Arakhne är en föreställning som ställer oss inför det som gör ont, skriver Rakel Similä som imponeras av ett stiligt utförande och ett berättande som får tematiken att djupna.
Att Leena Uotila i en dryg timme främst ägnat sig åt att bemästra en ogenomtränglighet får fallet att kännas ännu mer. För plötsligt berättar hon allt. Det är ingen personlig bekännelse, det sagda hänger inte ihop med någon konkret biografi. Uotila anförtror oss en urscen: den unga Arachne utmanar guden Pallas Athena till en vävkamp. I flickans väv blottas gudarnas mörker och våldet de begår. Bilderna är så kraftiga att människan finner sig ta hem segern i tävlingen. Athena svarar i vredesmod med att förnedra flickan. Slutligen förvandlar guden den skälvande, övergivna varelsen till världens första spindel.
I publiken sitter tre halvgudar och bevittnar förnedringen. Deras uppgift är att trygga freden. Men de vågar inte bryta in. De tänker att de borde göra det. Men Athena, säger de, är ändå en gud och vi är också nästan gudar. Det är på hennes sida vi står. Medan de överlägger med varandra stegras flickans lidande och hennes öde seglas. Halvgudarna hinner inte gå emellan. Resten av sina liv kommer de att försöka glömma vad som hänt.
Svävande lätt
Det mäktiga med Sinna Virtanens Arakhne är sättet den så våldsamt ställer oss inför det som gör ont. Med få konkreta markörer samlar föreställningen upp det obehag, det elände vår tid bär på. Att se så mycket lidande. Att se det och inte bryta in. Är det för att man inte kan? Kan någon?
Jag tror de senaste åren och det vi har bevittnat har fått något djupt att gå sönder i människor. Med Arakhne sitter vi en stund mitt i denna förtvivlan.
Men jag måste akta mig för att inte framställa föreställningen felaktigt. Det är bara i skov den skakar av högstämdhet, tätnar av allvar och erbjuder gester med dechiffrerbart innehåll. Oftare är den uppsluppen, liksom svävande lätt.
Mytologisk vävstolsbattle
I stort vilar Arakhne på en briljant sammansättning av metaforer. Eller fenomen, bilder – vad man nu väljer att kalla det. Virtanen förenar fribrottning med vävning och en mytologi om spindlar. Från brottningen plockar hon konceptet med de tre karaktärerna som nu står på scen: en ond, en god och en ambivalent. Alltså ”heel” (Uotila), ”babyface” (Karim Rapatti) och ”tweener” (Seidi Haarla). Deras kamp är regisserad, avgjord på förhand. De tävlar egentligen i show. Till skillnad från att låta dem brottas har ändå Virtanen placerat dem framför vävstolar. Spindeln rör sig kontinuerligt över det hela. En mytologi som glider över i konkretion för att sedan återvända till myten.
Efteråt slår det mig att jag, utan att riktigt ha förstått det själv, hade vissa förutfattade idéer om Arakhne. Jag tänkte att det skulle vara en snygg föreställning, en där estetiken står i fokus. Och det är det också. Dräkterna (signerade Johanna Ulfsak) har något haute couture-aktigt över sig, de är handsydda med ett drag av elegant kyla. På den avskalade scenen står tre vävstolar och en film av var och en projiceras på skärmar. Bilden förvränger och förhöjer vävarbetet så att det minner lite grann om färgtonerna och dallret i ett tv-spel. Det händer att förinspelat material skiktas in, vilket ger filmen ett gäckande, lite kusligt illusoriskt drag. Mot slutet används ett bländande vitt ljus länge och rytmiskt i en akt av frigörande, ett alstrande.
Jag tror de senaste åren och det vi har bevittnat har fått något djupt att gå sönder i människor. Med Arakhne sitter vi en stund mitt i denna förtvivlan.
Behärskad helhet
Men föreställningen uttöms inte av det stiliserade. Eller det som dumt nog förvånar mig är att det är berättandet och talet som får det hela att djupna. För att vara experimentell scenkonst har Virtanens tidigare föreställningar i och för sig också haft litterära ambitioner. Bilder och skeenden har målats upp i språket lika mycket som via det fysiska.
Men i Asphodel Meadows, det platsspecifika verk om underjorden och föroreningar Virtanen kanske främst är känd för, hade texten fortfarande något trevande över sig. Språket hade en air av litteratur men inte någon större kvalitet. Nu tycks texten äntligen nå ikapp sina ambitioner. Det krystade har sjunkit undan och berättandet bärs av en större ledighet, ett driv och en munterhet.
Heel, Babyface och Tweener sitter alltså främst och snackar med varandra. Man hejar nog inte på någon. Eller bara lite grann. Främst har ändå samtalet något lite Decamerone-aktigt över sig, som att de tävlande roar varandra för att få tiden att gå. Kasten är tvära och känsloregistret brett. Någon gör en annan illa, och vrider sig i olika former av att skylla ifrån sig, från terapeutiska floskler till politikerpareringar. Två irriterar sig på den tredje och börjar viska intimt sinsemellan. Precis när man tänker att humorn blir ett sätt att väja för en tyngd, slås tyngden ned och hålls kvar nästan för länge. Så lättas stämningen upp igen. Det lediga uttrycket till trots är det tydligt hur behärskad helheten är.
Politikens grund
Uotila, den onde, kallar den åldrade kvinnans skepnad för den bästa utstyrseln. I den går vem som helst fri. Kraften och komiken i hennes karaktär bygger också på det sluga nyttjandet av denna mask. Uotila är alldeles blank, förutom huggen i form av syrliga kommentarer håller hon sig till en början främst undan.
Rapatti tycks däremot som den gode inte kunna låta en känsla passera utan yttre uttryck. Allting i hans inre fläktar också in på scen. Men det är mera värme än dumhet, vilket också gör honom oemotståndlig. I sin roll som medlare faller Haarla lite grann emellan de två. Skickligheten framhävs på personlighetens bekostnad. Men när hon gurglande håller kvar ett stryptag på sig själv för att lite gladlynt hota att ta livet av sig ifall inte Babyface berättar sin hemlighet är det ypperlig komik.
Scenen lever i genomsläpplighet, stundvis petar den publiken nästan lite väl mycket på näsan för att sedan återigen träda in i ett självtillräckligt fält. Fiktionen hackar mellan olika nivåer. Det råder ändå ingen tvekan om att Arakhne vill ut till oss.
”Teatern äger rum på samma plats som det politiska”, har teoretikern och teatermakaren Denis Guénoun hävdat. Att konstformen försiggår i en folksamling innebär att möjligheten att föra politiska samtal och fatta politiska beslut ständigt existerar. Det betyder ändå inte att teatern gör politik. Nej, istället för politik har vi nu teater, den senare har övertagit den förres plats. Men enligt Guénoun kan teatern återuppliva en grund, ett ursprung: scenen kan ställa oss ansikte mot ansikte med det politiken bottnar i.
Exempelvis den tillintetgjorda flickan och halvgudarna som ser på.
Esbo teater: Arakhne
Manus och regi: Sinna Virtanen.
Kostymdesign och vävning: Johanna Ulfsak.
Scenografi, ljus, video och effekter: Erno Aaltonen.
Ljuddesign: Tatu Nenonen.
Mask: Riikka Virtanen.
På scen: Leena Uotila, Karim Rapatti, Seidi Haarla.
Spelar fram till 1.11.
