikt härma nya ord som råkar vara en vogue.
Men namn utgör inte kunskap, som den Nobelprisade teoretiska fysikern Richard Feynman påpekade apropå fåglar och namn. ”You can know the name of a bird in all the languages of the world, but when you’re finished, you’ll know absolutely nothing whatever about the bird. You’ll only know about humans in different places, and what they call the bird. So let’s look at the bird and see what it’s doing – that’s what counts.”
En papegoja säger oss inte mycket, men ibland öppnar ordens etymologi dörrar. Som karneval! Ordet karneval får oss att associera till festtåg och maskerad, medan ordets ursprung påminner oss om perioden av festligheter innan fastan inför påsk, med ett farväl till köttet. Italienskans carnevale kommer från carne+levare, ett borttagande av kött. Islänningarna, som är lingvistiska isolationister in absurdum, skyr karnival och talar i stället om kjötkveðjuhátið, köttfarvälshögtid. Islänningarna må veta vad karnevalen handlar om, men det är ovisst om de avstår från ruttna fårskallar från askonsdagen till påsk.
Mystiker har i alla tider fastat, även långt innan Jesus lade grunden för vår kristna påskafasta med sin ökenvandring för att förbereda sig för sitt offentliga uppdrag. Efter fyrtio dagar och nätter av fasta, var Jesus, enligt Lukas, hungrig. I medeltida Europa sammanföll fastan med det agrikulturella årets mest knapra tider. Fastan var människan påtvingad av naturen. Människor var hungriga, men kyrkan lyckades på ett fyndigt sätt ge mening åt hungern, en andlig, purifierande dimension åt knorrande magar.
Fasta kan få människor i extas. En mäktig känsla av kontroll och riktning. En frihet från skam, svaghet, snuskeri. Men dessa ord för att beskriva fasterus anses idag vara babbel; i dessa dagar, allvarligt talat, gäller det att resonera kring dopaminer, serotoniner, endorfiner. Den kemiska formeln för dopamin är C8H11NO2. Fascinerande kemiska för mig.
Fågelmannen Feynman föreslog en teknik enligt vilken man granskar sin kunskap om ett koncept som dragningskraften genom att förenkla den bärande idéen till ett barns fattningsförmåga. Kasta Newtons formel i havet, och Einsteins relativitet. Äpplet faller ner på marken, det är allt jag egentligen kan säga om osynliga krafter.
Och jag kan konstatera att känslor finns, de existerar som osynliga krafter. Våra känslor av glädje och belöning, kärlek och tillit, välbehag och ro, eufori och lätthet, ångest och stress, samt ärelystnad, ambition och aggression skapar konstigheter – oberoende av om vi förklarar dessa känslor med olika nivåer av dopamin, oxytocin, serotonin, endorfin, kortisol eller testosteron.
Det ligger något oerhört skönt och lockande i att outsourca sina märkliga känslor på vetenskapen. Att skylla på kortisol när jag furiöst kastar krondillskokta kräftor i väggen då släktingar lovprisar meritokrati som en moralisk naturlag. Och om jag inte skulle kasta skulden på kortisol skulle jag kunna överföra mitt ansvar för krondillskokta kräftor på fel ställe på gul galla eller den koleriska humoren.
Den antika hippokratiska humoralteorin som Galenos (129–216 e.Kr.) systematiserade i sin taxonomi om de elementariska kroppsvätskorna eller humorerna förblev medicinsk auktoritet i över tusen år. All-round-diagnoserna var fyra till antalet: man var sangviniker, koleriker, melankoliker eller flegmatiker. I sista analysen famlar man efter ord. Medicinvetenskapen är aldrig perfekt. Den står alltid på axlarna av den tillgängliga och skenbart fruktbara tolkningen av den kunskap vi just nu har.
Så vad är ett namn? Det vi kallar en ros skulle dofta lika ljuvt även om vi gav den ett annat namn. Det vi kallar människans tillstånd skulle vara lika bisarrt och förbluffande oavsett om vi förklarade det med ”hormoner” eller ”humorer”. Känslorna finns och äpplet faller ner utan hänsyn till vilka namn vi ger företeelserna.
Men hur vi än tänker och känner kvarstår utgångspunkten: i begynnelsen behöver vi orden, namnen på saker och ting. Och varje ord är ett mirakel.
