Musikindustrin genomgår stora förändringar och det gör också bevakningen av pop- och rockmusiken. Vilken roll spelar musikjournalistiken i en era av streamingtjänster och ett enormt antal nischer?
”Taylor Swift har förlovat sig”. Denna, eller liknande, rubriker kunde man i mitten av augusti läsa i flera av de största medierna. Swift har blivit ett fenomen som alla känner till och kultursidornas musikbevakning orienteras mot underhållning och snackisar.
Vad finns då kvar av seriös musikjournalistik? Eller seriös och seriös, men journalistik som har ett ärende annat än att hålla igång bruset?
Ännu för ungefär tio år sedan fanns i de stora svenska och finländska dagstidningarna en hel del recensioner av pop- och rockmusik. Idag publiceras fortfarande en del liverecensioner, med ett fokus på de stora artisterna, medan album-recensionerna till stor del har fått stryka på foten. Dagspressens kultur-sidor har istället invaderats av notiser om redan kända artister och eventuellt analyser av stora stjärnor som alla redan känner till (redan nämnda Swift, KAJ).
Hur är det med den specialiserade bevakningen?
Ungdomstidningarna Okej (Sverige) och Suosikki (Finland), som hade inslag av musik, är sedan länge ett minne blott. De nischade musikmagasinen har det inte lätt. Att svenska Sonic gav upp 2018 var en stor förlust. I Finland lades Inferno- ner i våras, Sue redan 2014. Den mestadels till musiker riktade Riffi och mera allmänt hållna rocktidningen Soundi- kämpar än så länge på. Rumba- har övergått till att komma ut endast på nätet.
Public service-kanalerna i Sverige och Finland har satsat på specialiserade program om olika sorters musik, också den nischade. För att nämna några: P2:s –Kalejdoskop har låtit pop och rock flyta ihop med annan musik på ett fördomsfritt sätt, och samma kan sägas om DJ Bunuels (Måns Strömberg) Lux på finlandssvenska radio Vega. Bland den senares satsningar har även Martina Moliis-Mellbergs Atlantis och Lasse- Grönroos- Grönroos garage ingått. Sinsemellan helt olika program, men ändå med en ambition att väcka ett intresse för ny musik.
Legendariskt metallprogram
– När jag jobbade på X3M upplevde jag att allt levererades på ett silverfat när det gällde sådant som att fixa intervjuer. Oftast tog skivbolagen kontakt med en eller så visste man vem man skulle kontakta. Det var bara de allra största artisterna som kunde vara svåra att få tag i. Lasse Grönroos sitter på café Amore (”inte så rock, men trevligt”) i Åggelby och funderar kring musikjournalistik idag. Och vilka förändringar som skett, inte minst på grund av att musik-journalister inte längre får något serverat av skivbolag. Att nå artister för en intervju har blivit krångligare.
I början av 90-talet skrev Grönroos för Vasabladet, Hbl och Student-bladet. På nygrundade radiokanalen X3M kunde man några år senare lyssna på Grönroos och Marcus Rosenlunds legendariska (emellanåt omdebatterade) program Metallväktarna. Programmet var ”väldigt anarkistiskt”, man hade fria händer och massvis med intervjuer ingick. Grönroos basade även för magasinet Musikrepubliken.
Grönroos arbetade några år på TV men återvände sedan till radion och webben på Yle.
– När jag återkom till musikjournalistiken hade Spotify helt tagit över. Det är den största förändringen.
När han gjorde Metallväktarna på 90-talet kunde de intresserade vända sig till allehanda tidskrifter och specialiserade radioprogram. I och med streamingeran har Grönroos grubblat över hur musikjournalistiken kan utvecklas. Vad är poängen med att lyssna på radioprogram eller läsa musiktidskrifter när man kan få rekommendationer via streamingtjänsternas algoritmer?
Gallra i överflödet
– Musikjournalistiken har exakt samma funktion som tidigare. Den ger ett sammanhang till vad man lyssnar på. Häromdagen fick jag via Spotify förslag på en låt, jag googlade och fick veta att artisten har dött. Artisten lyftes därför fram. Jag känner mig korkad om jag inte har nån aning om vad jag lyssnar på och varför artisten lyfts fram.
Förut var det recensioner som påverkade om man köpte eller lät bli att köpa en skiva. Den funktionen har recensioner inte idag.
– Förut var det recensioner som påverkade om man köpte eller lät bli att köpa en skiva. Den funktionen har recensioner inte idag.
På streamingtjänsterna råder överflödets logik. Här har rockjournalistiken en roll: den kan plocka fram pärlor och rekommendera. Grönroos beskriver sin uppgift som guidning och gallring.
