Romeo och Julia är i David Sandqvists regi en uppmärksam iscensättning av ett klassikerverk. Föreställningen påminner om villfarelsen i att tänka att vi kan stå neutrala inför utmaningarna i vår tid.
Romeo och Julia introducerar Shakespeares blankvers med barden på scen som spelar på en mandolin som påminner mig om Arto Rintamäkis tolkningar av Vysotskij. I nästa scen möter vi gäng utrustade med knivar – Capulets och Monteques – i en Silvana Imamsk ljudvärld. En udda kombination av renässans och 2000-tal som ger en föraning om vad som komma skall, som visar sig vara förvånansvärt lyckad.
Scenografin utgår från en dimmig belysning där skumma knivgäng håller hus på någon bakgata. I bakgrunden finns en spegelvänd neonskylt där det står Verona, staden där släkterna Capulet och Montaque är största rivaler och i strid med varandra.
Alla straffas
Här utspelar sig sagan Romeo och Julia. Det handlar om (förbjuden) kärlek, släktskap, rivalitet, vänskap, hat, och hämnd. Scendekoren är sparsam men väl uppbyggd: byggställningar och trälådor utgör ramverket som ger luft på scen och låter berättelsen och skådespelarnas hantverk stå i fokus.
Feng shuin är så att säga på plats i David Sandqvists regi vilket visar sig i en harmoni i helheten: scenografin, texten, musiken och framförallt skådespelarnas insatser fungerar bra ihop. Bägge akterna levererar med samma intensitet, vilket förstärker intrycket av att detta är slutprodukten av en kollektiv insats under kompetent ledning.
Men detta betyder inte att föreställningen enbart skulle vara estetiskt njutbar. Tvärtom. I Shakespeares värld drabbas eller straffas vi alla, som Veronas furste deklarerar i en av slutscenerna. Därmed väcker föreställningen frågor om ansvar och personliga och kollektiva förståelser av oss själva, vår tid och vår mänsklighet.
David Sandqvist säger sig ha ungdomens lust och passion i fokus, och visst är stämningen av sentimental längtan och glöd som byggs upp via karaokescener lyckad! Det affektiva greppet är till stor del 1980-talshitsens förtjänst (Bonnie Tayler, Alphavilles “Forever Young” eller The Human leagues “Don’t you want me”) som framförs med glimten i ögat.
Bilden av Romeo och Julia som världens största kärlekshistoria krackelerar ändå i Sandqvists regi. Snarare kommer allas förfall och skavanker i ljuset, vilket till stor del är de enskilda skådespelarnas förtjänst. De lyckas levandegöra Shakespeares breda palett av nyanser och bildspråk i den historia som utmynnar i det tragiska möte som Julia och Romeo går till mötes och där har de olika birollerna har en avgörande roll.
Biroller avgörande
Huvudrollerna Romeo (Vega Adsten) och Julia (Selina Ukkonen) är unga och vackra, estetiska, men något ljumma karaktärer. Den självupptagne unge Romeo går omkring som en lidande Werther och orerar om sin olyckliga kärlek, men som snart är glömd då han kommer som snyltgäst till Capulet-familjens societetsfest och där får syn på Julia.
Trots att en skiftning nu sker i Romeos karaktär, och framför allt i hans kärleksbegrepp, förblir den (skiftningen) något vag. Selina Ukkonen i rollen som Julia ger även hon ett lite ljummet intryck, vilket kanske kan skyllas på hennes jungfrulig gestalt/ning, trots att hon lyckas framföra sin repliker med finess. Rojsigheten finns i de olika birollerna som skruvar upp tempot då det behövs, Julia Korander i rollen som amman som Julia tyr sig till, och Daniela Franzell som en frånvarande moder, gestaltar moralisk förändring i termer av svek och ånger. Ingemar Raukola gör sig bra i rollen som despotisk fader. Edit Williams skiljer sig ur mängden genom en energisk, om än på gränsen till överspelad Mercutio som blir offer för den gängmentalitet som styr rivaliteten mellan familjerna. Shakespeares blankvers (i Göran O Eriksons fantastiska översättning) är poetiskt fiffig, och bränner emellanåt till även om den även har tröttsamma inslag av buskishumor, scener som till och med skådespelarna verkar besvärade av.
