Jag spelar indiepop på högsta volym i mina hörlurar, men musiken dränker inte ljudet av min egen andning. Jag trampar sakta uppför en brant backe när blodsmaken börjar krypa fram i munnen. En stund senare står min cykel parkerad på Kabelfabrikens innergård där jag tar trapporna upp till kontoret. Jag sjunker ner i soffan, både svettig och andfådd.
I Helsingfors är sommaren i full blom – 28 grader, klarblå himmel, sol som glittrar över havsytan. Människor går, springer, cyklar, dansar, skålar och simmar. På uteserveringarna dricker man champagne och på badstränderna leker barn i vattnet. Ansiktena runt omkring är glada och bekymmersfria.
På vägen till jobbet ser jag två tonårsflickor med leenden på läpparna sjunga med till Abbas ”Mamma Mia”. Några hundra meter bort, endast några få dagar tidigare, har två flickor i samma ålder fallit mot döden. En nyhet som flimrat förbi i medierna för att sedan hastigt försvinna. Livet har fortsatt, som om inget har hänt. Samtidigt som staden badar i sol ligger ett mörker över världen.
Hur ska man kunna tro på en ljus framtid när respekt för både människor och planeten tycks ha försvunnit?
I Finland har en ny lag klubbats igenom som hotar att kasta ut människor som byggt hela sina liv här – tre månader utan jobb och allt kan försvinna. I USA slits familjer isär av en skoningslös invandringspolitik. I Medelhavet kvävs ekosystemen av värmen, medan bränder äter upp hektar efter hektar av skog. Ukraina lever under ett krig som snart är inne på sitt fjärde år och i Palestina är situationen obeskrivlig. Gaza ligger i ruiner, människor svälter och över 84 000 civila har dött. Men här, i solen, fortsätter cyklarna att susa förbi. Flipflops klapprar mot trottoaren. Ungdomsskratt studsar mellan husväggarna. Poplåtar strömmar ur högtalare.
Var finns den medmänsklighet som inte stannar vid vår egen krets? Den som får oss att stanna upp och hålla andan en sekund. Ångesten som uppstår när ännu ett civilt dödsfall rapporteras från Gaza, ännu ett kvarter bombas i Ukraina, ännu en katastrof träffar ett samhälle långt bort men ändå så nära.
Det är som om världen utanför inte riktigt finns. Som om lidande, död och förtvivlan inte kan ta sig igenom värmeböljans filter. Kanske är det just det som oroar mig mest – att vi så lätt kan välja att inte se. Vi konsumerar. Scrollar. Publicerar. Delar. Lägger upp semesterbilder medan haven stiger. Skålar i bubbel, frossar i glass och jagar nästa festivaloutfit medan barn svälter i Gaza. Bedövade av värme och lycka väljer vi att vända bort blicken.
Vi unga bär på en särskild sorts oro för världen vi växer upp i – en som inte går att scrolla bort. Framtiden sträcker sig långt framför oss, men den känns hotfull snarare än hoppfull. Det är vi som ska leva de kommande 60, 70 och 80 åren på en planet som brinner, bombas och utarmas, där våld och övergrepp blivit vardag. Hur ska man kunna tro på en ljus framtid när respekt för både människor och planeten tycks ha försvunnit?
Våra föräldrar kunde drömma och blicka framåt, medan vi blickar mot en horisont fylld av mörka moln. Det som borde vara en tid för hopp och visioner har i stället blivit en tid för oro. Hur ska vi kunna tackla den där gnagande känslan som växer i bröstkorgen varje gång tv:n slås på och världen visar sitt mörkaste ansikte? Den som inte går att vifta bort, den som sätter sig i bröstet för att sedan sakta vandra ner i magen?