– Att hitta bra grejer, intressanta artister och vad som är på gång, sådant får man inte via streamingtjänsterna. För den som är intresserad av bandmedlemmar, album, historik och sound finns något att hämta i det som musikjournalistiken kan erbjuda. Vi kan djupdyka i vilken musik bandmedlemmarna har lyssnat på och i vilka projekt de har medverkat.
Själv jobbar Grönroos så att han försöker hitta intressanta anekdoter om en låt eller ett band. Ingången till en artist kan vara en rolig story. Det här är ganska lätt om det rör sig om redan bekanta namn. Svårare är det att intervjua de nya banden som sällan har så mycket att berätta eftersom de just har kommit igång. Då får journalisten exempelvis fråga dem om vad de själva har lyssnat på, eller ta fasta på titlarna och vad de kan betyda. Utmaningen är att hitta en krok som kan locka publiken att intressera sig för ny musik.
– Jag skulle gärna lyfta fram små, okända artister. Där är radion bättre än den skrivna texten.
Tidigare kunde få man få tips om ny musik i de stora printmedierna, men så är det sällan längre. Den nischade bevakningen av musik sker ofta i diy-medier, av bloggare, youtubers eller instagram-konton.
– Det är sådana jag riktar mig till med mina egna band (The Dogshit Boys, Trashcan Dance, red.anm.).
Journalister är ändå inte i första hand fans, utan just journalister. De kan ställa kritiska frågor utan att vara rädda för att trampa sina idoler på tårna. Speciellt viktigt är detta eftersom de stora artisterna sedan länge är bra på att styra bevakningen genom embargon, och begränsningar av vilka frågor som får ställas.
Får nischerna plats?
Givet streamingtjänsternas överflöd och musikgenrernas oändliga klyvningar i nya inriktningar (”ambient americana”) kan det för de stora medierna bli lockande att fokusera på de stora fenomenen, som KAJ, Taylor- Swift och Ultra Bra, att bygga gemenskap kring dem. Men situationen idag är en annan än när Levyraati på Yle styrde vad folk lyssnade på och ungdomar diggade antingen hårdrock eller pop.
Hur kan man som musikjournalist i det läge vi har nu med en oändlig mängd tillgängligt musikutbud göra folk uppmärksamma på det marginella, det oväntade?
Grönroos lyfter fram den långa processen och tar exemplet Starbenders, ett melodiskt glamrockband från Atlanta. Flera av medlemmarna är kvinnor, publiken till stora delar unga tjejer. Det är ett namn som dykt upp allt oftare i mediernas musikbevakning. Och när de senast spelade i Finland såg han bandet The 69 -Eyes i publiken.
– Just nu finns ändå en dominerande mainstream, vilket syns på festivaler med ett ganska snävt utbud av finländska artister, med Mirella som spelat på 40 festivaler i sommar och Anna Abreu på 25. De utländska artisterna inskränks numera till en enstaka headliner. Som Andy McCoy skulle säga: Finland blir mera junttigt när det bara lyssnas på finsk musik.
Ekonomin styr
Daniel Andersson är den ena av två chefredaktörer på rikssvenska nättidningen HYMN, som funnits i cirka tio år. Andersson beskriver HYMN som en plattform för mindre band. Många musiker och bokare hör av sig till tidningen, så det är lätt att komma i kontakt med lokala artister som är på väg upp.
Under det senaste decenniet har leden dock glesnat vad gäller plattformar som recenserar musik i Sverige.
– Med tanke på hur internet fungerar är det lite konstigt. Men då kommer man till den ekonomiska biten: det finns ingen ekonomisk vinning i det här.
Hiphopen klarar sig bättre än gitarrmusiken, påpekar Andersson: musiken får spridning ändå och det finns ett brett intresse. Man kan säga att gitarrmusiken generellt är marginaliserad idag. Och därför finns det beställning på en plattform som Hymn.
På 90-talet var läget ett annat för pop- och rockkritik. Kritiker sattes upp på piedestal och det fanns ett livligt engagemang, som exempelvis tidskriften Pop var ett exempel på med långa, analytiska texter och kritikerna blev viktiga röster.
– Det är så annorlunda idag. Det finns inte artister alla lyssnar på eller tidningar alla läser. Musikkritiken har mer kommit att bli en guide i massutbudet.
Andersson menar också att generationen som nu är mellan 20 och 30 är mindre intresserad av att läsa recensioner av skivor och att det kanske är därför som den kritiken får mindre plats i medierna.
Samtidigt finns det (som vanligt) en ekonomisk aspekt. Tidningsägarna stramar åt och tidningarna skär ner.