Tempot är överlag högt, dialogerna avfyras i snabb takt, men trots detta hänger man med eftersom textningen finns som stöd. Sandqvist har i sin regi lyckats hålla tillbaka och varken han eller skådespelarna tar ut svängarna alltför mycket vilket gör att klassikerverket kommer till sin rätt.
Tragedin tar vid
Romeo och Julia handlar inte bara om ungdomens (bilder av) kärlek, utan även om kärlekens blindhet, gränslöshet, och frestelser. I föreställningen möter vi svårigheten i att älska. Att kärlek kräver något av oss lyfts sällan fram i vår kulturs tendens till konsumistiska representationer. Begrepp som besinning, tillit och trohet avfärdas alltför ofta som konservativa ideal eller begränsande normer.
Och i Romeo och Julia tar passionerna över. Även om Romeo inte längre är en suktande romantiker, utan passionerat förälskad, förblindas han av en hedersmoral. Han kan sägas vara den som i föreställningen förfaller i moralisk mening, som inte lever upp till det som kärleken (då den inte bara är en ungdomlig lust) kräver av oss. Då Julias kusin Tybalt utmanar honom på duell f.örsöker han först komma ur den, då han nu i smyg gift sig med Julia och därmed är släkt med Tybalt. Romeos vän Mercutio provoceras trots Romeos medlingsförsök och tappar besinningen. Konsekvensen är att Mercutio dör då Tybalt knivhugger honom i magen, och då kan Romeo inte längre hålla tillbaka utan ger sig på Tybalt och tar i sin tur livet av honom. Detta är vändpunkten där det festliga, och lustfyllda tar slut och tragedin tar vid.
Glöd och livskraft
Då Julia hör vad som hänt är hon otröstlig. Romeo har undvikit dödstraff men utvisats från Verona, och hon blir beordrad att gifta sig med den något sliskiga greven Paris (Samuel Karlsson). Hon uppsöker prästen Laurence (Jerry Wahlforss) som ger henne ett gift som får henne att se livlös ut, och detta länge nog för att slippa giftermålet. Romeo får inte besked om planen i tid, utan hittar den livlösa Julia och tror att hon är död. Nu ser han döden som enda utvägen och då Julia vaknar och inser vad som skett följer hon hans väg. Shakespeare visar hur kärlek, hat och hämnd inte är synkroniska perspektiv. I familjefejden straffas alla – och kärlekens möjlighet besannas först när det är för sent.
Men, nu handlade ju detta inte om kärlek utan om den ungdomliga lusten och glöden – en livskraft som Romeo och Julia visar att finns i oss på både gott och ont.
Åbo Svenska Teater: Romeo och Julia
av William Shakespeare.
Översättning: Göran O Eriksson
Regi: David Sandqvist
Assisterande regissör: Kira-Emmi Pohtokari
Scenografi och kostymdesign: Milja Salovaara
Ljuddesign: Tony Sikström
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Maskdesign: Sabina Segerström
Medverkande: Vega Adsten, Jakob Bladh, Daniela Franzell, Samuel Karlsson, Julia Korander, Oksana Lommi, Bella Paasimäki, Ingemar Raukola, Selina Ukkonen, Jerry Wahlforss, Edit Williams och Walter Öhman.
Stagefightinginstruktör: Iiro Heikkilä
Intimitetskordinator: Sara-Maria Heinonen
Premiär ÅST, stora scenen 18.9. Spelar fram till 31.12 2025.
Foto: Pette Rissanen
