Det är en gammal judisk sed att placera stenar på gravar. Vissa tolkningar antyder att det symboliserar en beständig andlig rikedom.
Thomas Manns grav ligger långt utanför Zürichs innerstad. Kilchbergs begravningsplats ter sig schweiziskt-idyllisk med sin utsikt över sjö och alper. Det som verkligen slår en här är gravgårdens ordinärt protestantiska karaktär – och att Manns grav, till skillnad från de som finns i närheten, är täckt av stenar.
Här lever fortfarande minnet av den Mann som hans före detta landsmän inte ville ha och fram tills idag bara med vånda vill minnas. Från Tyskland flydde nobelpristagaren till Zürich 1933, och vidare 1938 via USA. Efter kriget återvände han till Zürich där han dog 1955.
Med orden ”Deutsche Hörer!” (tyska lyssnare!), inledde Mann de över femtio radiotal han höll under krigsåren 1940–1945 i BBC:s tyskspråkiga propagandasändningar. Redan på tjugotalet hade han kritiserat den allt våldsammare antisemitismen. Sedan det ödesdigra riksdagsvalet i september 1930 profilerade han sig som antifascist.
I Deutsche Hörer-talen angrep nu Tysklands kändaste författare naziststaten från det allierade utlandet.
Joseph Goebbels hade efter maktövertagandet förklarat radio vara det viktigaste propagandamediet. Därefter producerade Tyskland tjugo miljoner Volksempfänger, enkla radioapparater för folket. Detta ville de allierade vända till sin fördel. BBC uppskattade sig ha tre miljoner tyska lyssnare. ”Här är Londons rundradio”, lät det från apparaten före talet. ”Från Amerika har vi nu med oss ett särskilt budskap till det tyska folket från Thomas Mann, århundradets största tyska författare.” Sedan hördes Manns milda röst: ”Tyska lyssnare! Här talar till er en tysk författare vars verk och person är bannlysta av era makthavare.”
Intellektuella blev tillfrågade om de önskade att Mann och dylika emigranter återvände till Tyskland. Nästan alla svarade nein, danke. Och det gjorde han heller aldrig.
Mann skriver att talen först spelades in i Los Angeles på en skiva som sedan flögs till New York, varifrån den per telefonförbindelse spelades in på en annan skiva i London där en mikrofon stod vid luren. Från Hull sändes talen slutligen per radiosignal till tyska Volksempfänger. Så skildras förfarandet också i de flesta historiska framställningar. Idag vet vi att en sådan inspelning under krigstiden inte alls var möjlig; undervattenskablarna var för opålitliga. I verkligheten måste amerikanerna ha transporterat skivorna med flygplan över till England. Eftersom transatlantiska flyg var farliga fick ingen veta detta, uppenbarligen inte ens Mann själv, för i sina dagböcker kallar han talen för sina ”kabelmeddelanden”.
Mann vill varna tyskarna för deras makthavare. Denna varning, tillägger han, bekräftar bara det som alla redan befarar. Det krig de för är ett brott av helt ny kaliber, ett förintelsekrig. Tyskarna har dragits in i en helt ny slags skuld.
”Här har vi folket som är för fred och återuppbyggnad, där har vi maktskurkarna som är fjättrade vid kriget som sitt endaste hopp.” Mann förutsätter genomgående att tyskarna vill ha fred, medan nationalsocialismens kärna är krig. ”Hitlertyskland har varken framtid eller tradition,” dundrar han i profetisk ton, ”allt det åstadkommer är förstörelse – av andra och till slut av sig själv.”
Det som höjer Manns radiotal över ren propaganda är inte bara deras politiska klarhet och mänskliga djup utan också det specifika uttryck han ger sitt hat. Det är en reflekterad ilska som genomsyrar dem. Den riktar sig mot makthavarna som gjort tyskarna medskyldiga till oerhörda grymheter som skapar meningslöst lidande världen över. Hitlers regim gör varje tysk skyldig till sina brott. Mann vill rycka med tyskarna i sin ilska, provocera dem till hat mot dem som gjort dem medskyldiga, få dem att emotionellt inse det manipulativa skuldsammanhanget som utgör deras samhälle.
Ilskan blir också personlig. Efter förstörelsen av hans barndomshem i de allierades flygräd mot Lübecks gamla stad påsken 1942 heter det att tyskarna inte ens börjat betala för vad deras flygvapen uträttat i Coventry och Guernica.
Kan en människa på marken sända sina lyckönskningar till bombflygplanen ovanför? Visar sig inte Mann trots allt oempatisk med den tyska civilbefolkning som han vill provocera till motstånd? – Kanhända. Kanske vill han här snarare dramatisera den objektiva motstridighet som Hitler påtvingar fredsälskande tyskar, vända rädslan för den outhärdliga situationen från insikt till ilska mot dem som skapat den. Bara genom att faktiskt bekämpa ondskan kan skulden sonas, tillägger han.
Många har efter kriget berättat att talen fick dem att känna sig mindre ensamma i historiens mörkaste stund. Det finns också tecken på att de verkade som de skulle: de uppviglade till motstånd mot regimen. Mycket tyder på att Sophie och Hans Scholl samt Christoph Probst från motståndsgruppen Vita Rosen lät sig inspireras av dem.
I det sista talet, strax efter krigsslutet, visar Mann medkänsla för tyskarnas lidande i en stund där resten av Europa firar freden. Även här betonar han att det är ett storartat ögonblick också för tyskarna, ”Tysklands återvändo till mänsklighet”. Visserligen en hård och sorglig hemkomst, eftersom tyskarna inte var förmögna att genomföra den själva.
Mann kände naturligtvis inte till omfattningen av Nazitysklands brott. Men han visste mer än många och ville veta ännu mer. Fyra månader före krigsslutet i Europa talar han utförligt om de tyska koncentrations- och förintelselägren. ”Känner du, lyssnare, till Majdanek?” Han nämner också Auschwitz som befrias först två veckor senare. Han avrundar med att kapitulera inför omöjligheten att beskriva grymheten. ”Tyskar, ni bör veta att de största bristerna som råder gäller fasa, skam och ånger.”
Först hatades han av författarna som stannat kvar. Den som inte stannar bland sitt folk ska tiga, hette det i en ledare. Senare generationer däremot stämplade Manns agerande under nazitiden som en borgerlig moralism eller rent av opportunism. Ännu 2005 missbedömde en ansedd historiker honom som en ”Schreibtischtäter” (skrivbordsgärningsman) – en benämning som urpsrungligen användes för folkmördare som Adolf Eichmann.
Den amerikanska ockupationsmyndigheten i Bayern genomförde 1947 en opinionsundersökning ”concerning Thomas Mann and other emigrees”. Intellektuella blev tillfrågade om de önskade att Mann och dylika emigranter återvände till Tyskland. Nästan alla svarade nein, danke.
Och det gjorde han heller aldrig. I stället står hans grav här i Zürich, under stenarna. Han övergav fort den stränga åtskillnaden mellan folk och regim som gjordes i radiotalen. Han ville aldrig mera bo i ett förgiftat nazistland, deklarerade han i december 1945. – Det finns tider då symbolen för varaktig andlig rikedom är stenen som skaver i skon.