– Kultursidorna står inte högt i kurs idag. Jag kan se den ekonomiska pressen, men samtidigt anser jag att kultur och kritik är sjukt viktigt.
Givet streaming-tjänsternas överflöd och musikgenrernas oändliga klyvningar i nya inriktningar (”ambient americana”) kan det för de stora medierna bli lockande att fokusera på de stora fenomenen, som KAJ, Taylor- Swift och Ultra Bra, att bygga gemenskap kring dem
Större frihet
När ett antal medier med fokus på musik avslutade sin verksamhet, exempelvis magasinet Sonic år 2018, var det en del diskussion om musikjournalistikens roll i Sverige. Efter det har det varit ganska tyst kring musikkritikens roll. Nu är HYMN tillsammans med Gaffa- de stora plattformarna som recenserar pop- och rockmusik.
Även om Andersson säger att kritikens roll är ganska grumlig idag finns det ett tydligt engagemang när han talar om HYMN. Han menar att utgångspunkten i en viss bemärkelse är ärligare än för de stora medierna. För den egna plattformen HYMN finns det inget tvång att lyfta fram de riktigt stora artisterna och de kan därför skriva om en annan sorts musik.
– Vi är friare att uppmärksamma dem som spelar på de mindre scenerna. Vi behöver inte jaga klick. Jag jobbar också som frilansare, så jag har upplevt skillnaden. Det är många skribenter som ser oss som en befriande plattform där man kan skriva om lite vad som helst. Hymn är inte bara en plattform för musik utan också en plantskola för skribenter. Många som skrivit hos oss har sedan jobbat för andra, större medier.
Bortom krisretoriken
Det är lätt att landa i misströstan när man hör om tidskrifter som läggs ner och plattformar som upphör att existera. Var finns kritiken idag? Har den alls någon framtid?
Forskaren Maarit Jaakkola som är docent i journalistik och verksam vid Göteborgs universitet har skrivit om utvecklingen i kulturjournalistiken och kritiken. På frågan om hur man bäst tar sig an kulturbevakningens läge betonar hon vikten av att inte fasta i en svartvit krisretorik.
– Själva kritiken är alltid förbunden med kris. Krisen ingår alltid i kritiken!
Att kulturbevakning och kritik befinner sig i kris har blivit ett slags allmän sanning som cirkuleras utan desto mera granskning. Jaakkola ville inte nöja sig med detta utan analyserade data om kritiken i dagspressen fram till 2008 och kom fram till att man under den här perioden inte lättvindigt kan tala om en kris för kritiken. 2008 bestod en tredjedel av kultursidorna av kritik, vilket var ungefär samma som på 70-talet.
– Påståenden som ”nu dör hela branschen” har varit överdrivna, men jag märker att det under de allra senaste åren har skett en stor förändring vad gäller kultursidorna.
– Medan utrymmet för recensioner kanske krymper kan kritiken också hitta nya uttrycksformer, så den nedåtgående utvecklingen för recensioner innebär inte nödvändigtvis kritikens död.
Jaakkola påpekar att krismentaliteten kan ruckas genom att istället fundera på kritikens möjligheter. Själv har hon deltagit i ett projekt för att stöda kritisk verksamhet i lokaltidningarna, där recensioner ofta får ett ganska ringa utrymme. Skälet till det är pengar.
– Kritik är resurskrävande helt enkelt. Kritikern måste få tid och möjlighet att leva med verket.
Jaakkola ser ändå positivt på kritiken, och hon anser att det kan vara problematiskt att alltför strängt definiera kritikerrollen; kritiken har också en kontaktyta mot kommentatorer på sociala medier. Man kan tycka vad man vill om fenomenet, men det är viktigt att förstå vilken roll det har just nu.
– Kritiken kan idag inte vara en monolog, utan en dialog. Det är viktigt att nå ut, och för att kunna göra det behövs nya forum för kritik.
Lasse Grönroos betonar också kontakten med läsare och lyssnare när han talar om vad som är viktigt för honom själv som kulturjournalist.
– En bra musikkritiker är som en rockstjärna, hen har en igenkännbar stil. Det finns många kritiker jag gärna läser även om jag själv har annorlunda åsikter om något. Kritiken får inte vara urvattnad.
Musikjournalistiken överlag mår bra av att vara frän och rolig. Man måste få folk på kroken, göra sin röst känd, få kontakt med publiken. På den vägen kommer folk fram på krogen och ger tips om saker, säger Grönroos.
Att det finns passion för musikbevakningen och idéer om hur den kan se ut råder det inga tvivel om. Frågan är precis som Daniel Andersson påpekar hur det är möjligt att hitta ramar för det givet det ointresse som idag finns för att bekosta god kulturjournalistik.
Foto: Wikimedia Commons
